13 och såld

Underbart! ♥

Världsbäst!

Tack era underbara finisar! ♥



Kapitel 36



Stephanie stannade en stund. Det var så skönt att äntligen få prata med någon som förstod. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Och absolut ingen störde oss.
"Det är inte sant! Var det verkligen så i lägret?" frågade Stephanie förundrat.
Jag log glatt. "Ja, det är fantastiskt. Flickorna i vår ålder är jättesnälla, liksom alla andra", sa jag.
"Aiden berättade om någon som hette Elijah... Att han och Elijah brukade slåss när han var där", sa hon med ett funderat uttryck i ansiktet.
"Jo, det är sant. Men de skadar inte varandra på allvar", sa jag med ett försäkrande leende som lugnade ner henne.
"Vad bra, jag var lite orolig för honom... Men om du säger det så. Så alla är snälla?" frågade hon med samma förundrande leende.
"Ja", började jag men kom att tänka på flickan som hade gett mig den ilska blicken, trots min historia. "Förutom en tjej, faktiskt. Men sen dess såg jag henne knappt. Jag vet inte vart hon tog vägen", tillade jag sedan.
"Vad gjorde hon då?" frågade Stephanie.
"Inget speciellt, hon gav mig en arg blick, sen var det inget mer", sa jag men blev helt plötsligt trött på att prata om det, om mig. "Så, hur har du det i din nya familj?"
Hon log ett tveksamt leende. "Det är bra", ljög hon.
"Du är usel på att ljuga", sa jag oroligt. "Är de inte snälla?"
"Jodå, de är fantastiska. Men... det känns konstigt. Aiden är min riktiga kusin. Min riktiga familj är döda. Och nu har jag en ny familj", sa hon med ett uttryck jag inte kunde sätta fingret på.
"Men de kan ju inte tvinga dig? De verkar ju så snälla, inte alls som Richard!" sa jag och bestämmde mig för att strunta i Erkis lögn för några minuter.
"Nej, det kan de väl inte, antar jag. Men det känns ändå konstigt när de säger att jag är deras dotter."
"Men du är deras dotter. Men du kommer också alltid att vara dina biologiska föräldrars dotter."
"Men du känner ju inte likadant med Richard. Du säger ju själv att du inte är hans dotter."
Jag funderade en liten stund. "Jo, men..." började jag. "Jag trivs ju inte. Och jag vet att jag blev tagen ifrån min riktiga familj. Far och Abel är min familj, vad som än händer. Jag vet att jag kan komma till dom när som helst."
Stephanie suckade. "Skillnaden är att jag inte har någon familj som jag kan återvända till."
"Det har du ju! Nu har du ju en familj som älskar dig och vill ta hand om dig."
"Men Alice", sa hon lite smått irriterad. "Det är ju inte samma sak! Förstår du inte? Ingenting är likadant! Jag är inte född sånhär. Jag är inte född för att gå i vackra klänningar. Detta är inte mitt riktiga liv. Jag passar inte in. På något sätt gör du det."
Jag tittade ner i mitt knä. Hon hade en poäng, och jag kunde inte säga emot det.
"Jag vet inte vad jag ska säga", medgav jag skamset.
En tystnad följde. Jag funderade om jag skulle berätta om Erik. Han var ju faktiskt en lögnare. Jag ville inte att Stephanie skulle tro fel saker om honom. Det kanske var bättre att berätta det nu, för om jag gjorde det senare skulle allt bara bli fel. Men jag var rädd för att det skulle bli fel nu också.
Jag tog ett djupt andetag och sa:
"Det är något du måste veta, Stephanie. Om din familj", började jag långsamt. "Erik kom in till mig och pratade med mig när jag låg i sjuksängen efter en av Richards straff. Han berättade om sig själv, trodde jag. Han sa att han hette George. Jag vet därför inte vad som han sa var sant."
Stephanie spärrade upp ögonen. "Va?"
Jag nickade.
"E-Erik?" stammade hon. "Det kan inte vara han. Han skulle aldrig--"
"Jag råkade höra honom och hans far prata. Tydligen tyckte han inte om att ljuga, men hans far ville det. Det var något sånt. Hans -er- far sa att Erik borde ha tagit reda på mer om mig", avbröt jag henne.
Stephanie funderade en lång stund och sa inte ett knyst.
"Jag fattar inte att han kunde göra något sådant!" utbrast hon efter en stund.
Jag sa inget utan lät henne fortsätta.
"Jag är så arg på honom!" sa hon rasande.
"Stephanie, måste du prata med honom?" frågade jag vädjande.
"Ja!" sa hon ilsket. "Han ska inte få behandla dig så!"
Hon reste sig och gick ut ur rummet. Vad hade jag gjort nu? Tänk om Eriks föräldrar aldrig skulle förlåta henne för att hon anklagade honom? Hans far skulle ju troligen förneka allt. Hade jag just gjort Stephanies framtid hemsk?
Jag lade mig ner på sängen och suckade. Allt var så jobbigt. Inget hade jag fått gjort. Ingenting. Ingen information till Ashton. Ingen framgång med min utbildning. Och absolut ingen tillit. Jag var tvungen att göra något åt saken. Något drastiskt.

