Bakom min fasad [SV]

Ha det riktigt bra!


Att jag inte fick vara inne när jag läste förra kapitlet...

Good news; vi tar in på hotell inatt, vilket förmodligen betyder trådlöst Internet, vilket betyder ETT NYTT KAPITEL

BRA!!

Är på hotellet nu, de hade trådlöst internet, som tur är! Nu får ni kapitel femton!


Tåget stannade till med ett ryck. Resan hade gått ovanligt fort, och spenderats skrattandes med Hermione den största delen. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över att vi redan var framme, då det känts som att tåget just börjat rulla. Mina ögon sökte sig fram till Hermiones, och hon verkade lika chockad som jag. Hon skrattade högt och reste sig upp och sträckte fram sin hand till mig. Hon flinade brett och hennes ögon tindrade av lycka.

Utan ett ord fattade jag hennes hand och började leda henne ut ur kupén. Stilla gick vi ut ur tåget, hand i hand. Jag ignorerade blickarna folk gav oss, men jag kunde se att Hermione tyckte att det var obekvämt med all uppmärksamhet. Jag kramade hennes hand för att sedan släppa den. Hon tittade upp på mig tacksamt, och som svar log jag mot henne. Jag kände en hand på min axel, och bakom mig stod Blaise. Han skrattade åt mitt förvånade uttryck, och skakade på huvudet med ett stort flin.

"Så det är sant det som sägs? Du och Granger?" frågade han skrattandes.

Jag tittade på honom med ett uttryck som fick honom att hålla tyst. Jag drog honom åt sidan så att Hermione inte skulle höra vad jag sa innan jag svarade.
"Man kan ju alltid hoppas. Vi är vänner, Blaise. " suckade jag, och han tittade på mig med en menande blick.

Han var den enda av mina vänner som visste om mina känslor för Hermione. Han hade kommit på mig när jag suttit och dagdrömt, och utan att tänka hade jag berättat om mina känslor. Sedan dess har han slutat att fråga om henne, och han blir alltid lika irriterad när Crabbe sitter och snackar om mugglarfödda. De har varit i slagsmål med varandra oerhört många gånger, så stämningen i sovsalen brukar vara riktigt spänd vid vissa tillfällen.

"Du, det sätt hon tittar på dig är inte som man tittar på sin vän, Draco. Du borde gå tillbaka till henne nu, hon verkar bli förhörd av sina vänner." Sade han och nickade mot Hermione som nu var omringad av alla flickor i hennes årskurs, och hon såg extremt obekväm ut. Jag hojtade ett tack till Blaise medans jag sprang fram till Hermione. Hon tittade upp på mig och log svagt. Jag ställde mig mellan henne och alla nyfikna tjejer och lyfte upp henne på min rygg. Hon tjöt till av förvåning, men sedan klamrade hon fast sig mot min rygg som om hennes liv var på spel.
"Om det hade varit något hon hade att berätta, tror ni inte att hon skulle ha berättat det?" ifrågasatte jag allas frågor.

De blev tysta och började gå därifrån viskandes om oss. Jag kunde höra Padma Patil säga till hennes syster Parvati 'det är uppenbart att det är något. Såg du hennes min när han kom för att hjälpa henne?'. Jag kunde inte undgå att le. Blaise sa samma sak, men det var svårt att tro. Hermione är min vän, inget mer, försökte jag intala mig själv. Mitt grepp om hennes ben hårdnade då jag kände att hon började glida ned för min rygg. Jag flyttade upp hennes lätta kropp, och började gå mot vagnarna som skulle ta oss till slottet. Hon justerade sitt grepp om min hals, och lutade sitt huvud mot min axel. Hon suckade lätt och helt plötsligt kände jag hennes röst vid mitt öra.
"Tack." viskade hon tyst, med sån känsla i ordet att jag fick rysningar längs ryggraden. Jag fortsatte gå mot vagnarna under tystnad. Vi gick förbi en chockad Snape innan vi kom fram till den sista vagnen, som var helt tom. Jag släppte ned henne på marken och hjälpte sedan henne upp i vagnen.

Den skumpiga resan var nära sitt slut, och den hade spenderats genom att sitta och titta in i Hermiones bruna ögon. Hon bröt tystnaden med en trött suck och tittade upp på mig uppgivet.
"Det kommer att vara så här, fast värre, nu va?" frågade hon med lätt darrande röst. Jag nickade sorgset och kom plötsligt att tänka på en sak.
"Du kommer hata mig för att jag säger det jag kommer säga nu." viskade jag, och hon spärrade upp ögonen i chock. Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. "Vår vänskap, eller vad det än är.. Den är, ja.. något som jag kan få problem för i framtiden. Om vi bara kunde ligga lite lågt ett tag hade jag varit oerhört glad."

Mina ord följdes av tystnad. Hermione stirrade på mig med öppen mun, och när mina ord sjönk in började hennes tårar rinna. Hon lät dom rinna ner för hennes kinder, och till slut kunde jag inte se hennes sårad längre. Jag tog hennes ansikte i mina händer och torkade bort hennes tårar. Hon drog helt plötsligt tag i mig mot henne, och hon kramade mig hårt. Hennes armar var virade hårt runt min nacke och hon mumlade något som liknade 'hur kunde jag tro att.. Ron hade rätt, han vill inte ha min vänskap, nu när jag har förstört min vänskap med dom..'
Jag stelnade till vid ljudet av hennes ord. Jag tryckte undan henne och skakade på huvudet. Jag höll fortfarande hennes ansikte i mina händer och torkade bort tårarna som fortfarande rann ned för hennes kinder.
"Det är inte därför, Hermione. Du ska få veta allt, men inte nu." sade jag och kysste hennes panna. Hon nickade som svar, och hennes snyftningar saktade ner ju närmare slottet vi kom.

Jättebra! Som vanligt ^^
Men du menar årskurs, eller?

Det är samma sak, egentligen, nästan typ. Det är samma sak, fast ett annat namn (a)

Okej x) Blev bara påmind om en kull med t.ex. kaniner när det stod så

Ändrar, det blir ju fel om folk tänker "årskaniner"!

Haha, aa, okej

Mera (;