What the shadows tell us [PRS]

”Jo, visst är det mörkt. Men är det inte precis det vi är ute efter? Lite spänning. Något som skakar om den här tråkiga staden." Ellis flinade och lutade sig framåt för att sno åt sig en cigarett ur Wesleys paket. Han försökte hålla fasaden – det fräcka leendet, den nonchalanta hållningen – men inom honom vred sig känslor han fortfarande inte kunde sätta ord på. Var han kär? I Wesley? Kunde det verkligen vara så? Han försökte känna efter, försökte förstå vad som pågick inuti honom. Men trots att Wesley nu satt precis framför honom, kändes hans känslor fortfarande obegripliga. Ellis suckade tyst och plockade fram en ny tändsticka som han använde för att tända cigaretten. Förde den sedan till läpparna, drog in ett bloss och släppte långsamt ut röken innan han såg ner på symbolerna på pappret igen.
"Nej, jag tror inte det är ett djur. Jag tror snarare att det handlar om... typ, att ge något betydelsefullt. Ett löfte, kanske? Eller något annat. Jag har inte lyckats klurat ut det ännu.”.
Visst, tanken på att slå tillbaka mot rektorn lockade. Särskilt efter alla bestraffningar han utsatt dem för. Alla sömnlösa nätter då Ellis legat vaken medan såren på ryggen bultade av smärta... Han lyfte upp pappret från sängen, vek det prydligt och lade det på nattduksbordet intill tändsticksasken. Ett nytt bloss fyllde lungorna medan han lät blicken söka sig ut genom fönstret, och först då lade han märke till de vita snöflingorna som föll utanför.
"Ja, texten beskriver platsen vi befann oss på. Jag tror inte man kan utföra ritualen någon annanstans”, svarade han på Wesleys fråga och kastade ett snabbt öga på honom. Morgonljusets sken fick hans vän att nästan se ännu vackrare ut. Förbannade Wes. Måste han vara så förbannat... ja, allt?


Ett brett leende spred sig över Samuels ansikte när han klev ut från Audreys rum och försiktigt stängde dörren bakom sig. Han hade fortfarande svårt att förstå varifrån modet hade kommit – som gjort att han vågat kyssa henne sådär. Men synen av Audrey, sittandes på soffan med ett mjukt leende på läpparna, hade gjort det omöjligt att låta bli. Och till hans stora lättnad – och förtjusning – hade Audrey besvarat kyssen. Minnet av hur hennes händer långsamt greppat hans tröja för att dra honom närmare fick hans hjärta att bulta hårt i bröstet. Men glädjen skingrades plötsligt när en välbekant röst bröt tystnaden i den annars tomma korridoren.
"Samuel?"
Rösten fick honom att stelna till, som om han just blivit påkommen med att göra något olagligt.. Samuel vände sig långsamt om, och såg Edmund stå där. Audreys tvillingbror stirrade på honom och såg minst lika förvånad ut som han själv kände sig.
"Edmund?" Samuel hörde hur osäker hans egen röst lät, nästan skärrad. Han såg hur Edmunds ögon vandrade från hans ansikte till dörren bakom honom – den dörr han just stängt, den som ledde in till Audreys rum. Skulle han bli arg? Irriterad?
"Jo, mycket trevligt", svarade Samuel generat och kände plötsligt att han ville förklara sig.
"Vi satt uppe och pratade...”, började han och gestikulerade mot dörren. "Och, uh... vi råkade somna."
Verkade inte Edmund lite sliten? Ögonen såg trötta ut, och var han inte lite blekare än vanligt?
”Vad gör du själv här?” frågade han, men så fort orden lämnat hans mun ångrade han sig. En dum fråga. Audrey och Edmund var nästan alltid tillsammans. Om den ena var här, så var den andra aldrig långt borta – det visste alla.