Draco Memoraid

^
Riktigt äckliga också. :o

^
Ja, ugh... det är så Harry

Han borde ha en sjukdom uppkallad efter sig själv, sjukdomen som gör att man inte kan lämna Drelli ifred :c

Fast då borde Theo också ha det

edit: OOMMMMGGG ELZYII INLOGGAD crying in the rain
...eller the sun

^
OMG, jag önskar bara att han dödades, för då kan han lämna Draco och Elli ifred.

OMFG, jag såg inte att hon var inne. :'OOOO

*CRYIIING.*

Haha, you are crying in da sun. ;')

Tack för alla era kommentarer!
Ursäktar för ett extra kasst kapitel, men det KAN bero på att jag varit sjuk när jag skrev halva hehe...Men men, jag har gjort mitt bästa och hoppas ni iaf kommer gilla det! Det handlar ju till stor del om Draco så hur ska ni kunna låta bli?!
Jag är så glad för alla mina bevakare och så tacksam över att ni finns och valt just den här ff:n! Tack alla ♥ Älskar er! ♥


Kapitel 60 (Omg...Hur orkar ni?!)
Liten blir stor

Han var inte mer än fem år gammal.
Det vitblonda håret var lika spretigt som det var nu och dem isgråa ögonen var precis desamma.
Hans lilla ansikte var en stel mask av fasa och läpparna darrade av tillbakahållen gråt. Det tunga stegen som ekade genom garderobens trädörrar fick det lilla barnet som satt ihopkrupen ovanpå det kalla golvet intill väggen att rycka till. Tårarna hade börjat rinna nerför hans kinder nu och han blinkade försiktigt ut i mörkret. Stegen närmade sig snabbt och den lilla pojken snörvlade tyst för sig själv. På darrande ben reste han sig upp och gjorde ett försök till att knuffa upp dörren. Den var alldeles för tung för hans späda barnhänder, och hur mycket han än pressade sina smala fingrar mot glipan som släppte in luft i klädskåpet så rubbades den inte. Stegen hade nu stannat till alldeles utanför och han höll andan. Försiktigt sträckte han upp sig i sin fulla längd och gjorde ett försök till att kika ut. Det enda han såg var ett par blankpolerade platåskor och en lång svart mantel. Den lilla pojken studerade kläderna ett ögonblick innan han tog mod till sig och öppnande munnen.
”Pappa?” Hans röst var liten och tunn och hans sköra kropp skakade som ett asplöv där han stod och tittade ut genom springan medan hans händer höll ett krampaktigt tag om varsin sida om dörren.
”Pappa? Jag vill inte vara här inne!”
Mannen utanför lät höra en djup fnysning och när han talade var rösten släpig och full av förakt.
”Det skulle du ha tänkt på tidigare, Draco. Innan du slog sönder min bästa kittel.”
”Det var inte meningen pappa!” Viskade pojken vars kinder var alldeles våta, ”Det bara hände, jag gjorde ingenting!”
”Ljug inte för mig, Draco.” Väste mannen och lutade sig fram mot garderoben, ”Ljug aldrig för din far.”
”Snälla pappa jag vill inte vara här!” Snyftade barnet och gjorde ett sista tafatt försök att knuffa upp dörren, men förgäves, ”Snälla förlåt... förlåt mig pappa!”
”Nu är du tyst”, sa mannen långsamt medan han drog fram sin trollstav ur klädnadens innerficka.
”Du måste lära dig att tiga när jag talar, Draco...”
”Var är mamma?”
”Hon är nere och förbereder middagen och vill inte bli störd. Seså, flytta dig från dörren nu så ska jag släppa ut dig...”
En hög knall och ett starkt ljussken var det den lilla pojken såg innan han medvetslös föll till golvet med ögonen vidöppna och det små armarna utsträckta som om han hade förberett sig på att hamna i sin pappas famn.



