(PG) Svarta Rosor-Drarry

NOOOOO ;___;
Skriv varningen över <//3
;___;

Crap -.-' Aja, nu vet ni ungefär hur resten av historien kommer att bli tack vare en viss Olifjant... Hoppas ni tkr om den ändå
Efter en veckas desperat letande och tre döda veckor var jag halvt död. Hela tiden fanns smärtan där. För var dag som gick kände jag mig bara svagare... Jag kunde inte se någon mening med att gå på lektioner eller över huvudtaget äta. Hermione försökte uppmuntra mig med misslyckades varje gång. Ron försökte lura i mig någon sorts trolldryck som skulle få mig på bättre humör, men misslyckandes också.
Det var sista klassen för dagen, som jag av någon anledning hade gått till. Så fort klockan ringde skyndade sig alla ut för att gå till middagen. Jag plockade ihop mina saker långsamt och skulle precis gå ut ifrån klassrummet när jag märkte att någon satt kvar. Automatiskt, vände jag mig mot denne som satt på en av bänkarna med ett leende på läpparna.
"Cho, varför är du kvar?" frågade jag trött. Hon hoppade ner och gick fram till mig.
"Jag tänkte att jag kunde försöka... uppmuntra dig lite" sade hon och försökte låta oskyldig. Hon stängde dörren bakom mig och strök mig längs ryggen.
"Nej, jag vill in..."
"Shhh... slappna av" viskade hon. Jag tog upp min stav för att försvara mig, men hon var snabbare. Hon beväpna mig och fortsatte.
"Nej... nej" klagade jag.
"Sluta klaga. Jag försöker göra saker och ting lättare"
"Det kommer det inte bli" och det var mina sista ord.
"Silencio" sade hon och pekade trollstaven mot mig. Jag var alldeles för svag för att kunna streta emot. Det gick inte att göra någonting, jag var chanslös...
Jag låg på det kalla stengolvet och stirrade rakt upp i taket. Aldrig någonsin har jag känt mig så förnedrad. Jag spelade upp vad som hade hänt i mitt huvud och det fick mig att må illa. Inte förens då kom tårarna.
Jag försökte komma upp på fötter och satte på mig mina kläder som låg i en hög på golvet och gick långsamt till mitt elevhem. Jag lade mig i min säng utan ett ord. Ron hade ställt en massa oroliga frågor, men jag ignorerade dem. Och med det somnade jag, fotfarande gråtandes...

Mer

Jag fattar inte men bra ändå!

superbra men ändå sorgligt

Vad är det du inte förstår? Jag kanske kan förklara

Fy faen vad lågt av Cho att utnyttja Harry's tillstånd. :I

Men jag klagar inte, du skriver lika bra som alltid minto. ^^

åh... stackars Harry *gråt gråt*
älskar ff:en men den är så sorglig T.T

>Jättebra , men sorgligt *Snyft*

Harry!! </3 </3 stackars Harry Fyyyyyyyyyyyyyyyyyyy på dig Cho. SNÄLLA låt honom hitta Draco Det blir för sorgligt annars Men den är ändå bra!!