George Weasley - When I'm gone

Den är helt underbar!:3 jg längtar till nästa kapitel

Jättebra!

Tack!! :3 ♥ Ni är så underbara allihop!
Vet att det har dröjt en tid sen jag skrev senaste kapitlet, och vet inte hur länge det kommer dröja innan nästa kommer. Har ett prov att plugga till, och dessutom fyller jag år under helgen så har inte mycket tid till att skriva. Ska försöka få ihop något, men tills dess får ni helt enkelt vänta.

Väntar gärna. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge

^

Wow! Det är allt jag kan säga..
Gråter, dels för att jag är trött och dels för att när du skriver så kan jag själv känna smärtan som George känner, jag kan känna hurupprörd Ginny blir och hur vårdande Mrs Weasley är!
Underbart.. ♥ I´m in love with your fanfiction!

Asså du skriver jävligt bra alltså det här är nog det bästa jag har läst på många många år!! ♥

Äntligen är det dags för nästa kapitel! Satt och skrev den igår kväll, när jag var hängig, snuvig och lite tung i huvudet. Och nu sitter jag här och fryser av typ ingenting. xD Rätt ironiskt kan man nog tänka efter att man läst kommande kapitel. Jag vill passa på att tacka er ännu en gång. ♥ Njut av kapitel 23 mina kära läsare :3
-------------------------


23.
"To see you again"

George visste inte hur brevet påverkat honom. I vilket fall som helst verkade febern minska snabbt, och snart fanns där ingenting kvar. Ibland kunde han känna lite yrsel, eller bara en liten tryckande känsla i pannan, men inget mer. Den unge mannen funderade på om det var hans lugnade sinne som dämpade febern och huvudvärken, eller om det var för en helt annan anledning.
Han satt på sängen i sitt rum. Sängkanten var rätt bekväm att sitta på och han brukade bara oftare och oftare sätta sig där istället för vid skrivbordet - om han inte lade sig i sin vanliga ställning på sängen. Han lämnade inte sitt rum, bara när han skulle äta. Det kändes på något sätt stillsamt att befinna sig på den plats där han och hans bror hade sovit om nätterna. I hela tjugo år hade de tillbringat nätter i precis det här rummet, om de inte varit på Hogwarts. Han slängde en kort blick bort mot fönstret. Det började bli skymning och solen färgades orange där den började ta sig ner för horisonten. Himlen var i sin tur i en mörk, rosa nyans. Längst ut med kanterna, där det blåa tog vid, fanns en svag strimma av lila. Vädret var fint. Sommaren hade tagit fart ordentligt. Dagarna var varma och det kändes kvavt att vara inomhus, ändå hade inte George gått ut någon gång sedan olyckan. Han kallade det för det; olyckan. Fortfarande visste ingen vad som fått igång branden, eller varför den inte gick att släcka. I senare tid hade George fått reda på att den släckts på det märkligaste sätt. Man hade trott att det var de som försökte som faktiskt lyckades, men lågorna hade sakta tonat bort - dämpats ner till marken eller försvunnit upp i luften. Såklart hade George bara hört det av familjemedlemmarna och visste inte om det var sant. Han hade lust att gå dit någon dag och se efter hur det såg ut, men på samma gång så verkade hans hjärta kramas om i en smärtsam vridning varje gång han tänkte på det.
I vilket fall så hade han bestämt sig för att gå ut. Så här sent på kvällen - runt tiotiden - passade det perfekt att ta sig en tur. Och George visste precis vart. Han tänkte ta sig till den plats som han inte besökt på flera veckor. Det hade gått arton dagar sedan han sist var där. Det var nästan som om han fått hindra sin kropp från att ta sig dit på egen hand. Kyrkogården. Han var inte direkt glad eller lycklig över längtan. Han ville nästan slippa den, eftersom det smärtade så mycket av att bara få upp tanken i huvudet, men han kände att han inte stod ut längre. Han bara måste dit.

