Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

"Åh jag kan prova allt. Men kan du skära upp allt så jag slipper?" Hon såg på honom och visade sin hand.
"Ansträngning är farliga saker."

Om honn bara visste vad som skulle hända inom två veckor. Men Vincent släppte fram ett leende och böjde sig fram.
"Vad sägs som en vadslagning? 10.000? Fast jag tror på Alistair." Han ryckte på axlarna och skrattade.
"Är du med?" Han sträkte fram handen under bordet.

Julian la på lite av varje på tallriken och skar upp allt i mindre bitar så att Lily enkelt kunde äta av maten.
”Säg till om det finns något mer jag kan göra för dig.”, sa han och ställde ner den på bordet framför henne.

Ett litet skratt undslapp Celia och hon satt handen för munnen för att inte ge ifrån sig några höga ljud som kunde dra till sig de andras uppmärksamhet.
”Alistair? Den killen har ju inte låtit någon komma nära sedan den där tjejen dumpade honom för ett par år sedan. Men visst, gör dig redo för att förlora”. Hon tog Vincents han och skakade den med ett fast handslag.

"Tack så mycket Julian." Hon tog gaffeln i ett försiktigt grepp med tummen och pekfingret. Såg sedan över axeln, mot hallen.
"Jag kommer snart." Sa hon och lade ner gaffeln och började ta sig mot hallen.


Vincent såg olycklig ut för någon sekund. Alistairs tjej hade inte dumpats. Hon hade blivit offrad. Men han såg mot sin syster och ryckte på axlarna.
"Ja men Lily kan kanske fixa det?" Sa han och sträckte sig efter lite grönsaker.

Trots att Vincents humör bara förändrades för någon sekund kunde Celia känna hur stämningen dämpades mellan dem. Vad hade hon sagt som fick brodern att se så olycklig ut? Inte kunde det väl vara den där tjejen? Hon mindes hur starkt Alistair hade känt för henne, men nu hade det gått flera år sedan hon gjorde slut med honom och lämnade staden. Det kunde väl inte fortfarande vara ett känsligt ämne? Celia skakade av sig tanken och återgick till sitt vanliga glada jag.
”Jag tror fortfarande mer på Julian. Men det återstår att se..”. Log hon.


”Du är en sådan besvikelse, pojk”.
Så fort de andra lämnat hallen hade Michael släppt fasaden, och något ondsint föll över hans ansikte. Långsamt gick han bort mot ett av blomsterarrangemangen som Celia placerat på ett bord, i en vacker vas och sträckte fram handen för att vidröra ett av kronbladen. Det kalla lugnet visade vem som kontrollerade situationen, och när han åter tog till orda var det med avsky i rösten. ”Trodde du verkligen jag inte skulle få reda på att flickan nästan dog på grund av er?”.
Rak i ryggen förblev Alistair stående, men inombords kunde han känna hur hjärtat sjönk i bröstet.
”Far…”
Michael ryckte av kronbladet och slöt näven hårt omkring det.
”Jag gav dig en enkel uppgift. En enda. Men du klarar knappt av att hålla Lily Stone vid liv”. Han gick närmare Alistair och stannade först när han stod rakt framför honom.
”Jag försöker förstå vad jag gjort som förtjänat en son som dig?” Med en nedlåtande uppsyn granskade han sin son från topp till tå. ”Så vek. Jag vet att du klandrar mig för den där flickans död. Men hennes blod är på dina händer. Ingen annans. Hon dog för att du är så nedrans svag”.
Kommentaren stack i hjärtat, och Michael såg nöjd ut med att ha provocerat fram hans känslor. Vreden steg inombords och Alistair kände hur andningen snabbade på. Men han sade ingenting, utan gav bara fadern en mörk blick, och i Michaels ögon fanns en glimt som avslöjade att han provocerades av Alistairs tystnad.
”Inatt är det du som knäböjer inför den? Kyss dess fötter om så krävs. Förstått?”. Rösten var skarpare nu.
Alistair stelnade till. Det var mycket han gjorde för demonen. Men att knäböja framför den? Ingen i hans familj hade någonsin gjort det. Och han tänkte inte bli den första. Han kände hur mannen framför honom var nära att bryta ner hans mod, men han försökte uppbåda det igen genom att sträcka mer på ryggen, vilket bara verkade reta upp fadern ännu mer. Och plötsligt kom det oundvikliga. Ett slag träffade honom över kinden, och Alistair kände hur något hårt och vasst rev upp hans hud. Han förstod snart att det var ringen med familjens sigill på faderns långfinger som hade träffat honom.