”Draco! Draco vakna!”
Det var alldeles mörkt i rummet när han slog upp ögonen.
En hastig känsla av panik erövrade honom och han kastade sig upp i sittande ställning, fortfarande med mardrömmen i starkt bevar. En lampa tändes ovanför honom och han blinkade förvånat mot det starka ljuset. Det tog ett par sekunder innan han insåg att han inte alls var instängd i någon garderob utan kvar uppe i sjukhusflygen på Hogwarts.
”Är du okej?”
Draco vred hastigt på huvudet och fick syn på Elli som satt på hans sängkant och oroligt betraktade honom med sina stora mörka ögon.
”Hmhm”, muttrade han och drog händerna över pannan. Den var alldeles våt av svett.
”Du grät”, sa hon och sneglade på hans blöta kinder, ”Jag trodde först att du var vaken...”
”Det gjorde jag inte alls”, svarade han snabbt och sträckte sig efter pappersrullen som stod på nattduksbordet intill sängen.
”Jo det gjorde du”, sa hon lågt och såg på medan han torkade sig i ansiktet, ”Vad drömde du för någonting?”
”Inget”, sa han och kastade ifrån sig det hopknölade papperet, ”Ingenting som du behöver bekymra dig om i alla fall. Vad är klockan?”
”Halv åtta.”
”Bra.” Han reste sig upp och drog av sig sjukhuskläderna. ”Var är mina kläder?”
Hon pekade på ett klädskåp som stod på andra sidan rummet och Draco marscherade dit och öppnade skåpet. Så givmilt av dem tänkte han ilsket när han drog på sig sina byxor, Det enda klädesplagg Madam Pomfrey låtit mig behålla är kalsongerna, vilken jävla peddokärring!”
Till sin glädje såg han att vem det nu än var som hade lämnat hans kläder hade fått med alla hans favoritplagg, och det var med en lättnadssuck som han drog sin svarta munktröja över huvudet ovanpå den vita t-shirten. Elli satt hela tiden och tittade på honom men när han slängde ett ögonkast på henne skyndade hon sig att vika undan med blicken. Draco sträckte lite på sig och drog fingrarna genom håret så att det skulle ligga rätt. Ush han behövde verkligen duscha... Han gjorde en grimas åt sig själv i spegeln och gick bort till Elli och sjönk ner på sängen en bit ifrån henne. ”Har jag missat mycket i skolan?” Hon gav honom ett snett leende och ryckte på axlarna, ”En del. Men du kommer säkert ikapp.”
”De är den där äckliga ärrskallens fel! Hörde att han fått straffkommendering varenda kväll under två veckor, rätt åt honom.”
”Mm”, sa Elli svävande och borstade bort lite osynligt damm från sina jeans, ”Men han ångrar sig verkligen.”
”Javisst”, sa Draco ironiskt, ”Säkert.”
De satt tysta ett tag.
Klockan tickade på ovanför deras huvuden och Draco sneglade oroligt bort mot Madam Pomfreys kontorsdörr. Konstigt att hon inte hade kommit utrusandes för att skälla ut dem. Men han hade faktiskt fått tillstånd att lämna sjukhusflygen under kvällen, men Draco misstänkte starkt att detta lovord inte gällde fören Madam Pomfrey hade undersökt honom med egna ögon. Han rös till. Aldrig att han skulle låta henne vara och kladda med sina äckliga seniga fingrar på honom. Inte så länge som han var vid medvetande i alla fall.
”Draco, hur ska du ha det?”
”Va?” Han vände på huvudet och tittade på Elli under lugg. ”Ha vadå?”
Hon himlade med ögonen och suckade tungt, ”Ja hur ska vi ha det med oss?”
”Oss?”
”Du har väl inte glömt vad som hände på balen?”
Dracos kinder blev med ens alldeles röda och han vände sig förläget bort och stirrade intensivt på en ovanligt ful tavla som föreställde två nakna trollkarlar som dansade i ring runt en stor rosa svamp.
Nej hur skulle han kunna glömma det? Men hon hade ju inte direkt velat ha honom då, så varför skulle hon vilja ha honom nu? Han hade fortfarande inte glömt vad hon hade gjort mot honom samma dag som han blev överfallen och minnena av detta fick ilskan att tända till i hans bröst.
”Draco, du är väl kär i mig?”
Han ryckte på axlarna, fortsatte att stirra på den gräsliga tavlan. Trollkarlarna hade nu avbrutit sitt dansande och kikade istället nyfiket ner på dem. En av dem dreglade och Draco vände äcklat bort blicken. Dumbledore hade verkligen ingen smak.
”Du vet att jag är ledsen över vad som hände, men jag har redan berättat för dig varför jag gjorde det.”
”Du behöver inte vara tillsammans med mig om du inte vill”, sa han kyligt och reste sig upp från sängen, ”Jag klarar mig utan dig också.”
”Gör du?” Frågade hon ironiskt och ställde sig också och upp, ”Gör du verkligen det?”
Draco bet sig i läppen för att inte rodna igen. ”Jag vet inte.”
”Jag tycker ju om dig”, sa hon och la sina armar om hans nacke och gav honom en varm kram, ”Tro inget annat.”
”Det gör jag inte heller”, sa han och lutade sig tungt mot henne, ”Allting är bara så komplicerat just nu.”
”Och då har du inte sett våra läxor än”, sa Elli och flinade, ”Lärarna har blivit helt tokiga.”
”Blivit?”
De log mot varandra och Dracos hjärta gjorde en frivolt i bröstet när hon som hastigast pressade sina läppar mot hans. ”Kom så sticker vi”, sa hon och räckte honom väskan, ”Innan Madam Pomfrey inser att du inte ligger i din säng.”
Draco nickade och Elli tog honom i handen.


