Prinsen (sjätte året)

så bra!!!

Alltså OMGFINFHIAHFIU!! Du skriver sååå bra, det är som att man är där och hör det själv ♥
Och äntligen ett nytt kapitel, längtar redan till nästa
Spoiler från sjätte boken:

Superbra kapitel som vanligt! Nu föll alla pusselbitar på plats när det gäller Eugene, och varför kontakten bröts! Eileen gjorde det för att skydda honom, med tanke på hur Tobias var. Nu fick vi också veta att hon förlorade sina krafter. Det måste ha känts hemskt.

Jag märker att du har nappat på min teori! Alltså att Miriam vill leta upp Eugene! Synd bara att Snape är så skeptisk till det. Det är den känslan jag får, men jag kan ju ha fel. Vi får se hur det blir. Om det är så att de hittar honom, ifall han lever förstås, så gissar jag att det blir tårar, inte minst för Snape.
Men vad jobbigt att kontakten med Eileen bröts efter att Snape tog över huset. Ja, det var en väldigt dysfunktionell familj, eller vad man ska säga. Det vet vi ju från böckerna, men att det var så hemskt, det visste jag inte. Ja, ja nog om det.

Du kommer inte undan från tipsen, haha!

Dela gärna upp första delen i ett stycke, så får man som läsare chans att andas ett ögonblick. Se var jag tycker det skulle vara lämpligt. (OBS! Du bestämmer såklart själv. )

“Nej”, sa han, men blev lite ljusare i ögonen, “inte ens Lily. Men hon var den ljuspunkt som fick mig att fortsätta kämpa, att ge allt i utbildningen från start.”
Som många gånger tidigare kände jag tacksamhet mot Lily för den roll hon spelat i Severus liv. Kanske hade hon, på sitt sätt, även räddat det.
“Jag föresatte mig att lära allt som var värt att veta om magi”, fortsatte han. “Speciellt om de onda krafterna. Min åsikt var att man måste känna dem utan och innan för att kunna försvara sig. Jag förstod inte andras återhållsamhet. I första årskursen hade jag lyckats ta reda på mer om olika förhäxningar och förbannelser än många av de som gick sista året.”
Så detta var alltså orsaken. Jag mindes hur Sirius, när de fortfarande var ovänner, pikat Severus på grund av hans intresse för svartkonster.
“Lockelsen till mörkrets sida började spira i de där studierna”, var det nu han själv som konstaterade. “Som du vet tog den ett riktigt grepp om mig, när Lily och jag skildes åt. Och jag hade överhuvudtaget inga positiva erfarenheter av så kallade mugglare. Möjligen Lilys föräldrar, som jag hade träffat sporadiskt, men inte direkt några andra. Nu kan jag tycka att det var väldigt enkelspårigt och naivt att tänka så.”
“Du var ung och hade svåra erfarenheter …”
“Ja, men likväl … nå, det går inte att ändra historien. Bara att försöka reparera det som är möjligt.”
“Återvände du hem ibland?” undrade jag.
“Det var man tvungen att göra under sommarferierna, men jag såg till att det blev kortvarigt. Och vi gick som sagt aldrig i vägen för varandra längre, far och jag. Det blev bäst så, om inte annat för att skona mor. Jag tror inte att hon kunde uppbåda kraften att bryta med honom. De var båda brutna.” Han blev tyst ett ögonblick. “Det kan ju ha varit så, att de kände sig misslyckade gentemot mig.”
“Vad hände när du blev vuxen?”
“Det var då de flyttade, långt bort från byn. Mor erbjöd mig att ta över huset på Spinnargränden. Sedan det praktiska kring övertagandet blev klart, har vi inte träffats.” Han ryckte lätt på axlarna, som om han sedan länge försonats med tanken: “Vi har inget att säga varandra.”
Jag kände mig också märkligt fattig på ord, men desto mer rik på känslor, där vi låg så nära intill varandra som det var möjligt. Han var varm nu och andades med lugna, jämna andetag. Efter en stunds tystnad frågade jag: “Varför behöll du huset?”
Han tycktes inte förvånad, utan sa: “En relevant fråga. Men jag har haft ett behov av att ständigt återvända dit.” Han skådade tankfullt ut i natten. “Det är som om jag måste besegra platsen, om och om igen. När jag inte har varit där på en tid, dyker den upp i mina drömmar…”


