Det femte elevhemmet (PM)

Jag hann bli klar så här är...

Kap 6

Jag fick inget direkt svar på den här frågan så som jag fått på de andra jag ställt den kvällen. McGonagall såg förvånad ut, Dumbledore såg ut som om han funderade och Hagrids ansiktsuttryck kunde jag inte läsa av. McGonagall var först med att säga någonting.
”Man kan ju inte ha ett qudditchlag bestående av endast en person. Det är ju… absurt! Inte för att det är mot reglerna utan för att det är i princip omöjligt för en person att spela alla positioner.
”Finns det ingen lösning?” frågade jag. ”Dubbelgångare, självflygande kvastar, vad som helst? Dumbledore hann precis öppna munnen innan jag avbröt honom.
”Snälla professorn, jag måste få spela quidditch!”
”Lugn Erika det kommer att ordna sig”, sa han med en lugn stämma. ”Vi tar det imorgon, jag tror att vi behöver en god natts sömn allihop. Vi ska bara gå upp och se till ditt nya uppehållsrum. Precis innan det att vi började gå så kom Flitwick och Sprout flåsandes uppför trapporna.
”Var är Severus?” frågade Sprout medan Flitwick hämtade andan. Flitwick kikade runt omkring oss som om han väntade sig att Snape skulle hoppa fram bakom ett träd.
”Jag har inte sett honom sedan vi var i lärarrummet”, svarade Dumbledore. ”Ni kan väl gå och leta efter honom på hans kontor, vi är klara här om en liten stund.” När han hade sagt det så följde jag, McGonagall och Hagrid efter honom uppför trappan.

När vi var på sjätte våningen stannade vi framför en gammal trädörr. McGonagall öppnade dörren och jag trodde först att jag såg rakt ut på sjön. Det var rummet som hade ett stort fönster rakt utåt. Jag förstod precis vad McGonagall hade menat med utsikt. Det var otroligt! Om man tittade ut genom fönstret så låg sjön rakt fram och quidditch planen en bit till höger. Sjön glimmade i månljuset och de två färgade flaggorna runt planen slog i vinden. Jag gillade verkligen det här rummet. När jag vände mig om såg jag vad lärarna höll på med. Dumbledore hade trollat fram flera möbler i lila och brunt och McGonagall höll på att trolla fram en dörr. Dörren var av trä och över den satt det en skylt där det stod ”Förstaårselever”.

Hagrid stod bredvid mig och tittade på utsikten precis som jag hade gjort innan. När jag vände mig om igen så var väggarna också i elevhemmets färger. Det fanns också en eldstad och över den hängde Cendoriffs emblem. Det föreställde en ekorre med stor yvig svans framför en bakgrund i olika nyanser av lila. Dumbledore viftade till med sin stav och det började spraka i eldstaden. McGonagall var färdig med dörren och öppnade den för att gå in. Jag följde efter henne och såg till min förvåning att rummet redan var utsmyckat. Mitt i rummet stod det en stor himmelssäng med lila överkast och bruns kuddar. Bredvid sängen stod det ett nattygsbord med ett antal olika böcker på. När jag vände mig åt höger så fick jag syn på min koffert. Där var alla mina saker och några andra saker som jag aldrig hade sett förut. Det fanns halsdukar, mössor och slipsar i brunt och lila. Jag såg också ett litet emblem i tyg som var likadant som det över eldstaden.
”Så, vad tycker du?” frågade McGonagall mig.
”Det är jättefint, tack!” När lärarna hade gått lade jag mig för att sova. Men det var inte en helt drömlös sömn. Snarare tvärt om…

Jag susar fram i luften och vinden viner i mina öron. Jag har kvicken bara några få meter framför mig när jag ser något rött i ögonvrån. En gryffindorare håller klonken stadigt under armen i full fart mot målringarna. Jag struntar i kvicken som nu är en rejäl bit ifrån mig. Jag flyger istället ner mot målringarna och missar precis att ta klonken innan den går in i mål.
”10-0 till Gryffindor!” säger kommentatorn. Jag försöker att ta emot boll efter boll men missar varenda en. Jag försöker att själv göra mål men får inte ens tag i klonken. Jag låter blicken vila på läktaren ett tag. Det är fullt med folk på läktarna. Men inte på Cendoriffs läktare. Där sitter det inte en ända en. Jag ser ut över Gryffindors och Hufflepuffs läktare och ser att alla jag känner sitter där. Modet inom mig sjunker. Bakom mig hör jag hejarop då klonken går i mål om och om igen. Jag ser hur en gryffindorare flyger mot något guldskimrande. Kvicken! Jag flyger efter dem men det är försent.
”Och det är avgjort! 2670-0 till Gryffindor!”. Jag känner hur jag faller och faller, faller, faller…

När jag vaknade så var jag helt kallsvettig. Jag skulle aldrig kunna klara mig ensam.

Hoppas att ni gillade det! I nästa kapitel kommer det att hända mer grejer.

Jag ♥ det här kapitlet

Tack!

Jättebra! ♥

Superbra!!

AAAAAH SKIIITBRAA!! jag kan knappt vänta på fortsättningen!! O_O ♥

Kommer kanske imorgon men jag vet inte riktigt...

Läängtar Kör på!

^This

Asbra