Exchange [SV]

frida longbottom: Det är bra att vara nyfiken (antar jag) ^^

Nu träder kapitel 4 in och som jag skrev för ett tag sedan kommer det mer text i dessa delar. Jag kan inte säga att det händer mer, jag har bara fyllt ut texten så som jag brukar göra (jag höll inne en del när jag skrev förgående kapitel). Om det blir för mycket får ni säga till, så ska jag försöka anpassa mig. ^^
Jag blandar gärna in mina egna idéer och teorier i mina berättelser. Jag hittar på saker och kommer fram med (förhoppningsvis) logiska och vetenskapliga förklaringar till dem. Detta får ni smaka av i den här delen.
Glad påsk på er!
***

Kapitel 4.1

"Är du säker på att han lyssnar?"

"Jag... Jag tror det."

Zam studerade Cory där han satt vid det lilla, runda bordet och tittade ner i bordsskivan samtidigt som han lugnt snurrade sin mörka trollstav mellan sina båda händer. Pojken satt mittemot Zam och bredvid Zam satt Richard, skeptiskt till tanken att Cory skulle klara av en lektion i Förvandlingskonst. Det var ett praktiskt ämne, där man skulle behöva utöva formler och göra olika rörelser med händerna. Cory hade bara varit med på en lektion, i Trollkonsthistoria, där man bara skulle lyssna på Professor Binns tonlösa prat om trollkarlarnas levnadstid. Då hade man inte behövt göra något, men nu var det nödvändigt.

Om Cory lyssnade på vad Professor Stokes sa eller inte kunde Zam inte avgöra. Antingen så var pojken helt borta från omvärlden, eller också så satt han så koncentrerad han kunde bli. Eftersom Zam var väldigt nyfiken på Durmstrangpojken var det knappt att han själv hörde vad Professor Stokes pratade om. Det var lite enkel teori innan man skulle få testa själv.

Zam slet uppmärksamheten från Cory och försökte fokusera på vad professorn talade om. De skulle förvandla en liten bollväxt till en fågel. Att förvandla en levande varelse till ett solitt föremål var enkelt, men att förvandla ett föremål till en levande varelse var en annan sak.

"Kom ihåg att man inte kan skapa liv med magi", sa Professor Stokes. "Om det var möjligt skulle vi kunna återuppliva våra döda. Istället skapar ni en mekanisk gestalt vars system fungerar utefter deras omgivning. De kan inte anpassa sig och kan inte heller utöva avancerade rörelsemönster om detta inte lärs in av någon annan. I den ickemagiska världen kallas dessa för robotar och är väldigt begränsade i både tankemönster och rörelser. Knepet är att använda andra levande organismer och omvandla dessa till annat kött och blod. Det är så animagusar lyckas omvandla sig själva mellan olika skepnader."

Richards hand höjdes sakta upp i luften och när Zam studerade hans ansikte kunde han se att han var fundersam.

Dags för ännu en sågning, tänkte han smått. Precis som Richard var skeptisk till Cory var han skeptisk till många saker inom magin. Han var ute efter exakt vetenskap, ville veta hur och varför saker gick till som de gjorde. Detta kunde irritera både lärare och elever, men som tur var så var Professor Stokes en samarbetsvillig man och ville gärna förklara detaljer i sina teorier.

"Om levande organismer som växter förvandlas till robotar, hur blir det om man förvandlar ett vanligt djur till ett annat?"

Stokes funderade lite över Richards fråga.

"Problemet med växter är att de inte har något tanke- eller känslosystem", började han. "Inte heller har de hjärnor eller hjärtan som håller upp en fysisk och psykisk aktivitet. När man förvandlar en levande varelse till en annan finns det vissa saker som hänger med i omvandlingen. Hjärtat och hjärnan är exempel på dessa, men skalan förändras beroende på vad det är de förvandlas till. Eftersom växter inte har något av det kan de inte få en korrekt fungerande skepnad i en djurisk form. Vissa hävdar att levande varelser, såsom djur och människor, innehar själar och kan därför klara av omvandlingar utan att förlora sig själva."