”Fiskebensfjäll...Nej....Skorpion ägg...Vänta! Hermione, lägger skorpioner verkligen ägg?”
Jag stod tillsammans med Harry, Ron och Hermione utanför Proffesor Snapes klassrum.
Ron höll upp ett skamfilat papper framför sig och försökte febrilt memorera in sina anteckningar om Förslitningsdrycken och dess tillverkning, men verkade bara bli mer förvirrad desto längre han höll på. Någonstans bakom oss satt Neville och såg skitnödig ut; hela hans runda ansikte var rött och hoppressat och det blev inte bättre av att Crabbe och Goyle hela tiden tävlade om vem som kunde pricka Neville i bakhuvudet med en spottloska.
Jag blängde ilsket på dem medan Ron och Hermione tjafsade bakom min rygg. Harry hade varit ovanligt lågmäld de senaste dagarna och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
Draco stod en bit bort och pratade med Blaise som gång på gång skakade avfärdande på huvudet.
Nott syntes som vanligt inte till och jag kom på mig själv med att undra vart han höll hus.
Pansy var i sitt esse. Hon hade skaffat sig en ny festklädnad som hon skröt om för alla som ville höra på, i det här fallet de andra tre flickorna som hon delade sovsal med. Skadeglatt såg jag att det fanns något mer nytt som hon skaffat sig, men som hon säkerligen inte var lika pigg att skryta om; en stor varig finne mitt på den tjocka lilla uppåt näsan.
Det var en sådan hög ljudnivå att de nästan var en lättnad när Snape kom svepande i sin sunkiga mantel med det långa flottiga håret flaxande runt axlarna. Det behövdes inte mer än en blick från honom för att alla skulle tystna och det var en mycket nervös klass som tågade in i det nerkylda klassrummet. Provet var som väntat hur svårt som helst och hur mycket jag än kämpade blev min trolldryck mer lila än purpurfärgad. Det var med ett lätt obehag som jag räckte över flaskan med trolldryck till Proffesor Snape vid lektionens slut som tog emot den utan ett enda ord, och mina farhågor om ett misslyckande besannades ytterligare.