Jag tänkte på hur oroligt han kunde sova ibland, och rycka till i sömnen, som i försvar mot något. Tårarna steg på nytt i mina ögon och vätte ner hans hals. Han vaggade mig lätt och viskade: “Så, så. Gråt nu inte mer för min skull … ett av mitt livs skönaste minnen råkar faktiskt också vara från Spinnargränden.” Jag lyfte på huvudet och såg frågande på honom, skulle just undra om det var något från den tidiga barndomen, innan jag såg en liten retsam gnista i hans ögon och kom på att ett av mina skönaste minnen också var från samma plats. Närmare bestämt hans gamla sovrum, på annandagen förra julen. Vi skrattade till, ett läkande, tårfyllt skratt, och jag sjönk tillbaka in i hans famn. En stund låg vi där i våra egna tankar. Så kom jag på något.
“Hur gick det med din morbror, med Eugene? Kunde ni träffas igen?”
“Min mor bröt kontakten”, svarade Severus. “Av många skäl, skulle jag tro, alla avsedda för att skydda sin bror. Även om min far aldrig blev likadan igen, vet jag ju inte heller vad han kan ha ställt för ultimatum. Jag tänkte tyvärr likadant som min mor, och vågade aldrig besöka morbror igen.”
“Men när du blev vuxen?”







Jag kände mig också märkligt fattig på ord, men desto mer rik på känslor, där vi låg så nära intill varandra som det var möjligt. Han var varm nu och andades med lugna, jämna andetag.

Jag skulle vilja pilla lite, så det låter bättre när man läser texten högt.

Jag kände mig också konstigt nog svarslös, men desto mer rik på känslor, där vi låg tätt intill varandra. Han var varm nu och andades med lugna, jämna andetag.

Han tycktes inte förvånad, utan sa: “En relevant fråga. Men jag har haft ett behov av att ständigt återvända dit.” Han skådade tankfullt ut i natten. “Det är som om jag måste besegra platsen, om och om igen. När jag inte har varit där på en tid, dyker den upp i mina drömmar…”

Samma som föregående tips, vill jag ändra så det låter lite bättre.


Han verkade inte bli förvånad, utan sa: “En relevant fråga. Men jag har haft ett behov av att ständigt återvända dit.” Med ett tankfullt ansiktsuttryck granskade han den nattsvarta himlen. “Det är som om jag måste besegra platsen, om och om igen. När jag inte har varit där på en tid, dyker den upp i mina drömmar…”

Nu får vi se hur det går. Och man kan ju undra hur det ska gå för trion, när två av dem bråkar.
Jag längtar till nästa kapitel! ♥

Som svar på ditt svar på min kommentar:

Jag håller faktiskt på att skriva en Wolfstar-grej på engelska. Lite modern/muggle AU med väldigt mycket angst (woops), men med ett bra slut. Tror jag. Jag har inte skrivit klart, men jag kommer försöka få det till ett lyckligt slut. Om du är redo att bli väldigt ledsen, och möjligtvis fälla en tår, är du välkommen att läsa.

Nu till själva kapitlet:

Fantastiskt! Man kan nästan själv känna vad de känner, så bra är du på att beskriva känslorna. Ändå använder du inte många ord för det och inte heller säger du, utan du visar. Jag kan verkligen se den här scenen framför mig. Om det kanske inte gör mig till lite av ett pervo? Aja, du målar i alla fall upp allting så bra!

Miriam har verkligen nått in i hjärtat på honom, för att citera Nepflite. Han har lika starkt förtroende för henne som hon har för honom. Det är verkligen synd att han inte kan berätta för henne vad som kommer hända ... Särskilt när man märker att han vill, trots att det är han som alltid säger att han inte kan. Men Miriam är, turligt nog, förstående och lägger ingen press på honom.

Jag måste bara säga att du verkligen har skapat en trovärdig karaktär! Miriam är stark och kan stå upp för sig själv och andra, men har samtidigt känslor och rädslor. Inte som vissa så kallade "starka" kvinnliga karaktärer, som bara kan boxa någon i ansiktet och bara har känslor för en enda person, som förresten har känslor för henne.