Richard nickade lite, visade att han var nöjd över svaret och sänkte sedan blicken som han alltid gjorde när han inte längre hade något intresse av den han pratade med.

"Nu är det min tur att sluta prata och er tur att försöka er på denna speciella magi", fortsatte Stokes med högre röst för att samla till sig den uppmärksamhet han förlorat under tiden han förklarade. "Säg till om ni behöver hjälp med något. Sätt igång!"

-
Zam greppade tag om sin trollstav som hade legat framför honom på bordet, sedan slängde han en blick på bollväxten bredvid. Det var första gången de jobbade med att förvandla något till en levande organism. Stokes antog nog att Ravenclaws femteårselever var tillräckligt erfarna för att ta sig an denna utmaning.

Zam försökte. Förvandlingskonst hade han rätt lätt för, och även ifall han inte brukade klara uppgifterna på första försöket så brukade det gå efter ett tag. Han pekade med trollstaven mot bollväxten, formade trollformeln tydligt över läpparna och snäppte till med handleden.

Inget hände.

Han försökte en gång till och tyckte sig se en förändring i den annars gröna färgen, men det försvann på någon sekund. Han gav inte upp. Han hade nästan en hel timme på sig att lyckas.

-
Efter några ytterligare försök hade Zam lyckats förvandla växtens blad till färgglada fjädrar. Istället för en mörkgrön växt hade han nu en skarp fjäderboll framför sig. Han suckade smått och slängde en blick mot Richard. Hans växt hade också ändrat färg. Den burrade upp sig och tappade fjädrar som smulades sönder till damm när de träffade bordsskivan. Men det var inte detta som Zam först lade märke till; det var Richards ansiktsuttryck. Han tittade inte ens på sitt arbete. De smått uppspärrade ögonen med de rynkade ögonbrynen blickade bort mot andra sidan bordet.

Det var då Zam hörde det; ett svagt, melodiskt kvitter som fyllde rummet. Cory hade lyckats med det som varken Zam eller Richard kunde. På bordet framför pojken stod en stel kanariefågel och släppte ifrån sig vackra ljud från sin lilla, gula näbb. Då och då lyfte fågeln på vingarna, men sänkte dem sakta igen.

När det kom till Corys uttryck så såg han precis ut som innan, men han hade blicken fäst på fågeln han fått fram.

Zam förstod nu Richards svårtydliga uttryck. Han kände sig lika förvirrad själv. Det var uppenbart att Cory hade använt sig av tysta formler, men att han hade klarat det innan Zam kändes nästan förnedrande. Ändå kunde Zam inte låta bli att bli imponerad; väldigt imponerad. Och han var inte den ende. Hela klassen tycktes ha vänt på sina huvuden för att få se roboten till fågel. Professor Stokes kom upp bakifrån med ett stort leende på läpparna.

"Bra gjort, Nalin", sa mannen uppmuntrande och klappade pojken lite på axeln. "Väldigt bra gjort."

Cory svarade inte, han visade inga tecken på att Professor Stokes ens var i närheten. Zam var inte förvånad. Pojken var nästan som fågeln han trollat fram; oberörd, stilla och blinkade nästan inte ens.

Professor Stokes slängde en blick mot Zam och Richards arbeten.

"Fortsätt kämpa, pojkar", sa han med sin vanliga, peppande röst, gav dem ett stelt leende och fortsatte sedan bort till de andra borden.

Superbra! OCh tack detsamma!

Otroligt, som alltid!

Superbra!
Blev jätte nyficken på Cory nu
Desamma förresten!

Superbra!! Tycker att det var lite smått kul att Cory lyckades före Zam och Richard xD

Tack! ♥ Det gör mig så glad att veta att ni uppskattar det jag skriver.
Nu fortsätter kapitlet!
***

Kapitel 4.2

"Är det inte lite konstigt att Nalin kunde trolla fram den där fågeln så fort?" frågade Richard när de gick ut från klassrummet. Han var uppenbarligen förargad över att han själv inte hade klarat det direkt.