”Hermione, vi skulle verkligen behöva ha lite roligt.”
Jag kastade mig på sängen och sträckte på mig som en belåten katt. ”De här proven tar död på mig.”
”Samma här”, sa hon med en suck och slog sig ner bredvid mig på sängen, ”Jag är så fruktansvärt orolig! Jag är säker på att jag stavade fel minst två gånger under forntida runskriften idag, och jag blandade ihop råttsverkor med råttsvenkor på Hagrids lektion... Han kommer säkert att ge mig underkänt och under Trolldrycksprovet...”
”Det kommer att gå hur bra som helst för dig”, avbröt jag henne, ”Du är ett geni hur du än beter dig, det är värre för mig.”
”Åh, säg inte så Elli!” Hermiones kinder hade blivit blossande skära, ”Du är jätteduktig.”
”Inte när det gäller trollkonsthistoria i alla fall”, sa jag tvärsäkert och satte mig upp. ”Jag stavade fel på varenda greve, och så blandade jag ihop svartalfer med husalfer, det kallar jag illa. Nej, vi behöver lite avlastning från skolarbetet. Vi ordnar en fest!”
”En fest?” Hermione gjorde stora ögon, ”Här?”
”Ja? Kanske inte just precis här men någonstans på skolan, jag är säker på att alla skulle tycka att det var jätteroligt.”
”Jag vet inte...”,sa Hermione tveksamt och fingrade på sitt prefektemblem, ”Tror du verkligen att det är en sån bra ide?”
”Den bästa jag haft på länge” Sa jag övertygat och skuttade upp från sängen. ”Och det är världens chans för dig att få ihop det med Ron också, med hjälp av några klunkar eldwhiskey vågar han nog berätta vad han känner för dig, tror du inte det?”
”Jo...Jo det är väl sant, ” sa hon tveksamt, ”Men jag vet ändå inte om det är en sådan bra ide. Jag menar, nu när allt är som det är... Med Du-vet-vem och alla försvinnanden... Och det är förstås väldigt otillåtet, vi skulle bryta mot minst tio skolregler och...”
”...Det är precis vad vi behöver just nu”, avslutade jag meningen. ”Kom igen, vi letar reda på de andra och hör efter vad dem tycker. Var inte så rädd för allting Hermione, ingen kommer att upptäcka något, det blir en kul grej! Och även om Dumbledore skulle få reda på det så blir vi ju knappast relegerade, eller hur? Du hörde ju vad han sa på balen ”Alla har vi varit unga”.

Som väntat blev våra vänner eld och lågor när de fick höra talas om iden.
Fred och George lovade att redan nästa dag smyga in i Hogsmeade för att plocka åt sig en hel del läckerheter som vi skulle kunna tänkas behöva, Lee Jordan utgjorde sig själv till dj och Ginny blev så glad att hon av misstag råkade sätta eld på Amelia Smiths katt. Tillochmed Harry verkade skina upp en smula och under middagen gav han mig ett litet leende. Hermione var fortfarande ganska dämpad och hade inte gett ett enda ljud ifrån sig när vi diskuterade festen. Men hon sneglade emellanåt på Ron som vräkte i sig av kycklingstuvningen och log för sig själv. Jag såg det som ett tecken på att hon inte misstyckte helt om det hela, och när våra blickar möttes över tillbringaren med äppeljuice blinkade jag åt henne.