Okej, nu kanske vi kom in på andra spår, men du förstår mig nog. Jag är bara väldigt trött på att folk ska missuppfatta termen "stark karaktär", och ville tacka dig för att ha förstått den. Som sagt, Miriam är en trovärdig, stark karaktär med känslor, tankar och rädslor. Thank you!

Längtar efter nästa kapitel. ♥

SÅ ledsen att jag inte har hunnit läsa på länge men nu har jag läst ikapp, såååå braaa!!

Som svar på ditt svar så må jag säga att jag mådde fruktansvärt illa när jag skrev en del av scenerna i K&K… Men samtidigt rättfärdigas de ändå - åtminstone från huvudkaraktärens håll. Och slutet slet mig i stycken att skriva. Och det förstår du säkert varför. ♥

Jag har ju redan läst ditt kapitel men hela veckan har jag varit fruktansvärt trött och även försökt plugga men liksom inte kommit någon vart (med texten jag visade dig) men så igår fick jag äntligen klart det och skickat in. Håller tummarna nu…

Du vet ju redan att jag älskar allt du skriver men vi ska väl gå in i detalj? Och jag ska naturligtvis leta upp en passande låt. ♥



En låt som är fruktansvärt fin. ♥

Jag tycker det blev bra med ändringen i de allra första meningen. Man förstår undermedvetet att han pratar om att hon aldrig kunde läka hans sår. Men kanske kan det ändå vara öppet för tolkning, såsom jag sa, att hon själv aldrig läkte heller?

På något sätt känns det som att det Sev berättar i det här kapitlet betyder att situationen mellan hans föräldrar och hans fars grymhet nått sin kulm här. I och med att de fortsatte leva med varandra. Men så beror ju allt på hur samtiden ser ut och individers inneboende styrka.

Det är hemskt och svårt att förstå hur mycket det påverkar en person att tvingas utstå den här typen av våld i nära relation. Och Miriam som är så oskyldig och ovetandes med sin familj som på alla sätt och vis varit så bra - det är så självklart att hon påverkas av hans återberättelser.

Det är, för mig, inte svårt att förstå att Sevs föräldrar trots allt höll ihop. Kanske inte av ett medvetet val. Men av att deras trasiga liv behövde varandra. För att inta falla sönder totalt. Och tack vare Eugene fick Sev ett värdigt liv och en han tände gnistan som utvecklades till hans livsflamma. Och även Lily var en ljuspunkt.

Hmm ja - det är kanske inte så svårt att förstå att frestelsen är oemotståndlig när en läser om det. Det är som om magin själv suger in trollkarlar och häxor i svartkonsternas hemlighetsfulla djup.

HIHIHI och sen deras busiga gnistrande ögon mot varandra i deras vetskap om just vad som skett på Spinnargränden. Alltså Sev kan påminna så mycket om min äldre man ibland. I hans förande och sett att behandla kvinnor. På gott och ont som jag ofta påpekat genom historien. ♥

Och Miriam blir helt förbluffad över faktumet att han aldrig tagit upp kontakten med sin älskade morbror. Det hade du faktiskt kunnat gestalta ännu mer. För jag förstår hur förbluffad hon blir av all kontext… Kanske behövs det inte alls? Men ifall!!!

”Severus,” sa jag och reste på huvudet igen,

^- Lägga till att hon spärrar blicken i honom? Eller har en allvarsam ton? Jag vet inte riktigt. Men annars får du säga till om jag förklarar dåligt…

Och den ständiga väntan. Om eländet tar slut. Om mörkret försvinner. Men just som Miriam säger - det kan vara ett sätt för honom att få styrka. Något att hålla kvar i som skonar honom från döden i slutändan?… Och Miriam har såklart rätt - han har oroat sig! Och jag tror inte Eugene är en sådan person som bygger upp ett agg för att ett barn valt bort kontakten? Istället lär han bara bli oerhört lycklig och tårögd när han väl får träffa Sev igen.

