Det hårda livet (SV, Dramione)

Upptäcker nu att jag inte har uppdaterat sedan i november... Okej, jag har ett LÅÅÅÅÅÅÅÅÅngt kapitel på gång, ska bara skriva klart den stora, viktiga delen... -.-'
Jaja, kapitlet är på gång, och om någon kan svara på det här så jag kan lägga upp det när det väl är klart vore det jättebra, typ supermegafoxyawesome!

Love, Författaren ♥

Jag kommenteraaaaaar!!

Bara för det så får ni kapitlet nu.

Vill bara säga först, JA, straffkommenderingen kommer snart, finns en anledning till att jag skriver det här "Fill-in" kapitlet, lovar, promise ♥

13. Trolldryckskonst
Hermione:
Jag kollade på min klocka igen. Hur kunde det ha gått tretton minuter sedan jag kollade sist? Det kändes ju som tre, högst!
Jag suckade irriterat och kastade tillbaka håret bakom axeln, så att jag inte skulle få bläck i det när jag skrev av MacGonnagalls anteckningar på tavlan. Jag skrev en mening och kollade sedan på klockan igen. 57 sekunder. Suck.
Tiden går alldeles för fort och snart är förvandlingskonsten slut. Dubbel trollkonsthistoria och sedan lunch.
Jag log nöjt över schemaläggningen. Först professor Binns i två timmar och sedan var det inte ens lektion! Jag menar, hur mycket tråkigare kunde det bli?

Men alltför fort var det dags för trolldryckskonst med Slytherinarna, sista lektionen för dagen. Jag suckade uppgivet när jag satte mig ner.

Ormarna kom in och jag fick en glimt av Malfoys ansikte. Jag blev tvungen att luta mig fram över bänken och dra ner den burriga bruna tussen jag kallade hår från bakom axeln så att det döljde mitt ansikte. För ingen, ingen, fick se mitt leende när jag glatt konstaterade att jag inte var den enda som inte såg fram emot ikväll.

Draco:
”Kan någon berätta vad det här är för trolldryck?” frågade professor Snape med sin vanliga släpiga röst. Jag visste ju såklart, men varför skulle jag ens försöka? Jag menar, jag får ju ett U ändå.
Hermione var ju Gryffindorare och var tvungen att kämpa för att få ens ett Ö, trots att alla (Inklusive professor Snape själv) visste att hon var bäst i vår årskurs, och antagligen bättre än dom flesta femte- och sjätteårselever. Just av den anledningen satt hon nu och studsade på sin stol i sin iver att få svara, att få visa sin duglighet. Det är en känsla jag förstår.

”Ingen?”

”Professorn, det är en släktträdsbrygd! Om man sticker sig i fingret och droppar i lite blod i den, väntar en halv minut och sedan doppar en bit pergament i den så skrivs hela ens släktträd upp på pappret så långt som fem generationer tillbaka! Adopterade häxor och trollkarlar brukar...”
”Tack miss Granger jag tror det räcker så. Tio poäng från Gryffindor för att du pratade utan att ha fått frågan, och ytterligare fem poäng från Gryffindor eftersom att jag bara frågade efter namnet på drycken, inte hela dess
historia.”
”Men professorn det är orättvist! Hon svarade rätt på frågan och mer! Borde inte det ge pluspoäng istället!?” utropade Seamus Finnigan, högröd i ansiktet av ilska över den orättvisa behandlingen.

Jag himlade med ögonen, korsade armarna över bröstet och lutade mig tillbaka i stolen.

”Tjugo poäng från Gryffindor för att för det första ha talat rakt ut och för det andra för att ha sagt emot en lärare! Sätt dig nu ner och var tyst innan jag drar av fler poäng!”
Finnigan satte sig långsamt ner, fortfarande tomatröd i ansiktet. Resten utav Gryffindorarna verkade lika arga.