”Så ni ska ha fest?” Draco höjde frågande på ögonbrynen och jag flinade. ”Vadå vi? Jag förväntar mig att alla kommer, ni också.”
Jag såg hur Slytherinarna omkring Draco vände sig mot varandra och skakade på huvudet. En bit bort ifrån oss stod Miles och såg klurig ut. Honom ville jag absolut inte ha med på festen; och inte hans korkade kompisar heller. Plötsligt ångrade jag att jag sagt alla.
”När ska ni lägga av med det där tramset? Spelar roll vilket elevhem man har blivit tilldelad, man kan väl umgås med varandra för det.” Jag log hemlighetsfullt mot Draco och han log tillbaka. Det var verkligen någonting på gång mellan oss och det kändes bra.
”När blir den då?” Sa Blaise som hade lösgjort sig ur klungan.
”På fredag”, mumlade jag och undvek omsorgsfullt att se honom i ögonen. Jag visste att Blaise Zabini verkligen tyckte om mig och det kändes fortfarande pinsamt att umgås med honom efter det som inträffat under balen.
”Jag kommer”, Sa han. Jag nickade och tittade på Draco som ryckte på axlarna. ”Vi får väl se.”
”Vi har fixat alkohol”, sa jag ur ena mungipan och Blaise nickade. ”Bra.”
”Alkohol?” Sa Draco frågande och spärrade upp ögonen lite, ”Vadå, ska vi dricka sprit?”
”Har du aldrig druckit förut eller?” Sa jag och fnissade, ”Draco, på fest brukar man dricka de är liksom det som är själva grejen med de hela, annars blir det ju inge kul.”
”Vet jag väl!” Fräste han och knuffade till Blaise i sidan, ”Jag bara undrade.”
”Så ni två kommer i alla fall?”
De nickade och jag log, ”Vad bra. Ni får gärna fråga flera om ni vill, desto fler som kommer desto roligare blir det.”
”Vart ska vi vara?” Sa Blaise och såg sig oroligt omkring över axeln efter Proffesor McGonagall som gick förbi, ”Ute?”
”Vi hör av oss när vi hittat något ställe. Ta några sådana här, vi skickar över ett meddelande med dem när vi vet.” Jag räckte de varsin påse med förtrollade mynt som Hermione (Något motvilligt) hade gjort iordning kvällen innan. Det var samma sorts mynt som de hade använt under sitt femte år när dem hade skapat en förbjuden försvarsgrupp som kallades DA (Dumbledores arme) under tiden som skolan styrdes av Proffesor Umbridge, en elak gammal hagga från ministeriet.
Det märkliga var att jag var helt säker på att jag hade sett mynten förut, men när jag hade förklarat det för Hermione hade hon bara ryckt på axlarna och skakat på huvudet. Hon hade inte låtit sina tomma baksidor ligga framme och de fanns troligtvis ingen annan på Hogwarts som använde samma metod eftersom hon själv hade uppfunnit den. Jag måste helt enkelt ha fått för mig det.
När Draco fick påsen med mynt stelnade han till lite och stirrade hänfört på det små färglösa emblemen. Långsamt plockade han upp ett och vägde det i sin handflata.
”Är något på tok?” Frågade jag och han skakade frånvarande på huvudet. ”Nej, ingenting... Zabini, vi måste sticka. Vår lektion börjar nu.” Blaise såg förvånat på Draco innan han stoppade ner sin påse i fickan, nickade åt mig och försvann efter Draco som med snabba steg och utan att se sig om över axeln lämnade korridoren. Förvirrad stod jag kvar och såg efter dem ett ögonblick innan jag skakade på huvudet och började gå uppför trappan som ledde upp till Gryffindortornet.