"Så jag ser att din väska är här." han lade armen om sin syster och såg på henne.
"Ska du ta mitt eller Calebs rum?" Sa han och log.
"För du vet att du alltid kan sova hos oss."

Hon hörde det svaga mumlet och när hon kom ut såg hon det. Alistair som tog emot det. Med sina få krafter flög hon ur sin stol och störtade fram mot dem. Rullstolen slog mot väggen men hon brydde sig inte om hon förde oväsen eller ej. Snubblade in i Alistairs famn och blängde upp på hans far. Hon hade inte hört vad de hade pratat om.
"Hur kan du göra så?" Hon darrade på rösten och försökte ställa sig upp men misslyckades.
"Vad han än har gjort så förtjänar han inte att bli slagen." Hon vände sin blick mot Alistair och kved till.
"Snälla om ni ska vara hatisk mot er son så ber jag er att gå..." Viskade hon, nu rädd att få samma behandling. Försiktigt lade hon sina fingrar mot hans kind eftersom hon visste att hon var kall.
Hon vände sig mot Alistair och blickade upp i hans ögon. Försökte läsa av smärtan men visade samma smärta.
"Jag tror jag inte vill medverka på balen imorgon." Hon hade återigen vänt sin uppmärksamhet mot Michael och skakade på huvudet.

”Jag tar gärna Calebs rum”, svarade Celia och gav sin bror ett självsäkert leende. ”Det har bättre utsikt och hans madrass är mycket skönare än din”. Hon plockade upp sitt glas och drack av vinet som serverats till maten.
”Dessutom har han redan erbjudit mig att sova där inne”.

Plötsligt hördes en smäll, och ögonblicket efteråt föll någon i Alistair famn. Med uppspärrade ögon tittade han ner, bara för att hitta Lily där, kämpandes för att hålla sig uppe. Först stod han bara tyst och försökte ta in vad som just hänt. Men när det till slut gick upp för honom att Lily inte kunde stå på egna ben, la han armarna omkring henne för att ge henne det stöd hon behövde för att kunna stå relativt upprätt.
Michael fnös, granskade dem och drog fram en näsduk ur innerfickan på kavajen han bar, men istället för att erbjuda den till Alistair för att låta honom torka bort blodet från kinden, använde han den för att rengöra familjeklenoden på hans eget finger.
”Vi är ändå färdiga här…”, sa han med en lugn och behärskad röst. Kyligare än Lily någonsin hört honom. Michael stoppade tillbaka duken, vände på klacken och gick mot ytterdörren, men stannade med handen på handtaget.
”Du gör väl mig inte besviken nu, Alistair? För om du gör det, måste jag ta saken i egna händer”.
Alistair försökte svara, men det var som om luften i lungorna tagit slut. Så istället nickade han långsamt till svar.
Michael vände sig mot dörren igen, men öppnades den inte.
”Och Miss Stone”, sa han och vände sig långsamt mot henne. Åter var han den vänliga rektorn som en gång räddat henne från Barcroft.
”Tråkigt att höra att du inte längre vill medverka på balen. Jag hoppas att du ändrar dig”. Med ett leende på läpparna öppnade han dörren och försvann.

"Jasså det har han?" Han skrattade och lade armen om henne.
"Men vad ska dina rumskompisar säga?" Sa han och lade huvudet på sned.