”Det gick nästan att höra ljudet av hans ögonbryn som skeptiskt drogs ihop”

^- klockren gestaltning. Älskar!

Och resten av texten med alla smickrande ord påminner om hur min Sev tar sig an komplimanger. Med skepsis men ändå en gnutta glädje.


Prinsar. ♥

2020 har varit det tuffaste året hittills i livet, på många plan. Både privat och det jag sett hända i världen. Har alltid vetat att man inte kan ta något för givet, och jag har redan fått så mycket till skänks - så oändligt mycket mer än många andra. Ändå är det svårt när det osäkra händer. Men mitt i allt detta har jag märkt hur mycket det vardagliga betyder. Rutinerna. För mig har det varit en liten trygghet att till exempel uppdatera den här berättelsen, och genom den bearbeta mina tankar kring hur vi hanterar svårigheter, både små och stora. Tack för att ni är med och läser. Det viktigaste vi människor har är varandra.

Nepflite


Mintygirl89


Trezzan


Ginerva2003


Leoney


Pride Potter

Viloss




Kapitel 35 - Gift

Februari gick över i mars, lika regnig som föregående månad och, utöver det, även blåsig. Den planerade Hogsmeadeutflykten på Rons sjuttonårsdag lördagen den första mars ställdes in och naturligtvis blev han besviken. Dessutom var det, som alltid, lektion i transferens den dagen och dessa tillfällen var fortsatt en mycket svår utmaning för eleverna. Endast ett par av dem hade lyckats splitta sig, vilket innebar att en eller flera kroppsdelar skildes från den övriga kroppen. Detta tillstånd kunde endast återställas med avancerad magi och alla elevhemsföreståndare var ständigt närvarande vid processen. Severus brukade sedan alltid göra ett besök på Sankt Mungos, och Neville gjorde honom sällskap. Frank och Alice var så pass återställda att långtidsminnet fungerade och de höll på att lära känna sin son på ett nytt sätt än de tidigare kunnat.



“Visst är det fantastiskt, det här med Nevilles föräldrar?” sa jag till Hermione, när vi satt i biblioteket efter hennes transferenslektion och såg Severus och Neville passera förbi i korridoren utanför, på väg till besöket.
“Oh ja”, sa hon med en allvarsam nickning. “Både att Snape kom på att man kan göra så här, och hur det har blivit mellan honom och Neville. Allt har verkligen förändrats.”
“Ja, det finns mycket som går åt rätt håll, trots de tuffa tiderna. Vi måste hålla fast vid det”, sa jag. “Grattis till att ha klarat kortkursen i nybörjarfranska, förresten. Det var bra kämpat.”
“På tal om tuffa tider!” skrattade hon, men avbröt sig tvärt och viskade: “Åh, nej … McLaggen på ingång. Han ville bjuda mig till Hogsmeade idag, men eftersom det tack och lov blev inställt, har han väl någon annan idé om att promenera runt den leriga quidditchplanen och berätta om alla matcher … vet du, jag tror att hela hans ordförråd begränsar sig till quidditch … jag måste tacka nej på något fint sätt!”
Det märktes att hon ansträngde sig för att se artigt vänlig ut, när McLaggen närmade sig vårt bord med tveksamma steg. Han drog handen genom sin rågblonda kalufs och harklade sig ett antal gånger.
“Jo … ehm … Hermione …”, började han, och råkade fösa ner några pergament på golvet.
“Ja?” sa hon hjälpsamt och nappade raskt tag i pappersarken, innan hans väldiga näve fick tag i dem. Han tog sats på nytt och verkade utkämpa någon sorts moralisk strid med sig själv.
“Jo, alltså …” Jag kunde inte låta bli att referera till vad hon sagt om hans ordförråd och quidditch. “Din kompis, Weasley … vaktaren i laget …”
“Vad är det med Ron?” undrade hon förvånat.
“Han kommer nog inte att kunna spela nästa vecka. Jag såg dem bära upp honom till sjukan, så jag tänkte … att du ville se om han var okej …”
Hermione flög upp, vit i ansiktet: “Vi måste dit!”
“Tack för att ni sa till, mr McLaggen”, insköt jag uppskattande men stressat. Vad kunde ha hänt Ron på hans födelsedagsmorgon?