...

(Behöver jag påpeka att jag vill ha mer och att det där var otroligt jävla bra? xD)

AlexZz Nej, nej det behöver du inte längre xD (men du får gärna göra det... o.O)



Kapitel 37


Jag gick med tveksamma steg längs den stenlagda korridoren. Jag tvingade mig själv att tänka positiva tankar och att lugna ner mig. Detta var tvunget att funka. Om inte, skulle det gå illa.
Min plan var att säga förlåt, för allt till Richard. Jag var tvungen att ljuga, vilket jag inte alltid var så bra på. Detta kunde gå hur som helst och det visste jag. Ögonen skulle vara ångersfulla, läppen skulle darra en aning, och jag skulle se... annorlunda ut. Inte mig själv, och det var svårt. Jag hade aldrig behövt vara någon annan än mig själv. Och nu var jag tvungen att ljuga och spela teater utan förvarning.
Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade den stora dörren. Rummet var inte särskilt stort, med tanke på den stora dörren. Det var ett fyrkantigt rum. Bokhyllor stod uppradade längs ena väggen fulla med böcker. Jag ville genast känna på dem, men sansade mig. På ena sidan stod ett bord. Massa pergament låg utspridda på bordsskivan tillsammans med ett dussin böcker. En röd stol stod bakom bordet. Richard hade just suttit i den och varit djupt insjunken i en bok när jag kom in. Något hemligt? Detta rummet skulle jag definitivt komma ihåg.
Jag gjorde mitt bästa för att se trovärdig ut. Richard var ensam och blev förvånad över att jag kom. Han hade på sig en mörkbrun kappa. Den var nästan svart. Under den hade han en pösig skjorta i en mörk färg. Han kunde ha varit döden. Allt som saknades var en huva som täckte hans ansikte. Hellre skulle jag se döden just nu än honom.
Hans ansikte fick ett fundersamt uttryck. Han var skräckinjagande och allt jag ville var att springa där ifrån i full panik. Men den möjligheten hade jag inte just nu.
"Vad gör du här?" frågade han med något hårt i rösten.
"Jo, jag ville bara..." började jag och tog ett djupt andetag. "Jag vill säga förlåt. För allt. Att jag inte har respekterat dig."
Jag ville inte säga det, utan jag vill säga sanningen. Att han bara var en självisk mördare som borde dö. Men återigen försökte jag hålla mig lugn och låtsas vara... ja, vad egentligen? Själv hade jag ingen aning.
Hans ansikte mjuknade upp. Han omfamnade mig utan ett ord. Han sa inget: "Det är okej", eller "Nu lägger vi detta bakom oss".
Han sa: "Gör inte om det."
Han hade inget hjärta överhuvudtaget. Han avslutade den stela kramen och sa:
"Gå upp och sov, det blir snart sent."
Det var mitt på eftermiddagen. Jag kände en rynka mellan ögonbrynen. Ljög han, och varför?
"Men, det är ju inte ens kväll", svarade jag.
"Gå och lägg dig", sa han med en hård och bestämd röst.
Jag suckade. "Ja far", muttrade jag ilsket.
Det var något fel här, och det visste jag lika väl som han gjorde. Jag var bara tvungen att ta reda på vad.
Vid slutet av korridoren stannade jag. Istället för att gå åt vänster, gick jag åt höger. Mot Stephanies rum. Jag knackade försiktigt på. Efter en stund öppnades dörren. Stephanie stod där med rödsprängda ögon och en vild blick. Som om hon var rädd för något... eller någon. Hennes redan uppspärrade ögon spärrades upp ännu mer när hon såg mig. Hon skakade på huvudet.
Jag kramade om henne.
"Men vad har hänt?" frågade jag. Jag fick inget svar. "Stephanie? Prata med mig."
Jag var förtvivlad. Hon pekade på sin mun. Jag förstod inte.
"Stephanie, prata med mig. Berätta vad som har hänt!" sa jag oroligt.
Hon grät floder. Hon pekade på sin mun igen. Återigen förstod jag inte vad hon menade.
"Jag förstår inte, Stephanie."
Med ett plågsamt uttryck i ansiktet gapade hon stort. Jag flämtade till. Allt var vanligt, förutom en sak. Istället för tungan, fanns nu en blodig liten stump. Richard och någon mer hade skurit av hennes tunga. De hade gjort henne stum.

