Just a hollow sound [SV]

fantastiskt

Awesome

totally awesome

Tack, tack! Det kommer bli så att jag lägger upp en del i veckan, ungefär, om det inte kommer något i vägen.
Nu kommer delarnas längder att variera lite mer. Vissa kommer att bli kortare, andra lite längre. Just den här är kort - för att få ett bra slut på det. ^^
***

Kapitel 4.4

Allt var en enda röra inuti Zachs huvud. Han kämpade med andningen och försökte hålla sig uppe genom att ta stöd av armarna. Han förstod ingenting. Han var förvirrad och rädd. Vad hände egentligen? Vad skulle hända? Allt han lyckades förstå var att en man ville ha en timme med honom, och detta skulle diskuteras över ett glas rom. Zach rös kraftigt och kände hur illamåendet kom fram på nytt. Han delvis kröp, delvis hasade sig bort från den öppna platsen av rummet han befann sig på och slutade in förrän han nådde fram till en vägg. Där drog han knäna upp till hakan och kröp ihop som en liten boll. Han hade all rätt till att känna skräck. Han hade all rätt till att vara arg på kapten, på Bill, på Dark Angels besättning... På Chris för att han inte hade sagt något. Han skakade kraftigt. Varje muskel i hans kropp gick i protest, armar och ben var spända, lederna värkte smått. Det var svårt att få dem att lyda honom. Men Zach gick efter kroppens vilja den här gången. Han kände panik och ångest. Varför övertalades han till att följa med? Det här hade varit deras plan från första början. Han var ett föremål de kunde sälja och hyra ut så mycket de ville utan att göra någon skada på sig själva eller på sitt skepp. Ett enkelt sätt att tjäna pengar.

Zach kände hur han hulkade lätt. Han grät inte, ögonen var torra och uppspärrade, men rädslan och överraskningen efter händelsen fick hans sätt att förändras drastiskt. Han var ingen person som grät, men nu kände han sig som ett litet småbarn som inte var stark nog att göra någonting på egen hand, som om hela hans öde vilade i ett par smutsiga piraters händer. Andningen gick det alltså inte så bra med. Han kände hur syret lämnade honom även ifall han gång på gång drog in nytt i sina lungor. Det suddiga framför ögonen kom tillbaka, men han befarade att det var för att ögonen börjat fyllas med tårar. All hans förtvivlan över vad som hänt de senaste dagarna, den senaste veckan, vällde ur honom. Paniken, förtvivlan, förvirringen... Allt han borde ha känt under sin tid i fångenskap kom nu. Han sörjde över att ha blivit tagen från hans släktingar och allt han kände, han hatade sig själv för vad han gjort på Donzai och ångrade mer än allt annat att han - om än oavsiktligt - hade hjälpt Dark Angels besättning att finna det de letade efter.

Skärp dig, röt han plötsligt till i sitt huvud. Antingen sitter du här och lipar tills mardrömmen börjar på riktigt, eller också så gör du något åt det.

Det kändes konstigt när han tänkte det, men uppfriskande. Det var som om hans undermedvetna visste bättre än hans nuvarande sinne. Som om det inte ens hade varit han själv som tänkt det. Men han kände att det stämde. Han var tvungen att göra något. Han kunde inte bara sitta där och beklaga sig över vad som hände och vad som skulle komma att hända. Han rätade lite på ryggen och sträckte på armarna samtidigt som han försökte få kontroll över andningen igen. Han lade benen raklånga på golvet och böjde lite på tårna. Kroppen lydde honom.

Han tog några djupa andetag och såg sig för första gången om i rummet. Han befann sig i ett avlångt utrymme med mörka väggar och ett slitet trägolv. Dörren fanns på kortsidan till höger om honom. Han satt lutandes mot en tom vägg utan några upptryckta möbler. I hörnet längst bort från honom stod däremot en bred säng med inte alltför rena lakan. Den väckte nya rysningar till liv i Zachs kropp när han tänkte på vad den antagligen oftast användes till. På den andra kortsidan, mittemot väggen med dörren, fanns ett fönster. Det var inte så stort, listernas vita färg hade flagnat och lite av glaset var sprucket.

Där är din utväg, tänkte han uppmanande till sig själv och kände hur en avlägsen lättnad kunde märkas av i hans bröstkorg. Men så enkelt skulle det inte bli. Han reste sig upp på vingliga ben och staplade bort till fönstret. Det hade nog börjat skymma ute, eller också så var det smutsen på glaset som gjorde det svårt att se ut.

Du är två våningar upp, men det fallet klarar du nog, tänkte han lite osäkert och började pilla på låset för att få upp det.

riktigt bra

Jättebra verkligen!

Jättebra suvernt helt enekelt

Wowowowowowowowow! Och WOW! Känslor, känslor, känslor... Du är så jobbigt duktig ^^

AWESOME ♥

Hoppas det kommer mer snart!