Utanför dörrarna in till sjukhusflygeln satt redan Ginny, Harry, Elvira och Elli. Hermione rusade fram till dem och sa andfått: “Varför har ni inte sagt något till oss? Vad är det som har hänt med Ron?”
“Öh …”, sa Harry och såg först lika förvirrad ut som den stackars McLaggen. Jag förstod honom till viss del, med tanke på hur Hermione, av vissa skäl, hade hållit sig ur vägen för Ron under flera månader. Elli hjälpte Harry ur hans tillfälliga tunghäfta.
“Ron blev förgiftad av misstag”, berättade hon, “av ekfatsmognat mjöd i Snigelhorns arbetsrum.”
“Vad i Merlins namn gjorde Ron där en lördagsmorgon?” undrade jag, och Harry skyndade sig att ta vid i berättandet: “Jag tog dit honom, eftersom han hade fått i sig kärlekselixir av misstag. Han råkade äta chokladkittlar, som Romilda Vane gett mig i present före julfesten … de låg kvar i min koffert, ramlade på golvet och så trodde Ron att de var med bland hans födelsedagspresenter. När han började prata kärleksfullt om Romilda, förstod jag att något var väldigt fel och tog honom till Snigelhorn för att få ett motgift.”
“Varför gick ni inte till sjukhusflygeln direkt?” undrade jag och Harry förklarade, med en lätt rodnad på kinderna: “Jag ville slippa obehagliga frågor om hur han hade fått i sig elixiret. Vi ska ju inte ha några produkter från Weasleys vassa varor, men jag hade glömt att de där kittlarna låg i kofferten.”
Harry berättade att Snigelhorn snabbt kunnat bota Ron och bjudit dem båda på fint mjöd med anledning av födelsedagen. Ron, som fortfarande varit medtagen av sinnets uppvaknande, hade stjälpt i sig drycken innan Harry och Snigelhorn hunnit röra sina glas, och sekunden efteråt hade han legat på golvet och vridit sig i livsfarliga kramper.
“Han skulle ha dött”, sa Harry allvarligt, “om det inte hade varit för Prinsen.”
Det klack till i mig: “Prinsen?” Jag hade alldeles egna associationer till det namnet.
“Halvblodsprinsen”, förklarade Elli. “Du vet, i Harrys trolldrycksbok.”
“Just det”, utbrast jag när jag kom ihåg den märkliga boken. “Kom du på ett botemedel med hjälp av Prinsens kunskaper?”
“Det var just precis vad jag gjorde”, sa Harry. “Vi hade sån himla tur! Jag rev åt mig en besoar från Snigelhorns väska och stoppade den i munnen på Ron. Det hjälper mot det mesta.”
“Åh, Harry”, sa Hermione med svag röst. “Jag som var så arg på lektionen för att du kunde det där med besoaren.”
“Vad är det för något egentligen?” undrade jag.
“Det är en sten från magen på en get, och den fungerar som motgift mot väldigt många saker”, upplyste Elvira och Ginny såg tacksamt från henne till Harry. “Du räddade Rons liv med den”, sa hon, och det var som om det gnistrade till i luften omkring oss. Harry slog ner de gröna ögonen och rodnade ännu mer: “Tur att det fanns en besoar i rummet, annars hade det varit kört.”



Inte förrän klockan åtta på kvällen fick vi komma in till Ron. Då anlände också fler från hans familj, närmare bestämt tvillingarna och mrs och mr Weasley. Föräldrarna ville prata med Dumbledore och vi blev lämnade ensamma en stund runt Rons säng. Han hade precis vaknat och såg ganska medfaren ut. Madam Pomfrey trodde dock att han skulle vara återställd efter någon vecka om han regelbundet tog vinruteextrakt.

