Det 25:e Hungerspelet. [SV] [THG]

Tack! ♥

Sjukt bra du skriver verkligen jättejättebra!!

Lycka till med konfirmationen, LoonyMe ♥

^
Thanks!♥

^ Varsågod I hope for the best ♥

Grymt bra! Bevakar!

OMGAWESOME ♥

SUPER♥
BEVAKAR!

Superbra

Den närmaste tiden kommer kapitlen vara lite kortare men jag ska försöka se till så att jag kan lägga upp dem lite oftare ♥

Kapitel 14

”Aj!”
Samtidigt som jag drar undan foten ser jag hur spjutet rullar bort från mig över golvet. Jag inser att situationen är otroligt pinsam och när jag ser de två tävlanden från Distrikt 1 hånfullt titta på mig sträcker jag på ryggen och går för att hämta spjutet som ligger några meter bort. Jag hade helt missbedömt dess vikt och när jag överraskades av hur tungt det var hade jag tappat det på foten. Just en snygg start. Jag svär tyst för mig själv när jag går tillbaka till stationen för att välja ett nytt, lättare, spjut. Tränaren går fram till mig för att hjälpa till. Han ger mig ett nytt och instruerar mig lite hur jag ska göra. Jag ställer mig på den markerade punkten tio meter från dockan och stålsätter mig för att kasta iväg det. Siktar in mig på hjärtmarkeringen, samlar all kraft i högerarmen, koncentrerar mig och… Jag ser hur spjutet flyger iväg genom luften några meter innan det börjar tappa höjd. Spjutet dalar mot marken och landar sedan med ett skramlande läte vid dockans fötter. Jag vet att de stirrar. Jag vet att de bakom min rygg hånar mig. Men jag vågar inte vända mig om för att möta deras blickar. De ser mig som ett lätt byte. De ser mig som svag och klantig. Jag är besviken på mig själv, såhär klantig trodde jag inte att jag skulle vara. Jag ser på stationstränaren och inser att jag inte lyssnade ett dugg på vad han sa innan. Hur kunde jag vara så osmart? Det är när jag ser spelledarna strömma in i lokalen som jag får ny kraft, de har ju trots allt inte sett hur dålig jag är, och det är trots allt de som sätter poängen som ligger till grund för sponsorgåvorna. Mitt ryckte bland de andra tävlandena må vara förstört men det finns fortfarande hopp bland sponsorerna. Och den chansen tänker jag inte försumma.

När jag tio minuter senare lämnar spjutstationen, gör jag det med ett betydligt bättre humör. Jag träffar åtminstone dockan. Efter mycket hjälp av tränaren lyckades jag till slut få min kropp att samarbeta med vapnet och kasta det i dockans mage. Jag försökte dölja hur lycklig jag faktiskt blev över att för första gången faktiskt göra någonting rätt, jag spelade oberörd men tränaren verkade ha större problem med att vara känslokall. Han blev uppriktigt förtjust när jag till slut klarade det och var sämre på att dölja sina känslor än mig. Han stod och flinade dumt och blinkade åt mig. Nu ser jag att knivstationen står ledig så jag skyndar mig dit. Den här gången använder jag mig av en annan taktik. Jag låter tränaren, denna gång en kvinna, välja ut en kniv åt mig. Sedan lyssnar jag uppmärksamt på hennes instruktioner.