Septimus Heap (Privat roll)

Menja nickar. "Jo, självklart minns jag det, inget jag glömer i första tagen." säger hon menande men ler.

"äh, bra" Elenya tappar tråden en kort sekund men återkommer snart till ämnet "jo när du sade visa dig så kom det äh det här kommer låta sjukt men jag svär på att jag såg en skugga komma från mig och liksom sträcka sig mot dig och i samma ögonblick som den kom upp till ytan så slungades du genom rummet och det uppstod en diskution i mitt huvud, skuggan pratade med sig själv och påstod sig vara min..." Elenya kved till och såg förskräckt på sin arm där en inte så en inte så djup skåra som bildade en mening uppstod och i samma stund hörde Elenya en röst i sitt huvud som brände och smärtade något fruktansvärt "Du skall icke uttala vårt släktskap eller att jag skonade ditt värdelösa liv, minns mina ord" Elenya tog sig för huvudet när rösten stegrades " minns mina ord" hon kollade ner på sina arm där det stod med en förvånansvärt tydlig handstil "minns mina ord"

"Och vad?" sa Menja förskräckt och försökte resa sig upp, men hon hade slangar kopplade till sig och hela rummet tycktes snurra då hon rörde på sig.
"Va sa röstern, vad hände alldeles nyss.?" sa Menja då hon åter lagt sig mot kuddarna oh hämtat sig från yrseln.

"Hörde du inte?" frågade Elenya med en väldigt liten och svag röst medan hon stirrade som paralyserad på sin arm.
"Nej det...var inget, inget hände det är lugnt jag yrar bara för att jag är trött godnatt Menja" Elenya tyckte sig höra ett tyst och grymt skratt och en röst som viskade "just så annars kommer något hemskt att hända med flickan via hennes märke, det ska vi se till!"

"Hörde vad?" sa Menja oförstående, men sa sedan inget mera. Något stämde inte och det verkade mer som att Elenya inte kunde säga något än att hon inte ville.
"God Natt" sa Menja och bet sig i läppen, något var fel, men hon visste inte vad.

Elenya låg en lång stund och stirrade upp i taket, hon hoppades att Menja inte var arg på henne och att hon hade tillräckligt bra magiker intuition.

Tystnaden sänkte sig över rummet men Menja gjorde inget för att bryta den. Hon hörde på Elenyas andning att hon heller inte sov.

Elenya låg och stirrade upp i taket och lyssnade på takten av sina egna hjärtslags rytm. Hon sov inte den natten.

Inpå småtimmarna somnade slutligen Menja, utröttad av både smärta och trötthet.

Elenya hörde att Menjas andetag sakta men säkert bli tunga och jämna och hon log sorgset Menja såg så mycket fridfullare ut när hon sov