Zam ryckte lite på axlarna. Han försökte att inte tänka så mycket på det. Det kändes nästan lite för orimligt för att hans hjärna skulle förstå det.

Det finns en anledning till varför man placeras in i Ravenclaw, ekade hans tankar i hans huvud. Cory var tydligen en konkurrent om Zams topplats i Förvandlingskonst. Om det fortsatte så här skulle Zams inflytande hos Stokes minska rejält. För att muntra upp sig själv påminde Zam sig om att han hade varit den andra i klassen som lyckats. Hans fågel hade visserligen inte kvittrat så melodiskt - den tycktes bara blåsa ut en massa luft - men det var ändå ett stort steg i Zams magiska utveckling.

"Vad är nästa lektion?" frågade Richard istället när han insåg att Zam inte skulle svara.

"Trollformellära", sa Zam rätt uttryckslöst. Han var nyfiken på hur Cory skulle bete sig på den lektionen.

-
Trollformelläran hölls av Professor Milner, elevhemsföreståndaren för Hufflepuff. Han var en lättsinnig man som oftast gick runt med ett leende på det ljusa, spetsiga ansiktet. Det enda man kunde tycka illa om var hans stressiga personlighet. Han ville att saker och ting skulle gå fort och förväntade sig mycket av sina elever. Annars var han vänlig och många tyckte om honom trots hans krävande lektioner.

Professorn hade redan öppnat upp dörren till klassrummet när Zam och Richard kom dit. Det var alltid en sådan lättnad. Om dörren var stängd kunde man aldrig veta om professorn bara var sen eller om han hade satt igång lektionen tidigare. Zam föredrog när dörren stod öppen, vilket var ett tecken på att man hade lite tid på sig innan lektionen skulle börja.

Eftersom de hade lektionen tillsammans med Gryffindor blev Zam knappast förvånad över att se sina vänner från detta elevhem i rummet. De hade klumpat ihop sig på läktaren som sträckte sig runt salens väggar. Mitt i stod Milners lärarpodium. När han stod där skulle man vara tyst och lyssna. Annars var det oftast fritt fram att prata och sköta sitt.

De första blickarna som mötte Zam var Dereks och Jonas. De verkade bara hålla uppmärksamheten på honom en kort stund, sedan kunde han se att de såg bort bakom honom. Zam hade förväntat sig någon form av hälsning, men när han inte fick det slängde han själv en blick bakåt för att se vad killarna tittade på.

Cory stod precis bakom honom, tätt intill, och det var tydligt att han hängde ihop med Zam. Zam gjorde en ansats att släppa fram pojken, men antog att denne inte skulle röra sig. Han förmodade också att denne skulle följa efter honom om han tog sig upp på läktaren till de andra. Med detta i åtanke började han klättra upp för trappan till den rad där Gryffindoreleverna satt. Deras blickar tydde på att Cory följde med, precis som Zam hade trott.

Resultatet blev att Zam satte sig bredvid Tess med Cory på sin andra sida. Richard slog sig ner en bit ifrån, verkade inte så villig att sitta nära den svarthårige pojken.

"Är detta... han?" frågade Derek då han lutade sig framåt för att kunna titta rakt på Zam, och på Cory också om det skulle bli nödvändigt.

"Ja", svarade Zam, den här gången utan större svårigheter.

Derek höjde lite på ögonbrynen, men sa inget mer.

Zam trodde att någon mer skulle slänga in en kommentar, men det blev obekvämt tyst där de satt. Nu ville Zam bara sätta igång lektionen så att de fick något annat att tänka på.

