Twilight (Ur Edward Cullens perspektiv på första boken)

Där bor mina kusiner!!!
Typ...
Så de är inte sååå himla långt ifrån eftersom jag åker dit typ nääästan varje år....bor i Luleå.
Jaha som en dramione?
Men jag vet inte om jag riktigt hinner med ännu en berättelse, eftersom jag knappt hinner som det är nu...
Men vi kan väl börja med ett roll?
Hehe det kommer fler!

När kommer det mer?

Eftersom det är mycket i skolan har jag inte riktigt orkat skriva något riktigt inlevelse fullt kapitel än och jag har inte ens börjat....
Men jag ska nog börja idag/imorgon.
Har också ett prov till på onsdag...

Det gör inget! Ta den tid du behöver

Tack!

Jaa!!!!! Då kanske man får träffa dig snart då??
Till sommarn kanske D: *Hoppas*
Ja, samma här isf efter att vi skrivit klart våra FF:s vi har nu, jag har redan kommit på ett slut till min hehe ^.^
Tycker det ska komma ett nytt kapitel snaaart...dör av längtan hörru!!! Edward ♥
Men skriv i din egen takt så det blir redigt bra istället för o stressa Men längtar supermkt!

Ja Dramione!! ♥
Ja, vi kan väl börja med att rolla lite, det finns de alltid tid till!

Hejsan alla fina läsare!!!
Jag är ledsen att ni fått vänta så himla länge!!!
Det var inte meningen, jag har haft tid och så, men jag har inte orkat och inte haft någon vidare fantasi...
Men Shaunee, jag har försökt göra sådana där stycken, så jag hoppas att du gillar det!

KAPITEL 8 JAGA.

Bilens motor startades och jag åkte ut från uppfarten. Jag hörde regnets smattrande mot bilens tak.
Det skulle bli en lång helg.
Och jag skulle inte ens få träffa Bella.
Hon var som en...som en...som en drog!


“Edward? Tänker du köra ihjäl oss eller? du måste stanna!” Emmetts röst väckte mig ur mina tankar och jag fick tvärbromsa för att kunna stanna vid trafikljusen. “Tack.” mumlade jag.
“Vad är det med dig egentligen?”
“Eh...va? Det är inget.”
“Tror du jag är blind eller? Säg vad det är!” envisades Emmett. “Åh jag vet! det är Bella! Det är det, eller hur?”
Jag stönade inombords. Han skulle aldrig ge sig!
“Nej det är det inte, Det är...Det är en biologiläxa som jag tror jag hade fel på!” Ljög jag smidigt.
Emmett tittade misstroget på mig. “Du har aldrig fel på en biologiläxa.”
“jaja, okej det är Bella, är du nöjd nu?” medgav jag irriterat.
“Du gillar henne va?” Manade Emmett på utan att lyssna på mig.
“Nej, hon är bara som alla andra vanliga människor. Sårbar, och idiotisk.” Ljög jag igen.
“Du vet att jag inte tror dig.”
“Ja det vet jag.” stönade jag och vände blicken mot vägen igen.


När vi kom fram till berget efter några timmar parkerade jag snabbt bilen och stängde den med en smäll.
Emmett hoppade ur bilen och tillsammas började vi fort vandra uppåt.
Djuren var feta och välmåeende här och deras blod mättade alltid.
“Jag känner lukten av en björn...som jag gärna vill ta en liten smakbit av...” Emmett lät hotfull och sprang iväg i riktning mot skogen åt vänster.
Jag himlade med ögonen åt honom och fortsatte framåt och kände hur jag kom närmare och närmare en flock renar. Men det var inte dom jag var intresserad av. Det var puman som smög en bit ifrån dem.
Jag började smyga allt närmare puman, som bara hade öron för renarna och inte alls hörde mig.
När jag bara var några meter ifrån den tog jag ett långt hopp upp på pumans rygg och bet den i halsen.
Pumans andetag slutade i en gurgling och jag satte njutningsfullt tänderna i halsen på den och började dricka.
Det var gott men när jag var klar återvände mina tankar om Bella och jag kunde inte låta bli att undra vad hon gjorde just nu.


Jag reste mig upp och sprang tillbaka till vandringstigen och började vädra efter Emmetts välbekanta lukt.
Han befann sig några kilometer söderut i färd med att försöka locka ut en björn ur sitt ide.
Jag log åt mig själv och börjar spåra Emmett.
Jag hittade honom snart då han sattit tänderna i björnen.
När han är klar tittar han upp på mig.
"Hittade du någon puma, brorsan?"
"Japp, några kilometer bort från vägen, brorsan." Svarade jag.
"Vänta, tyst! Hör du också någonting?" Väste Emmett till mig.
Jag tystnade genast och lyssnade spänt.
Han hade rätt. Några kilometer västerut gick en vandrare.
Vilken människa är så osmart att han går ut i skogen när det spöregnar?
"Han är långt här ifrån." Viskade jag tillbaka.
"Det skadar inte att vara uppmärksam, Edward. Du vet hur vi blir när vi jagar. Ouppmärksamma, osmarta och blodtörstiga."
"Okej, du har rätt.” svarade jag motvilligt.
“Sen när har jag inte det?” frågar Emmett glatt. “Kom vi springer en bit ifrån honom så kan vi fortsätta jaga sedan.”
“Okej! Försten till det stora trädet vid ån!” sa jag retfullt och började springa. Jag hörde Emmett bakom mig.
Jag hörde honom brumma av ilska.
Jag log. Det här var en av de få sakerna Emmett var dåligare än mig på.
Efter några minuter var vi framme, jag vann stort mot Emmett, som inte verkade acceptera sitt nederlag något vidare.
Jag stannade upp och började vädra.
Jag kände en utters plaskande, och några fiskar som gömde sig för uttrarna.
Där.
Några meter in i lövverket betar en älg.
Jag tittar på Emmett som tittar tillbaka på mig.
Fast jag försökte undvika att läsa hans tankar så undslippte ibland en och en annan tanke mina barriärer.
Varsågod, Ta den du jag siktar in mig på den andra.
Jag nickade lite kort åt honom.


Jag kände mig kluckande mätt.
För utom renen och älgen jag tagit har också ännu en ren gått åt.
Emmett håller på att ta ett vildsvin också.
Det kändes som om jag aldrig skulle behöva dricka igen.
Jag känner Emmetts medvetande komma närmare.
“Gick det bra, Brorsan?” frågar jag honom retsamt.
Emmett stönar. “Jag skulle nog inte gett mig på det där vildsvinet, det känns som jag ska spy.”
Det skulle jag också ha gjort, om vi inte var immuna mot sådant.
Jag tittade upp.
Det började bli mörkt.
Imorgon skulle vi åka hem.

-

Förlåt åter igen att det tagit sådan tid!!!
Jag hoppas att ni fortfarande läser denna ff!
Edit: GRATTIS Hermione 1234PÅ födelseDAGEN!!!! HURA, HURA, HURA....!!!!!!!

Det gör inget att de tagigt lite tid för kapitlet var AWESOME!!!!!


Edit:grattis Hermione 1234 på födelsedagen

TACK!!

Jättebra!
Styckeindelningen också