Gale Hawthorne - A piece in their game [SV]

du förgyllar våra dagar när du skriver denna ff : )

awsome

omgjagtrorattjagkommerattdöförjagtyckerattdennaffärheltunderbarochdetfinnstypinteordochjagharbaralängtatefterenffmedgaleochnudörjagsnartXD

AAAH! Azum!

Aww thanks guys ;3 ♥

Vi ska säga tack :33 ♥

Vill inte stressa, men vhar du något "datum" när nästa kap kommer upp?

Det kommer nu


Kapitel 10

Katniss:

"Du behöver int.." Katniss tittade ner på Flottiga Saes illa medfarna händer som kramade en extra stor portion av hennes hemmagjorda soppa. Skålen innehöll minst dubbelt så mycket som hon brukade få.
"Ta det, bara ta det." Den skröpliga tanten tryckte maten i hennes hand och bjöd på ett svagt medlidsamt leende. 
"Tack." Katniss log tacksamt tillbaka. Hon ville inte ha något extra, men varje gång den tanken tog form i hennes huvud dök Prim upp. Undernärda späda Prim. Man var en idiot om man tackade nej till mat i Distrikt 12. Det kunde leda en till ens död.
Katniss gjorde några till dåliga byten på hällen - från hennes sida var de väldigt framgångsrika - innan hon stack därifrån. Det störde henne att människor försökte hjälpa till, visst det var väl mest positivt, men det kändes inte bra att vara skyldiga dem något. Hon ville inte stå i skuld till någon just nu. Det var tufft nog ändå.
Katniss genade över torget för att ta sig till Hawthornes. Greppet om det trasiga vita lakanet - hon använde som knyte - hårdnade då den stora skärmen tornade upp sig framför henne. Gale. Ensam på helskärm.
Hon stannade och blickade uppåt mot hans smutsiga ansikte. Det bruna håret var rufsigt och hans gråa ögon var plågsamt djupa på närbilden. Som om han funderade på vad som skulle hända därnest. 
Bilden zoomade ut och hon hajade till då Gales händer var färgade röda. Katniss drog efter andan då hon såg liket vid hans fötter. Hennes bästa vän hade mördat någon. Och den här gången var det inte ett oskyldigt djur - det var en människa.

Katniss kunde inte släppa honom för en sekund. Hon knackade på hos Hawthornes för att överlämna dagens byten på Hällen medan tankarna snurrade runt i hennes huvud. Han hade dödat någon. En familj skulle aldrig mer få återse sin dotter eftersom att Gale tagit hennes liv. Katniss började tänka på att flickan kanske hade yngre syskon, som hennes Prim, men fick genast mota bort den tanken. Det var för smärtsamt att fundera över. Hon intalade sig gång på gång att det var nödvändigt för att han skulle få se Distrikt 12 igen, men Katniss hatade ändå det neonröda blodet som täckte hans händer. Kanske det aldrig skulle gå att skölja bort de såren.
Plötsligt reglades dörren upp och Hazelle stack ut sitt huvud. Hon orkade inte ens säga något, utan släppte in henne i huset utan att tveka. Katniss undrade om Hazelle visste vad som nyss hänt hennes son i spelen. Uttrycket i hennes ansikte tydde på att hon sett det.
"Jag önskar att jag kunde göra mer, Hazelle", sa Katniss och ställde knytet vid hennes fötter. "Det gör jag verkligen."
"Du gör redan tillräckligt, Katniss", viskade hon och tog upp knytet. "Du behöver inte ge oss det här. Jag har en inkomst..."
"...som räcker till en brödlimpa på två veckor", fyllde Katniss bestämt i. "Jag vill ge er det där."
"Jag kan inte ta emot det..." mumlade Hazelle sorgset. "Det är fel, Prim behöver mat."
"Det behöver du, Posy, Vick och Rory också. Ta det Hazelle, jag klarar inte av att se er svälta. Det skulle inte Ga.." Hon tystnade då namnet verkade fastna på hennes tunga. Hon blundade och kämpade emot tårarna. 
"Tack", viskade Hazelle kort, men tacksamt.
Katniss slog upp ögonen och såg att några ensamma droppar letade sig ner från hennes kinder. I den stunden stod det klart att hon visste.
"Jag måste hem", ursäktade hon sig, som inte visste hur man skulle bete sig. "Jag kommer snart tillbaka med mer."
Hazelle sa inte något då hon lämnade huset. 
Katniss tyckte sig höra hela samtalet i repris inuti huvudet då hon traskade hem till sig. Hon hatade det här. Den där tomheten som han lämnade efter sig. Det gick knappt att uthärda allt. Värst var det på jakterna då det inte fanns någon att samarbeta med. Katniss påmindes utav den mörka perioden innan hon träffat Gale varje dag. På sätt och vis var det som att förlora halva sig själv. Att förse hans och hennes egen familj var inget problem alls, det gick bra, det var bara det att hon hatade allt nu för tiden. Skogen kändes inte längre lika befriande längre, han fanns överallt. Av allt det Katniss inbillade sig så önskade hon att något kunde vara verklighet.

-----
Jag blir glad för kommentarer ♥

Edit: Jag skulle vara tacksam om den väldigt fina kommentaren ovan kunde ändras på något vis så att inte allt blir så utdraget.

Öhh en ny kommentar? Kanske ♥!AAAAAAAAAAARB

Jag har inte kommenterat på ett tag nu, men du ska veta att jag sitter här och läser i alla fall, och det är lika bra som alltid, om inte bättre (om det nu ens är möjligt).
You are totally a totally fantastic writer! That's all I can say.
Det känns som om man kan ta på det du skriver och det är så levande att man nästan tappar andan.
BÄST AMANDA ♥!

så otroligt bra!