Banana Phone

Nu kommer nästa kapitel! ^^

Pappa räcker fram tablettasken mot mig.
Halstabletter numera innehåller ett medel som gör att man inte kan tänka på annat än att sjunga på Banana Phone. Man kommer inte kunna sluta en sekund, sjunga i sömnen, i skolan, när man äter, när någon annan pratar... Om jag sväljer en enda av de små blåa sakerna kommer jag inte kunna tänka på annat på 24 timmar, enligt reklamen.
”Här,” säger pappa och ler ett strålande bananaphonezombie-leende. Han trycker asken i handen på mig och jag försöker också le. Jag tackar pappa, tar försiktigt upp en av tabletterna och önskar att det inte kommer funka. Pappa stirrar på mig, väntar på att jag ska svälja den. Jag stoppar den i munnen och blundar.
Snälla Spencer, förstå varför jag inte kommer reagera på det du säger imorgon.

Jag ler glatt mot pappa. Vi börjar sjunga bananaphone högt och vi dansar runt i köket. Vi sätter på radion, Bananaphone spelas som vanligt. Jag ser bananer överallt och jag blir glad över att se alla bananaphones.
”BANANA PHONE! BANANA PHONE! BANANA PHONE!”
Vänta... Är det inget jag glömt... Äsch, inget är viktigare än Bananaphones.
När jag går och lägger mig så sjunger jag mig själv till sömns.
Nästa dag i skolan så kommer Spencer fram till mig. Konstigt nog ler hon inte, hon sjunger inte...
”BANANA PHONE!” vrålar jag i hennes öra och börjar dansa runt med många andra elever i släptåg. Alla sjunger i takt och jag känner mig lycklig.
”BANANA PHONE!” skriker jag och ramlar omkull och skrapar upp knät. Jag bryr mig inte, men en av grävlingarna kommer fram med ett plåster med bananmotiv.
Jag tar på plåstret och bugar djupt för grävlingen.
”TACK DU STORE MÄKTIGE GRÄVLING,” säger jag och fortsätter sjunga som om ingenting alls hänt. Skolklockan ringer in och vi skyndar oss för att hinna till Bilden.

Jag gillar inte den där tabletten :'( Stackars pojk i förra kapitlet :'(
BANANPHOOONE!

Jätte bra!
Vilken jobbig och irriterande tablett...

Aj då. Och Spencer som har något viktigt att säga...
Hoppas bara att det går över så att hon får veta vad som hänt innan grävlingarna kommer på dem!

Jag skulle inte svälja tabletten. Jag skulle bara ha den i kinden, och låssas svälja! Då kan man tänka på annat.

Men i alla fall:
Starckas Molly! Nu tror Spencer att hon också blivit en Zombie...

lumos1: YOU SKAL JUST WHRITE MORE!!
(Haha)

ok här är ett ganska kort kapitel från mig :3
_____________________________________________

När jag kommer till skolan nästa dag ser jag Molly i korridoren. Hon ser otroligt glad ut och ler jätte stort. Något bra måste ha hänt. Hon kanske hittade något på internet eller så. Snabbt börjar jag gå igenom korridoren fram till henne. När jag kommer fram öppnar jag munnen för att be henne följa med så att jag kan prata ensam med henne, men jag hinner inte långt innan hon skriker ”BANANA PHONE!” i mitt öra så att det börjar pipa.
Alla i korridoren följer efter henne i ett långt led när hon börjar sjunga och dansa till Banana Phone. Det ser rätt så komiskt ut men nu är inte tid för skämt nu. Förbluffad står jag kvar med väskan över axeln. Har Molly också blivit en zombie nu?
Under hela förmiddan försöker jag få kontakt med henne och berätta om artikeln i tidningen, men det går bara inte.
Senare på lunchen sitter jag bredvid Molly igen men den här gången sitter hon och sjunger banana phone med alla andra. Jag överväger att ställa mig upp och skrika till alla att vara tysta, men det känns inte som en bra idé. Så istället för att inte bli misstänkt sjunger jag i kapp med alla andra, med ett falskt och stelt leende. Någon i bordet bredvid dunkar huvudet hårt i bordet medan hon skriker ”DUM AGNES, DUM AGNES, DUUM AGNES!!!”
Det blir knäpptyst för en sekund medan alla stirrar surt på Agnes men strax sätter sången igång som vanligt igen och alla är som att inget har hänt. Agnes tjejen fortsätter också att sjunga glatt även fast jag anar något i hennes leende. Irritation. Jag själv börjar bli otroligt irriterad på att Molly beter sig som hon gör. Har grävlingarna gjort något med henne, eller märkte hennes föräldrar någonting, så att de gav henne... en halstablett eller så? Då blir man ju som hon är just nu! Men jag har aldrig sett sådan stor kraft av en halstablett. Och halstabletter är ju för att man är hes, och Molly var inte ett dugg hes igår. Nä en halstablett kan det inte vara...

Jättebra

Jag åker till Norge imorgon så jag kommer inte kunna skriva så mycket då. Här får ni en liten bit så att lumos1 kan ge er ett kapitel sedan! ^^


BANANA PHONE BANANA PHONE.
Det dunkar i mitt huvud. Sången finns överallt.
BANANA PHONE BANANA PHONE.
Jag sjunger högt och tydligt. Jag ser att Spencer verkar irriterad, av någon anledning jag inte förstår. Det finns inget att bli irriterad på! Bananaphones är ju bäst!
Plötsligt känns det som och jag får en spark i magen och jag tappar luften. Med ens har jag hostat ut resterna av en blå tablett...
Jag minns helt plötsligt. Allt.
Jag drabbas av panik och slänger de slemmiga resterna av halstabletten i en soptunna. Sedan ser jag mig omkring. Jag är matsalen, sitter bredvid Spencer. Alla sjunger som tokiga, som vanligt. Jag har huvudvärk och jag viskar diskret till Spencer en förklaring.
”Pappa gav mig en halstablett igår. Han kom på mig med att inte sjunga så mycket och jag skyllde på att jag var hes...” jag ser att något ljusnar i hennes blick. Hon måste verkligen blivit irriterad på mig.
”Okej, då hänger jag med. Blev lite orolig ett tag...” säger hon tyst och jag ser på Agnes som dunkar huvudet hårt i bordet. Hon får ett sår i pannan och försöker stoppa blodet med handen, men det rinner genom fingrarna. Hon ser sig hjälplöst omkring men ingen Grävling, eller någon annan, ger henne ett plåster eller liknande som oftast någon gör. Ingen verkar ha märkt något, förutom jag och Spencer.
Jag rycker åt mig en servett från servettstället på bordet och ger henne den. Medans hon tafatt mumlar vidare på sången för att inte verka misstänkt ler hon tacksamt och trycker det mjuka papperet mot pannan.
Jag ser inget zombieaktigt i hennes blick.
”Jag tror vi fått en till medlem i våran lilla klubb,” viskar jag tyst till Spencer medans Agnes har lyckats stoppa blodet och slänger papperet i samma papperskorg som jag slängde tabletten i.

Superbra!

Ja! Det kommer kapitel oftare nu! :-D