Hans arm om sig kändes trygg men hon såg nu på Micheal och kände kylan från hans röst.
När han hade försvunnit så vände hon sig mot Alistair och blickade in i hans ögon.
"Vad menade han?" Frågade hon och såg på honom med rädd blick. Hon kunde se blodet och såg sedan mot rullstolen.
"Om du sätter mig i rullstolen så kan du gå till badrummet sen. Tvätta av blodet så kan jag plåstra om dig sen." Hon såg med en generad blick på honom..
"Är... Klart du inte är." Hon smekte hans kind igen.
"Hur länge har det här pågått?"

Celia ryckte på axlarna.
”De är vana vid att jag sover hos er. Men de vill alltid ha en lång redogörelse varje gång jag varit här.” Hon lutade sig närmare sin bror och viskade;
”Har jag berättat att en av dem har en stor crush på Caleb?”.

När fadern försvunnit från lägenheten slängde Alistair en blick mot matsalen där man fortfarande kunde höra de andra prata och skratta – försäkrade sig om att ingen annan hört något av det som skett. Därefter förde han Lily till rullstolen och satte varsamt ner henne i den. Men istället för att lämna henne ute i hallen tog han tag i dess handtag och sköt med henne in i badrummet som var stort nog för att minst sju personer skulle få plats där inne samtidigt. Han låste dörren efter dem och ställde sig med ryggen mot det stora handfatet, tog ett djupt andetag och såg åt Lilys håll igen.
”Ingen får veta vad du såg där ute. Inte Vincent, Inte Caleb. Inte Julian... Ingen”.

Vincent nickade och tog lite mat på en tallrik och räkte den till sin syster. Han hajade sedan till och skrattade sedan.
"Och de vet väl att han är min pojkvän?" Frågade han och räckte över maten.
"Åh jag hoppas att de vet." Han såg sig sedan om.
"Vart är hedersgästen någonstans?"
Caleb såg upp och såg sedan mot Julian.
"vet du vart hon är?"


Hans armar var starka och hon kände sig trygg i hans famn. Hjärtat slog kanske lite för fort men hon drog in hans doft innan hon sjönk ner i rullstolen. Väl i badrummet såg hon på honom och suckade.
"Alistair.... Hur kan du inte be om hjälp?" Hon ville resa sig men hon hade ingen styrka kvar. Utan satt bara stilla.
"Men om det är vad du vill så ska jag inte säga det." Hon lade huvudet på sned.
"Kom på nu att jag knappt såg lägenheten för två veckor senast."

”Tro mig, hon vet”, log Celia. ”Men hon vägrar acceptera det. Hon har fått för sig att Caleb flirtade med henne på en tillställning för ett par månader sedan, när han i själva verket bara hjälpte henne att trassla ut ett örhänge som fastnat i hennes hår”. Hon skrattade, men tystnade när Vincent frågade om Lily.

”Jag såg henne rulla mot hallen för ett litet tag sedan.”, svarade Julian och lyfte gaffeln, men stelnade till innan han hunnit stoppa den i munnen. Mindes plötsligt att Alistair och Michael inte ville bli störda där ute.
”Jäklar”. Han reste sig hastigt upp och gick i samma riktning som Lily tidigare försvunnit.

Alistair såg genast lugnare ut efter Lily gått med på att hålla det hon just bevittnat för sig själv.
”Det är komplicerat.. Men det är bäst såhär.”, svarade han flyktigt. För hur gärna han än ville, kunde han inte säga sanning till henne… eller till någon annan för den delen. Han gav ifrån sig en låg suck och drog ena handen genom sitt mörka hår. Grimaserade lätt när han råkade komma åt såret på kinden. Fadern brukade undvika ansiktet eftersom det var den delen på kroppen som Alistair inte kunde täcka, men den här gången verkade hans ilska ha tagit överhanden.
”Men tack..”, sa han tyst och vek undan blicken, som om det var svårt för honom att yttra orden. Alistair vände sig mot handfatet och började tvätta bort blodet omkring såret, fick en missbelåten min när han insåg att det blivit en röd fläck på hans vita skjortkrage.