Det första hungerspelet

SUPERB!

Tyra

Taack

Jo Vendela det kommer för alltid vara ett gäckande mysterium *mystisk musik*
Nej men du får se

gimmeh muuuuuuuuure!!!!! (ΘεΘ

Haha Shaana, det var mest att jag inte fattade ;D men MYSTIK ÄR BRA!

Vendela mamman hade skickat j-k heap att leta efter septimus Heap 2012

JAHA omg Shaana nej nej nej!
Hur ska mamman reagera när hon får veta att hon dömde minst ett av sina barn att dö!

Ja det blir ju ännu ett mysterium då :d

Mysterium e bra

Distrikt 9:

Melissa Malfoy vred sig försiktigt ur sin moders hårda och tämligen långa omfamning. Det var ju inte så att det bara var hennes mamma som oroade sig. Hon var ju inte så lugn själv fast det höll hon dolt bakom hatet mot regimen som i kallblod hade tagit ifrån henne sina båda storasyskon. Det var en sak som hon aldrig, aldrig, skulle glömma bort.
Båda två hade dött i samma demonstration mot regimen. Det var den historiskt sett största demonstrationen som någonsin hade setts. Kriget mellan regimen och distriktet vilket hade följts av det största blodbadet i historien.
Två nya episka historier som infördes i historieböckerna. Kanske så skulle man flera decennier senare läsa om just dem slagen. Kanske så skulle man känna medlidande gentemot de stackars dömda ungdomarna som var tvungna att kämpa ända till gränsen vid dödslandet.
Dessa tankar jagade varandra genom Melissa Malfoys blonda huvud. Man kunde lätt tro att Melissa Malfoy var en självupptagen bortspolad unge vid första anblicken. Inte för att hon klädde sig så eller såg ut så. Nej tvärtom, hennes kläder var nötta och flera storlekar för stora eller för små, hennes sulor satt knappt kvar vid resten av skorna och hennes ansiktsdrag kunde knappt urskiljas under det inte speciellt smickrande lagret av smuts, damm och svett.
Nej det som möjligtvis kunde få folk att tro att hon var självupptagen var hennes raka och frånvarande hållning som formligen skrek ut att hon inte orkade prata med någon för ögonblicket, hennes uppvända haka som signalerade att hon var bättre än alla andra och hennes mun som jämnt var krökt i ett sarkastiskt leende som sade att hon inte tog något på allvar, att hon verkligen inte brydde sig.
Men kom man igenom denna falska fasad så blev man medveten och den omtänksamma och nerbrutna person som representerade Melissa Malfoy.
"Det kommer att gå bra", hon log blekt mot sin mor och lät sedan modern samla sig för egen maskin innan hela deras familj bestående av tre personer gick ut genom dörren.
Deras tre skuggor, krökta av sorg, var allihopa samlade, för evigt menade att vara tillsammans, tills dem för kanske sista gången splittrades, med våld drogs isär.
En skugga på scenen och två nu ännu mer krökta, stympade skuggor kvar på marken.


M.potter masserade förstrött sin arm som fortfarande ömmade efter ett av de hundratals låtsas slagsmål som han och hans bröder hade iscensatt. Det hela var lika roligt varje gång även om det var en aning orättvist. Han var ju 14 medan hans bröder var 16, 18 och 20.
Ett leende lekte över hans läppar. Han älskade sin familj, att de alla orkade fortsätta framåt även med sin mors död över dem som en stor skugga. M.potter antog att de klarade det eftersom att någon dukade under av sorg så fanns det alltid någon som fanns där för att ta över sorgens tyngd tills personen ifråga orakade ta över den igen.
Ja de balanserade varandra perfekt och snart var Ryan, precis som Trey immun mot hungerspelen, han fyllde ju 19 år snart och skulle då slippa hungerspelen. Själv hade han några år kvar.
Hans tankegång avbröts när någon rufsade om i hans hår, Ryan, den ända som möjligtvis skulle kunna vara på bra humör i en situation som den här.
"Hur är det? Du ser lite disträ ut, lite frånvarande, försöker du tänka igen? Ansträng dig inte för mycket bara", han skrattade hjärtligt åt sitt eget skämt och M.potter kunde inte låta bli att le, han slog till Ryan på armen lite lätt.
"Du slåss som mormor alltså! Oh nej, det var en förolämpning mot mormor."
M.potter öppnade munnen för att svara men då tog någon annan till orda.
En man som såg ut som en blandning mellan en oxe och en orm. Hans ansikte såg intryckt ut, det såg ut som om någon hade slängt igen en dörr i hans ansikte. Han var mörkhyad och otroligt muskulös. Som en oxe.
Han började prata men M.potter kunde inte höra vad han sade då Ryan hade kopplat en nacksving på honom.
"Tycker du inte att det här inte riktigt är rätt tillfälle?" Frågade M.potter ironiskt.
Då blev allt tyst.
Alla stirrade av någon anledning på dem. Ryan såg ut som en liten unge som hade blivit tagen på bar gärning med händerna i kakburken och han släppte snabbt M.potter som gned sin nacke med ena handen och lät den andra hänga slakt utmed sidan.
Han såg sig i enlighet med Ryan förvirrat omkring. Varför stirrade alla så?
Då lade han märke till att en tjej stod på scenen tillsammans med mannen som, M.potter svalde, stirrade på honom. Honom, inte Ryan.
Varför pekade mannen på honom, det var väl höjden av oartighet? Så gjorde man väl inte? Varför pekade han på honom förresten. Svaret på hans fråga fick strax ett svar.

ÅÅÅ jag längtar efter mitt distrikt!!!!