Ungdomarna spekulerade kring hur mjödet hade förgiftats och vem det kunde varit avsett för. Den första teorin gick ut på att det var till Harry, på grund av ‘den utvalde och allt det där’.
“Så Snigelhorn skulle vara en Dödsätare?” sa Ginny misstroget. “Som är ute efter Harry? Han verkar ju älska honom, tänk på Snigelklubben och alla inbjudningar.”
“Quirrell verkade också schysst, eller hur?” sa Ron matt. “Skraj men snäll. Han var ju faktiskt en bra och modig person från början, det såg ju du i hans minnen, Harry.” Syskonen Weasley såg lite undrande ut, för de kände ju inte till all information från Harrys lektioner med Dumbledore. “Och ändå försökte han döda dig på slutet, eftersom Ni-vet-vem tvingade honom.”
“Snigelhorn kan ju till exempel ha varit utsatt för Imperius”, föreslog George.
“Eller vara helt oskyldig”, sa Ginny. “Om giftet fanns i flaskan kan det ha varit avsett för Snigelhorn själv.”
“Voldemort kan vara ute efter honom”, bekräftade Harry. “Han kan ha information som är värdefull för Dumbledore, och det kan göra att de vill ha honom ur vägen.” Jag förstod att han tänkte på minnet, som Snigelhorn fortfarande behöll för sig själv.
“Det kan också ha varit avsett för Dumbledore”, sa Elvira. “Du sa ju att Snigelhorn hade tänkt ge honom den till jul.”
Alla teorier avbröts av att dörrarna till sjuksalen flög upp, när Hagrid stövlade in och lämnade stora, leriga spår efter sig.
“Ja fick precis veta!” flåsade han. “Har vart i skogen hela dan, Aragog e sämre. Hur e de, Ron?”



Klockan var närmare midnatt, när vi lämnade Ron med sin familj. Harry såg närmast lättad ut att slippa ifrån mrs Weasleys översvallande tacksamhet. Långsamt gick vi genom korridorerna, under fortsatt samtal om det som hänt. Hermione, som inte sagt många ord under besöket och stället blek och ångestfylld betraktat Ron, tycktes ha återfått talförmågan och trodde att det fanns ett samband mellan olyckan och det som hänt Elli med halsbandet.
“Varken giftet eller halsbandet tycks ha hamnat hos den som det var avsett för”, sa hon, “vilket på ett sätt gör den eller de som ligger bakom ännu farligare.”
Hagrid nickade förtvivlat och plirade på oss med sina snälla ögon. Vår store vän med sitt ännu större hjärta var mer bekymrad än någonsin över händelseutvecklingen.
“All säkerhet å ändå blir ungar skadade”, brummade han. “Dumbledore e sjuk av oro, å ja undrar hur länge till skolan kan va igång, om ja ska va ärli. Folk kommer gripas av panik å ta sina ungar härifrån.”
“De kan väl inte slå igen skolan?” frågade Elli oroligt, och jag undrade vart hon och jag skulle ta vägen om den faktiskt gjorde det.
“Mordförsök e allvarliga saker”, sa Hagrid dystert. “Inte konstigt att Dumbledore e arg på Sn…” Han tvärstannade och såg skuldmedveten ut.
“Snape?” sa Harry genast. “Är Dumbledore arg på honom?” Elvira spärrade skrämt upp ögonen och Hagrid hyschade ilsket på Harry.
“Vill du att ja ska förlora jobbet, va? Ja borde inte veta om de alls! Ja bara råka höra dom gräla häromkvällen, när ja va på väg ut ur skogen.”
“Vad sa de, Hagrid?” viskade jag med kraftigt bultande hjärta. Allt som gäller mitt uppdrag sker på order av Albus och med hans totala samtycke.
“Jo …”, sa Hagrid tveksamt och kikade hela tiden misstänksamt omkring sig ur skägget, “ja hörde bara att Snape sa att Dumbledore tog mycke för givet å att han kanske inte ville göra de längre.” Det är så tungt … så omänskligt. Jag begriper inte hur det ska gå till. Severus ord ekade i mitt minne. Var det samma natt han hade kommit till mig?
“Vad sa Dumbledore sedan till professorn?” Jag kunde inte låta bli att driva på frågorna och Elvira betraktade mig ängsligt.
“Att Snape redan hade gått med på å göra de. Han va ganska hård mot han.” Jag lyssnade på Hagrid under stigande förtvivlan, med Severus ångest starkt i minnet. “Å sen sa han att Snape borde göra undersökningar i Slytherin. De e inget konstigt me de, för de har alla föreståndare blivit ombedda å göra sen de me halsbandet hände.”
Vi utbytte blickar med varandra. Elvira var blek, jag kunde se i Ellis ansikte att hon tänkte på Draco, och själv drog jag mig till minnes att en stor del av Severus oro hade gällt Harry. Något väldigt oroande var det som pågick, och det verkade omöjligt att få ihop pusselbitarna. Vad kunde vara så svårt att Severus inte ville längre? Dumbledore måste, efter deras samtal, ha gett honom någon avgörande information som var hemsk men oundviklig. För en sak var jag helt säker på: när Severus kom till mig hade han varit nära att brytas, men likväl fast besluten om att den dolda agendan måste genomföras.