Luften var kylig mot Dracos ansikte och han rös i sin tunna klädnad.
Tyst såg han ut över det snötäckta landskapet och slogs för första gången av tanken att Hogwarts egentligen var en väldigt vacker plats. Där han stod högst uppe i ett av tornen fick han en mycket bra överblick över skolan. Halvjättens stuga såg ut som tagen ur sagornas värld där den låg intill den förbjudna skogen och isen som täckte den annars så livfulla sjön såg stel och sömning ut vid slottsområdets kant. Draco bet sig frustrerat i underläppen och lutade med en suck sitt bleka ansikte i sina stelfrusna händer. Snön yrde runt i luften framför honom och en vilsekommen snöflinga landade ovanpå hans bakvända handrygg. Han lyfte sakta upp huvudet och plockade bort den med en snabb rörelse. Hur länge skulle allting få fortsätta att vara såhär fridfullt? Varför kunde tiden inte bara stanna till nu när saker och ting äntligen höll på att lösa sig? För en sekund ångrade han bittert att han någonsin lyckats laga det där skåpet. Nu var det bara för Voldemort att bestämma ett lämpligt datum för intrång på skolan och då var det bäst att Draco slutförde sitt uppdrag om han fortfarande höll livet sitt kärt. Men det kunde ta flera månader innan tiden var inne. Draco sände en tanke till Elli som förhoppningsvis lugnt låg och snusade uppe i Gryffindortornet; lyckligt ovetande om det svek som väntande henne. Hur skulle hon reagera när hon fick reda på att allting som skulle ske var på grund av honom? Antingen skulle hon strypa honom med sina bara händer eller så skulle hon med ett leende se på medan Voldemort gjorde slut på honom, han kunde inte bestämma sig för vilket som var värst. Om inte... Om inte Voldemorts plan misslyckades helt. Om inte ministeriet visade sig vara starkare än vad de trodde, om Dumbledore aldrig skulle agera enligt planen....Om han redan nu misstänkte någonting...Draco placerade båda händerna på det iskalla räcket och stirrade ut i natten. Han var en idiot. Precis som hans far alltid hade sagt till honom. En vrede lika stark som hans ångest vällde upp i Dracos bröst. Om det inte hade varit för Lucius så hade Draco aldrig stått här nu.
Om det inte hade varit för honom så hade Draco bekymrat sig för läxor, indragna håltimmar och poängavdrag som alla andra; inte för att dö eller göra en tabbe så stor att hela hans vänskapskrets mördades. Är det såhär det känns att vara Potter? For det genom hans huvud. Kanske jag underskattat honom trotsallt... En röst hördes plötsligt nedanför Draco och fick honom att hastigt titta ner. Det var Mr Filch, Hogwarts skabbiga vaktmästare; Känd för att avsky allt som hade med elever att göra eftersom han själv var en ynk och aldrig hade fått chansen att utbilda sig vid någon trollkarlsskola. Tätt efter honom travade Ms Norris, hans nästan lika elaka katt med den mörkt brunrandiga svansen i vädret. Det var uppenbart att de hade fått upp ett spår på något och Mr Filch stannade alldeles nedanför Draco och vädrade i luften med sin köttiga näsa. ”Vi är dem alldeles på spåren min kära... Den här gången åker han fast, var så säker! Inga fler nattliga promenader för Potters del, vänta bara tills rektorn får höra det här...” Stapplande och flåsande av iver stövlade Filch förbi Draco medan han hela tiden lockade på Ms Norris som med viss tvekan följde sin husse ut i ovädret. Draco spände öronen till det yttersta; nyfiken på att få höra vad ärrskallen hade ställt till med den här gången, men de starka vindarna gjorde att det blev nästintill omöjligt att urskilja Filchs väsande stämma och han gav efter ett par misslyckade försök upp. Filch hade styrt stegen mot Hagrids stuga så det mest troliga var att Potter hade begett sig dit. Undra vad som skulle kunna få honom att hälsa på halvjätten mitt i natten? Troligtvis bölade han väl över ännu ett missfoster till monster som han försökt föda upp och ha som husdjur, och Potter den idioten hade genast begett sig ut för att trösta trots att det medförde en stor risk för honom själv. Många kanske hade sagt att det var ädelt, men i Dracos ögon var det bara korkat. Han kisade bort mot Filch som hade kommit överraskande långt med tanke på det tjocka snötäcket och fick en impuls. Utan att riktigt veta varför drog han fram sin trollstav och riktade den mot Filchs ryggtavla. ”Petrificus Totalus!” Mumlade Draco och såg med ett leende hur en blå ljusblixt lösgjorde sig från hans trollstavsspets och susade ner mot Filch där den med full kraft träffade vaktmästaren i ryggen, som genast föll till marken där han blev liggande orörlig med ansiktet neråt i den kalla snön.
Ms Norris vände genast sina lampliknande ögon mot tornet där Draco stod och öppnade munnen på vidgavel och började jama; högt och klagande. Draco stoppade kvickt tillbaka staven innanför klädnaden igen innan han efter en sista blick på Filchs stela gestalt smög sig tillbaka mot fängelsehålorna, ganska så nöjd över att ha genomfört dagens goda gärning.

JAJ SKA LÄSA NU

KAPITEL KAPITEL KAPITEL DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!

YIPPIE!!!!!! NYTT KAPITELC:♥
Stackars Draco!♥♥♥
Jag kan bara föreställa mig hur söt Draco var i drömmen:c


Hahahah roliga scener oxå!Cx

Det enda klädesplagg Madam Pomfrey låtit mig behålla är kalsongerna, vilken jävla peddokärring!

Dracos kinder blev med ens alldeles röda och han vände sig förläget bort och stirrade intensivt på en ovanligt ful tavla som föreställde två nakna trollkarlar som dansade i ring runt en stor rosa svamp

HAHAHHAHA GARVAR IHJÄL MIG!X'D

BÄSTA ff:en som vanligt!!!:*♥

Fortsätt skriv!!!!!!!^.^

Jag har väntat sen det senaste kapitlet och så ser jag att ögat lyser och trycker. OCH SÅ HAR DET KOMMIT ETT NYTT KAPITEL!
Nu har jag läst, och det var precis lika otroligt underbart bra som vanligt! Jag tycker då inte att det var kasst! Och jag kommer orka läsa resten av alla kapitel du skriver för det här är så outsägligt bra!

Alltså det tog ett tag att förstå vad jag nyss läst. Så amazing. Elli i början... omr Drelli ♥
Oh gud speechless. Amazing som alltid.