FUCK NO!

Steph! D:

Bra skrivet och om du tillåter hatar jag att du skadade Stephanie! ;_:

Jag tar smällen Tro mig, det var inte lätt att göra henne stum... :'(

Really? ,_,

Believe me, not at all...


Kapitel 38


Jag kunde inte fatta det. Stephanie hade blivit torterad. Hon hade blivit stum! Ilskan bubblade inom mig. Men jag sköt undan den och lät den bubbla ifred. Jag släppte fram sorgen och kramade om henne hårt. Hon grät mot min axel som blev alldeles blöt. Jag höll om henne en lång stund. Sedan släppte jag henne och frågade:
"Gjorde Richard det här? Var det någon mer?"
Hon nickade åt båda frågorna. "Var det någon i din famlij?" fortsatte jag tyst.
Hon nickade plågsamt igen.
"Var det din far?" Återigen en nick.
"Men varför? För att du skällde ut Erik?" Jag hoppades innerligt att detta inte var mitt fel. Jag hade tillräckligt med problem. Skuldkänslor skulle bryta ner mig.
Till min lättnad skakade hon på huvudet. Hennes blick var vild där vi satt i det stengrå rummet som hade en stor ljusröd säng och ett likadant fönster som jag.
"Var det för att..." jag tänkte, "pressade Richard honom till att göra det?"
Hon nickade halvt på huvudet. Jag försökte fler ord som: "Torterade honom", eller "befallde honom". Men inget av det var rätt. Till slut sa jag:
"Tvingade?" hon nickade.
Så Richard tvingade Stephanies far att göra henne stum. Han hade inget hjärta, eller samvete för den delen. Han var bara hemsk och skräckinjagande.
Jag kramade om Stephanie igen i en hård kram. Sedan reste jag mig upp och lät ilskan som hade bubblat för länge komma fram. Jag struntade i tilliten. Han hade skadat min vän! Min enda vän som faktiskt tyckte om mig! Hon var en av de få som inte var rädd för mig! Allt var på grund av honom!
"Jag kommer tillbaka, jag lovar", sa jag och gick.
Jag rusade igenom korridoren och kikade in i rummet där han hade varit innan. Ingen var där. Utan att tänka gick jag in dit. På skrivbordet låg en massa böcker. Jag hittade den jag omedvetet letade efter. Boken som Richard hade tagit ifrån mig. Jag tog den och gömde den bakom ryggen. Jag var tvungen att skynda mig upp till mitt rum och sedan ner igen för att leta efter honom.
Osedd tog jag mig till mitt rum, med undantag från vakterna vid min dörr. Men de såg ingenting. Jag lade den under sängen och rusade ut igen. Efter några korridorer såg jag honom. Han stannade och kollade på mig som ursinnigt klampade mot honom.
"Du gjorde henne stum!" sa jag med hög och arg röst.
"Hon förtjänade det", sa han kort och känslolös.
"Varför?" började jag. "Varför förstör du mitt liv? Den enda vän jag har, först sätter du henne i fängelse. Sedan när hon väl kommer tillbaka gör du henne stum! Jag har försökt trivas här. Men det går bara inte när du förstör allt! Hon var den enda som inte var rädd för mig! Och varför är alla rädda? Jo, för jag är DIN dotter! Det förstör mitt liv, fattar du inte det? Jag orkar inte mer! Detta är för mycket, mer än jag klarar av. Du kommer aldrig vara min far, jag har redan en familj som faktiskt älskar mig. Du är bara en mördare som är rädd för att Clive Porter ska ta makten ifrån dig! Det är du som förtjänar all smärta som du kan få! Ingen annan! Jag hatar dig!"
Min röst hade nästan blivit ett skrik. Jag rusade upp på mitt rum igen och lade huvudet i händerna. Jag hade inte hunnit se hur Richard reagerade, men troligen var han arg. Det hade varit en risk att nämna Clive Porter. Nu skulle jag säkert inte få någon mat, i värsta fall skulle jag ner i fängelsehålorna. Men jag orkade inte mer. Han hade brutit ner mig. Nu var jag ingenting. Nu var jag som den luften i ett varmt rum som inte har vädrats på länge. Instängd, utan minsta möjlighet att ta mig ut. Jag var bara luft, jag skulle lika gärna kunna vara död. Ingen skulle bry sig längre, eftersom jag inte fanns. Något i mitt liv som tretton år hade förändrat mig. Först är blev jag stark, men jag använde för mycket styrka åt gången. Och helt plötsligt fanns det inget kvar. Nu var jag hjälplös och feg, svag, och något som jag inte tyckte om att vara.
Sårbar.

Aww... ;(
*stackars stackars stackars Alice.*