Sjunde året, det värsta, bästa året

Läser du Jane Austen?! Trodde nästan att jag var den enda det här århundradet
Förnuft och känska är min andra favorit eftet Stolthet och fördom
!
Och brittiska kostymdraman är mitt levebröd(när Harry Potter inte räcker till!)

Men i alla fall, jag tycker det är lite roligt med långa och lite flummiga kommentarer Du tar ju alltid med vad du tror ska hända och för mig som skriver denna tycker jag att det är jätteroligt med att få veta vad du tycker och tänker

Men kul att du fortfarande gillar den trots att du är helt inne på Seamus ;D Tack så mycket ♥

jättebra!!!

Bra dröm där Jättebra!

Än en gång finner jag inga ord och bara sitter här och gapar över hur du skriver. Alltså på riktigt. Jag fattar inte hur du kan. 0_0
Gör mig en tjänst och bli författare dude ♥

Himmelskt bra! Haha, känns som att Draco kommer lämna Ida efter "blommor å bin" eller något :C

Ja... Jag fick en känsla om att han på nåt sätt skulle lämna henne senare.............

Jätte bra kapitel!

Tack för era kommentarer!!! ♥


Here is a new chapter som jag faktiskt är någorlunda nöjd med




Kapitel 18


Onsdagen kom och det var dags för quidditchuttagningen. Ida kände sig förväntansfull och hon riktigt längtade efter att få visa vad hon gick för.
Hon promenerade tillsammans med Hermione och Ginny till Quidditchplanen.
”Det är fint väder idag, perfekt för en uttagning.” sade Ginny optimistiskt och vände sig mot Ida. ”Varför har du inte sökt förrän nu?”
”Jag vet inte…” svarade Ida. ”Jag skulle ha sökt förra året, men då blev jag ju sjuk så då gick det inte.”
” Just det ja…” sade Ginny och vände sig istället till Hermione. ”Och du följder med som ett psykiskt stöd till oss alla.”
”Ja, det kan man nog säga.” log Hermione och tittade mot Quidditchplanen som nu blivit synlig. ”Hoppas det går bra för Ron…”
”Det kommer det nog göra, vi har övat hela sommaren och Ron har gjort stora framsteg.” sade Ginny. ”Synd att det var så dåligt väder när ni var hos oss, då kunde ni också varit med.”
Ida och Hermione hade varit hos familjen under några veckor i somras, mest för att hjälpa till med förberedelserna inför Bills och Fleurs bröllop, men även för att besöka Weasleys.
”Vi hade nog inte haft mycket tid med Quidditch i alla fall.” flinade Ida.
”Nej, men vi hade kunnat det om inte ni åkt hem så tidigt.” inflikade Ginny.
De hade nu kommit fram till Quidditchplanen och diskussionen avlutades när Hermione vinkade dem lycka till och sprang upp mot läktaren.
Ida och Ginny fortsatte in på Quidditchplanen och såg sig omkring. Läktaren var nästan tom, sånär som på Hermione och Neville som satt bredvid henne, några yngre Gryffindorelever och andra elever som Ida inte tog någon notis om.
Ute på Quidditchplanen var det däremot mer folk som ville ansöka att få vara med i laget. Ida och Ginny gick fram till Seamus och Dean, som båda blev glatt överraskade att Ida skulle vara med i uttagningen.
”Varför så överraskade? Kan ni inte föreställa er mig på en kvast?” skämtade Ida och både Dean och Seamus skrattade.
”Jo, visst men… jag vet inte.” flinade Dean.
”Vad ska ni söka då?” frågade Seamus.
”Jagare.” svarade Ginny och Ida samtidigt och skrattade.
”Ni då?” frågade Ida.
”Slagmän.” svarade Dean stolt.
”Båda två?” frågade Ginny och lät nästan skeptisk.
”Japp, vi insåg båda två att vi hellre ville vara slagmän än jagare. ”sade Seamus och log.
”Men har ni verkligen tillräckligt med muskler?” frågade Ida retsamt och flinade.
”Om vi har!” sade Seamus och i nästa ögonblick hade han slängt upp Ida på axeln.
Ida började på en gång att gorma och skrika på honom, men kunde inte samtidigt inte låta bli att skratta.
”SEAMUS! SLÄPP NER MIG!”
”Nepp, jag tycker du kan hänga där en stund!” svarade han obekymrat.
”Det är inte ROLIGT.” svarade hon.
”Hur kommer det sig att du skrattar då, eller låter det bara som det när du skriker?” skrattade Seamus och både Dean och Ginny låg nu på marken och vred sig av skratt.
”Seamus, SLÄPP NER MIG, annars förhäxar jag dig! Jag menar allvar!”
”Visst jag sätter ner dig…” Ida fick åter mark under fötterna, men hon tyckte att Seamus händer dröjde sig kvar lite väl länge vid hennes midja.
Ida drog sig undan och hjälpte Ginny och Dean upp på fötter.
”Du skulle sett din min Ida!” sade Dean som fortfarande skrattade. ”Du såg typ…”
En visselpipa ljöd över planen och Dean avslutade inte meningen. Det var Harry om hade blåst och vinkade mot alla att komma närmare.
”Okej, välkomna hit!” ropade Harry när alla kommit fram. ”Vi börjar med att alla sätter sig upp på kvastarna och flyger fem varv runt quidditchplanen, bara för att bli lite varma bara.”
”Försten runt?” frågade Ida, samtidigt som hon satte sig gränsle över sin Nimbus 2002.
Plötsligt kom Ron rusande in mitt bland dem och flämtade fram något om Peeves.
”Anledning till varför du skulle gått med mig, Hermione och Ginny.” sade Ida. ”Ska vi köra försten runt eller?”
Hon fick jakande svar från alla och inom kort var alla uppe i luften.
”Okej, klara, färdiga, GÅ!” ropade Ginny och alla fem flög fram i luften. Dean låg först, men det var bara för att han hade tjuvstartat.
”FUSK DEAN!” ropade Ida mot honom och hon fick bara ett skratt till svar.
Ida var honom hack i häl och var snart jämsides med honom.
”DET DÄR ÄR FUSK! DU HAR EN BÄTTRE KVAST!” vrålade Dean till henne och Ida flinade bara mot honom när hon flög förbi och intog första platsen.
När Ida vände sig om såg hon Ginny ligga tätt efter henne och Ida lade sig med magen mot kvasten för att flyga ännu lite snabbare.
När de några minuter senare landar på marken igen är Ida svettig men flinar ändå triumferande.
”Fusk!” säger Dean igen. ”Din kvast är snabbare än våra!”
”Men inte så jättemycket snabbare.” försvarade Ida sig och blev tyst när hon såg att Harry skulle börja tala.

