Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

Har sträckläst allt nu. du skriver otrooooooooooooligt bra ! Jag gillar handlingen och det ska bli jättespännande att få läsa om vad som kommer att hända ! ♥ ♥ ♥

SÅ SJUKT BRA GUMMAN ♥

Samma här.. *bevakar* ♥

Superbra tjejen!! ♥

Jättebra!!!
Har längtat som en tok efter ett nytt kapitel ^^ haha, men du skriver så fängslande att man bara vill läsa mer! ♥

TUMMEN UPP!

Jag skriver nästan aldrig här, men nu ska ni få ett kapitel och ett förlåt! Jag har haft riktigt mycket i skolan och har det fortfarande, men nu så skrev jag ett kapitel som jag hoppas ni gillar!

------------------------------------

Kapitel 20 -

Jag går längs slottets gångar, där jag gått tusentals gånger förut, och ändå känns det som att jag går på främmande mark. Det är så tomt, så tyst.
Jag och Ginny går genom slottet, genom alla salar och gångar som inte många vet finns. Det känns som att det var hundra år sedan jag var här sist, och ända är det bara runt ett år sedan vi alla var här och utkämpade den stora stiden, det var bara runt ett år sedan som Fred dog.
En rysning går längs min ryggrad när jag tänker på honom, och det slår mig att vi bara blivit skadade när vi inte varit tillsammans, som att vi var varandras sköldar, och när den ene inte var där var den andra sårbar. Om jag bara hade varit där då...
"George.", Ginny avbryter mina tankar. "Hur känner du dig? Med.. med Angelina och allt, menar jag. Det måste vara tufft."
Jag blir chokad utav min systers fråga men jag försöker dölja det.
"Varför skulle det vara tufft för mig?", hör jag mig själv säga, och jag hör hur framtvingat det låter.
"Jag är din syster, jag har alltid sett att du brytt dig om Angelina. George, du kan prata med mig.", säger hon, och hon bryr sig verkligen. Hon bryr sig om hur jag mår.
"Ja.. jag.. jag vet inte vad jag ska säga. Mitt huvud är tomt, eller överfullt... Jag har inga klara tankar just nu, Ginny..", säger jag och jag förvånas över att jag är så ärlig.
"Jag förstår.", säger hon och det syns på henne att hon verkligen menar det. "Du kan alltid komma till mig om du vill prata George.", säger hon lungt.
Jag försöker byta samtalsämne medans vi går längs dom ensliga korridorerna där så många människor en gång har gått, mest för att få mig själv att tänka på något annat, för att rensa hjärnan. Det går inte så bra, för ju mer jag försöker rensa ju mer Angelina kommer in där. Jag förstår inte hur en enda människa kan vända upp och ner på en persons liv bara sådär.
Jag förstår det inte.

Jättebra ♥

superduperbra!