”Som jag var på väg att säga innan miss Granger så oförskämt avbröt mig” Han kastade en hatisk blick mot bänken där Hermione satt ”Så har professor Dumbledore bestämt att vi inte kommer att prova drycken på er, eftersom att det finns andra sätt att se hur väl en släktträdsbrygd är gjord. Instruktionerna finns på tavlan, ni sitter bredvid er partner. Sätt igång.” Med det sagt började alla röra sig bort mot ingrediensskåpet, Blaise var redan där och hade förmodligen snart fått tag i alla våra grejor.

Det blev en lång lektion, släktträdsbrygden ska mest stå och puttra för sig själv, så under tiden var vi tvungna att skriva en kort uppsats om varför vi hackade dom rötterna så, eller varför vi var tvungna att vänta fem minuter mellan det att vi lade i varje ingrediens.
Jag skrev snabbt och man fick inte börja skriva om nästa steg förrän man var klar med det, så själv satt jag mest och tittade på flickan jag nästan kysste.

Påminn mig att jag ska förhäxa MacGonnagall.

Hermione:
Jag lade i en sista nypa pulvriserat enhörningshorn, och lutade mig sedan snabbt bakåt. Bäst att få så lite ånga i håret som möjligt, eller hur? Fast egentligen, tänkte jag, hur mycket större kunde det bli?

Jag tog snabbt upp en gåsfjäder och började skriva.

Steg tre, lägg i tre nypor pulvriserat enhörningshorn.
Enhörningar har en väldigt stark känsla för relationer, både släkt och vänner, tack vare deras horn. Hornet innehåller mer magiska krafter än någon annan del av den hästliknande varelsen, och därf

Längre än så kom jag inte, förrän Ron blev otålig och la i nästa ingrediens två minuter för tidigt (Idiot, alla vet att trolldrycker måste behandlas varsamt och med respekt). Resultatet?

BOOM!

Vi var alla täckta av den lätt frätande, mörkröda geggan. Mörkröd. Den skulle vara himmelsblå vid det laget, även om han la i ingredienserna för tidigt!

”IIIIEH!! RON!” gallskrek Parvati, och först då insåg jag att vi alla såg ut som om vi var täckta av blod.

Jag stödde mig med handen på bordet och andades ut. Alla såg ut som vanlig, det verkade inte som att drycken gjort någon skada.

Jag drog in ett nytt andetag, och upptäckte genast att jag hade haft fel.

”USCH!! UUÄÄRGH, FY VAD DET STINKER” kom det samtidigt från Pansy Parkinson på andra sidan rummet.

Som på kommando började alla hosta och hålla för näsan, för nu hade drycken i Ron och Harrys' kittel börjat släppa ifrån sig rök.

”ALLA, UT UR KLASSRUMMET, MR. MALFOY OCH MISS GRANGER, FÅ BORT STANKEN UR ALLAS KLÄDER OCH HÅR” kommenderade professor Snape, och alla skyndade sig ut, rädda att förarga honom mer än nödvändigt.

Precis som Snape förutspått var jag och Malfoy dom ända som kända till formeln Snape hade menat, med undantag för (Konstigt nog) Blaise Zabini.

”Vadå? Alla renblodiga känner till den. Med tanke på alla stinkbomber och liknande som på olika "mystiska" sätt hamnar hos oss är det rätt viktigt.” försvarade sig båda.

”Och Parkinson? Borde inte hon också kunna det då?” Jag hade visserligen mina misstankar om att hon inte lyckats bemästra den, jag ville bara vara säker.

Med tanke på den identiska blicken jag fick från dom båda, var jag rätt säker på att jag hade fått mitt svar.

Såååååååååå braaaa! Hahahhahaa poor Ron :'))))
MER

Haha, exakt en sån sak Ron skulle lyckas med
Awesome

Åh så awesome♥!

Nu dör jag.



Skriv mer NU annars kommer jag hemsöka dig som spöke!

Det är ingen frågan det är en derekt order.

SÅ BRAAA!!!!!!!!

Sjukt bra!!

braa mer

Meer