så bra

Som vanligt var detta ett toppenkapitel!


(^Jag när jag läser Prinsen)

Trots att det inte riktigt hände så mycket - då menar jag att Miriam inte riktigt var där när de lite mer spännande sakerna hände - känner man hur spännande det är. Samtidigt är det mysigt, att vännerna är så nära varandra. Jag tycker det är kul att Elli och särskilt Elvira får vara med!

Ja, jag tycker verkligen synd om Snape. Han vill skydda Harry, och samtidigt är det så tungt. Jag har faktiskt aldrig riktigt gillat Dumbledore men nu gillar jag honom ännu mindre, när han pressar Snape. Visst har Snape redan sagt ja och allt det där, men ändå. Tur att han har vår kära Miriam då!

Vår store vän med sitt ännu större hjärta

Det här är den bästa beskrivningen av Hagrid jag någonsin hört! Han har verkligen ett sort hjärta; han vill bara att alla ska ha det bra. Mugglare, trollkarar och häxor, och djur. Hagrid är verkligen en av mina favoritkaraktärer (precis som alla andra, haha).



Längtar efter nästa kapitel! ♥

EDIT: Jag kommer nog posta den när jag blir klar. Just nu har jag tappat lite inspiration och håller på att skriva något annat - som inte har med Harry Potter att göra - men jag kommer nog skriva lite mer senare. Då kommer den nog att publiceras här på mugglis. Jag taggar dig då!

Nu har jag läst kapitlet några gånger! Så makalöst bra! Oj, nu har Ron blivit förgiftad, och Hermione har fått reda på det! Ahhhh!
Fint också att Frank och Alice verkar bli återställda.

Spoiler från första boken och "Quirrells första år på Hogwarts" :



Nå, vi fick höra om Rons tankar angående Quirrell, och det var ju bra.
Oj, Hagrid berättar om Snape och Dumbledore. Nu kan det inte bli mer spännande! Dock har han visst varit nära på attförsäga sig, och nu försöker han reparera skadan! Vi får se hur det går! Spänningen ökar!

Som vanligt kommer jag med lite tips!

Severus brukade sedan alltid göra ett besök på Sankt Mungos, nu även tillsammans med Neville.

Ändra så det låter lite bättre.

Severus brukade sedan alltid göra ett besök på Sankt Mungos, och Neville gjorde honom sällskap.

“Oh ja”, nickade hon allvarligt.

Precis som föregående mening jag peta och ändra så det låter bättre!

“Oh ja”, sa hon med en allvarsam nickning.


Jag förstod honom till viss del, med tanke på hur Hermione mycket uppenbart hållit sig ur vägen för Ron under flera månader.

Det låter lite skumt i mina öron när jag läser texten högt.

Jag förstod honom till viss del, med tanke på hur Hermione, av vissa skäl, hade hållit sig ur vägen för Ron under flera månader.

“Just det”, mindes jag.

Byt ut det röda ordet, så det låter och ser bättre ut.

“Just det”, utbrast jag när jag kom ihåg den märkliga boken.

“Varför inte hit till sjukhusflygeln direkt?” undrade jag

Lägg gärna till några ord, så känns texten levande.

“Varför gick ni inte till sjukhusflygeln direkt?” undrade jag


I övrigt hittar jag inget mer! Nu längtar jag efter nästa kapitel!
Vi får även hoppas att de börjar leta efter Eugene så småningom. Då lär jag behöva ladda med näsdukar!