Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Herregud vilken cliffhanger! Sååå himla bra!!! Undra om hon kommer loss hoppas verkligen det!
Länktar verkligen till nästa kapitel. ♥ du är best!♥

Pride Potter, tack för dina fina ord! Blir rörd!

Avis Fortunae: Underbart kapitel! Den där Adriana är en otäck typ! Vi får se hur det går!
Hittade inga missar, så jag hoppar över det den här gången.

Håller med Pride Potter om att det vore intressant att läsa från Snapes perspektiv. Men det kan du kanske ta med i uppföljaren? (Glöm inte det andra vi har diskuterat via uggla. )

Vi får se om Miriam lyckas fly! Hon måste kunna smita utan att bli sedd.

Längtar till nästa kapitel!

Världens bästa läsare. Det är ni, det. Ibland är det som om ni kunde läsa mina tankar. Ni är en del av skrivprocessen, speciellt nu i uppföljaren jag håller på med. Jag älskar att ni är så olika, och att ta del av alla era perspektiv:

[/color]

Viloss! Alltså, det är så häftigt att du kommer direkt och läser! Känner mig verkligen bevakad, och älskar det! ♥
TACK !!!



Så oerhört kul att du är med och fortsätter följa! Supertack!



Älskar när du beskriver vad du tycker. Vad roligt att du gillar beskrivningen av skogen. Jag tycker verkligen om att försöka måla upp miljöer.

Vi får se vilken vändning allt tar nu! Hoppas du ska gilla det. Längtar efter din nästa kommentar!



Tack! Ja, nu är det spännande. Precis som i rollspelet, där vi närmar oss första uppgiften!



Jade, jag är övertygad om att din lärare är mer än nöjd med din berättelse, med tanke på hur du skriver! Kanske kan man få ett smakprov här på Kreativitetsforumet?

Som sagt, ibland är det som om ni kunde läsa mina tankar.

Zendra Potter Black

Herregud vilken cliffhanger! Sååå himla bra!!! Undra om hon kommer loss hoppas verkligen det!
Länktar verkligen till nästa kapitel. ♥ du är best!♥

Vad ska man bara svara? Blir superlycklig.

Mintygirl89

Jade Potter, tack för dina fina ord! Blir rörd!

Avis Fortunae *: Underbart kapitel! Den där Adriana är en otäck typ! Vi får se hur det går!
Hittade inga missar, så jag hoppar över det den här gången.

Håller med Jade Potter om att det vore intressant att läsa från Snapes perspektiv. Men det kan du kanske ta med i uppföljaren? (Glöm inte det andra vi har diskuterat via uggla. )

Vi får se om Miriam lyckas fly! Hon måste kunna smita utan att bli sedd.

Längtar till nästa kapitel!


Mintygirl, jag tror att du är en sagoprinsessa som bara råkat hamna här i den grå verkligheten och förgyller den. Förvisso en prinsessa med väldigt bra kunskaper om skrivande! Aldrig att jag glömmer det vi diskuterat via uggla. Det är med i planen!

Nu får vi se om Miriam lyckas smita, utan att bli sedd.


Kapitel 40 - Den tredje uppgiften


Jag sprang som jag aldrig förr sprungit i mitt liv. Klädnaden stod rakt ut efter mig och jag var oerhört tacksam för dess mörkgröna färg, som gjorde mig osynlig i natten. Var de efter mig? Tänk inte, känn inte, spring. Rivande lungor. Blodsmak i munnen. Labyrinten kom närmare och närmare. Måste dit, måste till Harry och hejda honom, nu. De sex meter höga häckarna närmade sig. Snart. Alldeles snart skulle jag nå dem. De tornade upp sig över mig.

En snabb blick på båda sidor om mig och bakom mig. Ett grönt sken syntes avlägset från skogen, men ingen var efter mig och ingen fanns utanför labyrinten på den här sidan. Läktarna var på den andra.

Det skulle ta för lång tid att springa dit och varna någon, om de ens skulle tro mig tillräckligt snabbt för att handla.

Intensivt borrade jag blicken i den höga häcken och bad en tyst bön att den inte skulle vara förtrollad. Det var den inte. Gröna gnistor svedde ett hål i den, och med kvistar och blad yrande om mig dök jag in och igenom.