Några timmar senare fick Ida beskedet att hon var med i Gryffindors Quidditchlag som jagare, tillsammans med Ginny och Demelza Robins. Ron hade blivit vaktare och Seamus och Dean hade blivit slagmän.
Ida gick ensam tillbaka mot slottet, hon hade glömt sin nya quidditchklädnand och hade varit tvungen att springa tillbaka och hämta den. De andra hade erbjudit sig att vänta på henne men hon sade att de kunde fortsätta utan henne.
Hon ville vara lite ensam, samla tankarna. Det var definitivt något med Seamus, ingen tvekan längre, han gillade henne.
Hon suckade uppgivet, det här var inte bra. Hon ville bara vara vän med honom, som de alltid varit. Livet är krångligt…
Hon gick in i slottet och fortsatte in i Stora Salen. Hennes blick for automatiskt mot Slytherin och fann Dracos ögon på en gång. Ett snabbt leende, innan hon satte sig ner vid Gryffindorbordet mellan Hermione och Harry.
Till middag var det kyckling och hon lassade hela tallriken full.
”Hungrig?” frågade Harry.
”Vrålhungrig.” svarade hon med munnen full.

En timme senare närmast rullade Ida ut från Stora Salen.
”Jag ska aldrig mer äta något.” sade Ida och höll sig för magen. ”Förutom eventuellt någon frukost ibland…”
Harry, Ron, Ginny och Hermione skrattade samtidigt som de började gå mot trapporna.
”Och jag måste till bibilioteket också!” suckade Ida. ”Får jag sällskap?”
Ingen svarade.
”Hermione? Inget bibliotek?”
”Öhm… jag har lovat Ron…” började Hermione tveksamt.
”Jag skojade!” avbröt Ida henne. ”Jag kan gå själv!”
”Okej är det säkert för Ron kan nog vänta annars.” sade Hermione.
”Det går snabbt, jag kan gå själv. Vi ses senare!” sade Ida och svängde av mot biblioteket.
Inne i biblioteket var det inte en människa, om man inte räknar madam Pince.
Hon behövde en bok om växter för sin uppsats i örtlära…
”Bu!”
Ida hoppade till och vände sig om och mötte Dracos ansikte.
”Hej.” viskade hon och drog med honom längre in i biblioteket för att de inte skulle bli upptäckta.
”Följde du efter mig?” frågade hon viskandes när de hade ställt sig bakom en dammig bokhylla.
”Lite.” viskade han tillbaka och log.
”Jag blev jagare.” sade Ida stolt.
”Jag vet, jag var där.”
”Nej det var du inte, då hade jag sett dig!”
”Men jag var där och såg dig flyga.” Han ställde sig närmare henne. ”Du är duktig.”
”Tack, var du där från början, eller?”
”Japp, jag var där innan du var där. Och jag såg hur Finnigan lyfte upp dig också.” viskade han i hennes öra.
Hon suckade.
”Påminn mig inte…”
”Vadå då?”
”Inget.”
”Jag tror dig inte…” viskade han och kysste henne på halsen.
”Inget…”
”Tror dig fortfarande inte…” han kysste henne nu mjukt över hela ansiktet.
”Jag tror han gillar mig.”
”Jag tror det med.” Han kysste henne på riktigt nu. Hon besvarade kyssen och brydde sig för tillfället inte om någon kom. Hon lade armarna om Dracos hals och drog honom närmare sig.
”Jag måste gå…” viskade hon mot hans läppar och hon drog sig långsamt ur hans omfamning.
”Okej, varit borta för länge?” frågade han.
”Ja. Ska vi synas imorgon kväll?”
”Visst, vart?”
”Det oanvända klassrummet på fjärde våningen klockan halv nio?”
”Vi ses då!” Draco gav henne en snabb kyss och sen var han borta.

En kvart senare var hon i uppehållsrummet, det hade tagit längre tid än väntat att hitta en bra bok.
”Äntligen, vilken tid det tog!” utropade Harry från eldstaden. Ida trängde sig fram i det trånga uppehållsrummet fram till eldstaden och slog sig ner mellan Harry och Neville.
”Det tog jättelång tid att hitta den förbaskade boken.” flinar hon och slår genast upp den och börjar läsa.

JÄTTEBRA! MERA MERA MERA!

Lika underbart som vanligt ♥