Några småfåglar kvittrade i träden som fanns uppradade vid sidan om kyrkogårdens grindar. Även ifall natten var på ingång så märktes det inte bland livet utomhus. Inte ens kyrkogården var helt tom som den vanligtvis var om kvällarna. Kyrkan stod i vägen för solnedgången. Istället verkade den skina på ett dystert sätt av det orangefärgade ljuset. Hela byggnaden låg i skugga. Ljuset som faktiskt tog sig förbi kastades lamt på gräset och gav den en varmare nyans. Gruset knastrade under Georges skor. Han slängde några korta blickar på gravstenarna om sidorna av den smala vägen. En ny grav hade börjat förberedas lite längre bort. Georges ansikte var så gott som neutral. Han kände sig ovanligt lugn där han gick, trots det att tankarna bara var riktade åt hans brors håll. Hjärtat slog i någon slags vilotakt och det kändes riktigt bekvämt att känna hur kvällsvindarna smekte hans kinder och rufsade om i hans hår. Han stannade till då han visste att gravstenen som tillhörde Fred Weasley bara låg några meter bort från honom. Solen hade sjunkit ytterligare, och en svag måne, tillsammans med lätta stjärnor, hade börjat framträda på himlen. Kyrkan framför honom kastade en avlång skugga, verkade med mening lägga Freds grav i ett mörker. Det fick George att först inte märka den gestalt som satt vid gravstenen. Först trodde han att han hade gått fel väg, kommit till fel grav, men han kände igen formen. Han kunde se de svaga linjerna av det silverpenslade namnet på stenen. Han granskade gestaltens ställning. Den satt på knä med nedsänkt huvud; precis på det sätt han själv brukade sitta när han var där. Mörkt, långt hår hängde ner för ansiktet, så George kunde inte se personen i helhet. Ändå visste han redan vem det var. Angelina. Han rörde sig inte från där han stod, bara tittade på flickan som satt vid hans brors grav. Vad gjorde hon där, vid hans tvillingbrors grav? Det kändes nästan lite själviskt att tänka så, men en tveksamhet hade sänkt sig över honom. Han blev osäker. Han kunde inte avgöra om Angelina grät, eller om hon bara satt där. Han såg inga tårar som föll ner till marken, men kanske dolde håret så pass mycket att han bara missade det.
Så stod han i säkert flera minuter. Han förstod att Angelina bad, precis som han själv gjorde så ofta nu för tiden, även ifall han knappt trodde på någon Gud. Men vad kunde hon be om? Han hade inte släppt blicken från henne en sekund, var rädd att missa någon liten detalj - han visste inte vad. Tillslut verkade flickan vara klar. Hon höjde huvudet och verkade granska gravstenens silvriga bokstäver, som färgades mörka i den påkommande natten. Plötsligt verkade hon få syn på George som fortfarande stod några meter bort. Det var nästan ombytta roller. Han mindes tydligt natten då han träffat henne på kyrkogården. "Döden är en del av livet, och jag antar att vi får lära oss leva med det."
Hennes mörka ögon mötte hans. De var lite tårfyllda, men kinderna var torra. Alltså hade hon inte gråtit. George skämdes över sig själv för att han ville lägga märke till sådana saker. Det var som om han inte ville vara ensam med att släppa ut tårar när det kom till hans brors död. De två såg på varandra, och för George kändes det som flera minuter passerade förbi. En spänd tystnad hade lagt sig över området. Var det bara George som märkte det? Plötsligt tog sig Angelina närmare, på ett rätt hastigt, nästan obemärkt vis. I nästa sekund hade hon slängt armarna om honom och kramade honom hårt. Han hann knappt reagera förrän han själv placerat sina händer på hennes rygg. Det var en slags vänskaplig kram, men ändå inte. Den var så fylld av känslor att George hjärta automatiskt slog fortare. Han visste inte vad han kände. Det var inte kärlek, det var något annat. Något som vid just det tillfället kändes så mycket starkare. Samhörighet, vänskap, gemenskap... Efter en stund släppte Angelina taget, försiktigt som om hon inte visste vad hon gjorde, eller vad hon kunde göra om hon handlade för snabbt. När George såg på henne, där hon stod bara en halvmeter framför honom, så hade hennes lite mörkare hy fått en rosigare nyans på kinderna.
"Förlåt..." började hon tyst. Hon verkade inte vilja möta hans blick. Istället såg hon ner på sina skor. "Det var inte meningen. Jag..."
"Det är lugnt", avbröt George henne. Hans röst lät lugn och på något sätt varm. Flickan skakade på huvudet.
"Nej, det är det inte", suckade hon fram. "Jag var bara glad över att se dig."
George svarade inte på det - visste inte vad han skulle svara. Istället slängde han en kort blick mot Freds grav. Månen hade stigit och himmelen tonats mörk av natten. Angelina verkade se hans tomma blick.
"Jag bad till honom", sa hon kortfattat. Hennes röst lät tvekande, som om hon inte var säker på att hon valde rätt ord. "Till Fred, alltså. Jag var rädd att aldrig få se dig igen..."
George såg lite förbryllat på henne. Hade hon trott att han skulle dö? Var ryktena så starka?
"Varför då?" frågade han lite kort. Han verkade inte lyckas få ut fler ord.
"Jag kunde inte få ut information ur någon alls. Jag var orolig. Jag antar att jag befarade det värsta." Angelina lät säkrare på rösten nu, vilket fick George att känna sig lite lättare till mods. Han var spänd, men avslappnad på samma gång. Det var något med miljön som gjorde honom sådär. Hans hjärna verkade inte uppfatta allt som pågick, även ifall det framstod tydligt för honom. Flickan log försiktigt. George kunde inte göra annat än att le smått tillbaka, sedan passerade den mörkhåriga, unga kvinnan förbi honom och lämnade honom ensam bland gravarna.
Vilken kväll, tänkte han - fortfarande svagt omedveten om vad som faktiskt hade hänt. Han slog sig ner vid gravstenen som var så bekant och fick plötsligt ett leende på läpparna.
Ja, vilken kväll. För första gången kände han sig faktiskt varm och nästan lycklig inombords.