-
Det visade sig att Cory inte fokuserade så mycket alls på den här lektionen; inte för att Zam kunde se någon skillnad på när Cory var fokuserad eller inte, men pojken gjorde inte lika bra ifrån sig. De hade fått lära sig ett par olika trollformler som de skulle kombinera och utnyttja på bästa sätt. Man skulle gå ihop två och två och samarbeta tills man fick en pinne att lyftas upp i luften och snurra runt, samtidigt som den skulle cirkulera runt i rummet. Eftersom gänget från Gryffindor redan var fyra stycken, och kunde gå ihop i par, fick Zam testa på att vara med Cory. Pojkens kommunikationsproblem visades tydligt i det här fallet. Att samarbeta var något han inte riktigt var förmögen till. Uppgiften var relativt enkel, men det kluriga var att kunna hålla uppe två formler på ett och samma föremål.

Zam hade försökt förklara för Cory vilken del av formeln han skulle utöva, men han verkade inte få någon respons. Zam började med att höja pinnen i luften och försiktigt sätta snurr på den, men Cory gjorde ingenting.

Zam visste inte om han borde bli frustrerad eller bara tycka synd om pojken. Alla andra par klarade sig rätt bra, speciellt Richard som hade parat ihop sig med närmsta Ravenclawelev. Deras pinne gjorde konster och allt möjligt i sin bana runt klassrummet. Men Zam valde att inte bry sig om misslyckandet. Professor Milner borde ha förstått vad som pågick. Kanske var det just samarbetsövningar som Zam skulle behöva lära Cory. Det skulle definitivt bli en utmaning.

-
Efter lektionen gick Cory iväg utan att säga något. Såklart sa han inget annars heller, men Zam hade ingen aning om vart han var på väg. När han senare tittade på schemat kunde han i alla fall sätta ut möjliga alternativ till varför pojken inte följde honom hack i häl den här gången. Nästa lektion var Skötsel och vård av magiska djur. Antingen så hade Durmstrangeleven valt något annat ämne, eller också så hade han inte någon lektion alls.

De flesta som hade varit på Professor Milners lektion gick även ner till Skötsel och vård av magiska djur. Ämnet hade blivit väldigt populärt de senaste åren, speciellt eftersom professorn - Hagrid - äntligen hade lärt sig hur man skulle behandla både djur och elever så att de trivdes med varandra. Nu var professorn givetvis äldre och förståndigare, men han verkade aldrig för gammal för att imponera med nya, spännande varelser varje vecka. Förra veckan hade de fått lära sig ta hand om plimpys; klotrunda, prickiga fiskar med två, långa ben som oftast höll till i Svartsjön. Det hade varit oväntat, och av just den anledningen kunde Zam inte ens gissa vad det skulle bli den här gången.

-
Teori; Det var vad dagens lektion hade handlat om. Inga spännande varelser, inga nya djur att se... Zam var lite besviken, vilket han verkade bli över allt den här dagen, men som alltid så stoppade han undan dessa känslor och försökte blicka framåt. Även den sista lektionen i Örtlära passerade förbi och Zam slog sig förnöjt ner i en fåtölj i Ravenclaws uppehållsrum när skoldagen var över. Det enda han hade att bekymra sig över nu var att han behövde skriva avslutningen på sin Trolldryckskonstuppsats som skulle vara inlämnad nästa dag, men det kunde han göra om en stund. Lite vila var vad han behövde för tillfället. Det verkade som att skolan hade slitit extra hårt på honom idag.

Awesome!

Jättebra!

Tycker att det ska bli kul att se hur relationen mellan Cory och Zam utvecklas

Det känns som m denna ff är lite bortglömd. Hmm.

Oh, no, this will never be forgotten, believe my words!
Jag har bara haft "a hell of a week", med tonvis med skolarbeten. Har suttit till nio och pluggat de senaste två dagarna till exempel.
Men snart (om tre timmar) är min skolvecka slut, då tänker jag lägga upp nästa del.

Tack ändå Mikaela120 för att lägger märke till novellens oaktivitet, det betyder att någon bryr sig om den. xP