Det var ännu mörkare där inne, med månen och stjärnorna som enda ljuskälla, och mycket tystare än på utsidan. Efter en blick på hur månen stod på himlen, brände jag ett nytt hål i nästa häck och ännu ett i nästa. Rakt in bara. De täta grenarna rev i min klädnad och på händerna, som jag slog framför ansiktet. Några rivsår på händerna började blöda lätt. Inte tänka. Borra in blicken i nästa, dyk in och ut på andra sidan. Måste närmare mitten.

Då hörde jag ett märkligt, klapprande ljud. Till höger närmade sig något som såg ut som en jätteskorpion. Jag skulle inte ha en chans mot den. Min magi fungerade på föremål och växter, men inte på levande varelser.

Snabbt brände jag ett nytt hål i nästa häck, ett litet, och ålade mig igenom det, precis då den enorma varelsen kom dundrande med sina väldiga klor. Med kvistar i håret och sönderriven klädnad fortsatte jag mot nästa häck, och nästa, hela tiden med ögonen på månen och stjärnorna, och lyssnande efter Harrys röst.

Ännu en gång brände jag hål i häcken och dök ut på andra sidan … rakt in i ett gyllene dis. Världen vändes upp och ner och blodet rusade ner i huvudet. Åh gud, var detta slutet nu? Kunde jag göra något? Ville jag dö genom att hänga upp och ner, eller genom att falla ner i rymden? Jag drog med yttersta kraft ena foten från gräset. Världen blev rättvänd igen … Jag föll framåt och skrapade upp knäna under klädnaden. Mitt ärr brände också, kände jag nu, blossade ovanför mitt knä.

Inte tänka på ärret. En blick på månen igen, och in genom nästa häck. Och nästa. Det blev mörkare och det måste betyda att jag närmade mig mitten.

Då stod plötsligt en vacker varelse framför mig och spärrade vägen. Det var en sfinx, med lejonkropp och människohuvud.
– Du är mycket nära ditt mål, sa hon. Den snabbaste vägen är förbi mig. Om du svarar rätt på min gåta, släpper jag förbi dig. Om du svarar fel, kastar jag mig över dig. Om du förblir tyst, låter jag dig gå din väg utan en skråma.
Om det var för svårt, kunde jag ju alltid vända och ta en annan väg.
– Låt mig höra gåtan, sa jag. Gärna några rader i taget om den är lång.
– Tänk först på nån som ibland bergen bor
och klampar fram, hemsk och förfärligt stor …
- Jätte …
Jag blev plötsligt medveten om avlägsna rop inifrån labyrinten ...
– Säg sen, vad föregår en rock, som snurrar runt
och ger dig utav garn en vacker bunt?
– Spinn … rock …
Åh gud, något pågick en bit in i labyrinten!
– Det sista är utav det hela bara en,
lägg till de andra två, och svara sen,
vad är det för ett djur du känner, som
du inte skulle vilja krama om?
– Jätte … spinn … del!

De avlägsna skriken hade tystnat.
Hon steg åt sidan och lät mig gå förbi.
Ordgåtor var något jag var bra på.
Om jag mötte en jättespindel skulle jag däremot inte ha en chans.

Knappt hade jag tänkt det, så såg jag konturerna av något enormt bakom nästa häck. Ett trassel av håriga ben stack fram runt hörnet, men det låg stilla. Och nu hörde jag tydligt Harrys röst:
- Den tillhör oss båda två.
– Va?
– Vi tar den samtidigt. Det blir ändå en seger för Hogwarts. Vi delar på den.
I panik lät jag bladverket framför mig explodera i grönt gnistregn. Ett stort skinande moln slog ut runt mig när jag sprang genom häcken, hamnade rakt i ett trassel av håriga spindelben tjocka som mindre trädstammar och vadade genom dem, medan jag skrek:
- Harry! Nej! Rör inte pokalen!
Där stod de, Harry och Cedric, på var sin sida om det skinande, livsfarliga priset. Harry stirrade på mig, helt perplex.
– Miriam?
Cedric spände också ögonen i mig. Hans vackra ansikte glänste i skenet från det eftertraktade föremålet. Så skrek han:
- Lyssna inte på henne, Harry! Hon är ett hinder! Den svenska överraskningen! Vi måste ta pokalen nu!
– Nej! vrålade jag och försökte fokusera blicken på pokalen, den är en flytt …
Men sedan hände allt på en sekund. Cedric greppade Harrys hand, förde den till pokalen, greppade den själv, samtidigt som jag kastade mig fram och grabbade tag för allt vad tygen höll i Harrys klädnad, för att dra honom ifrån den …

Sedan lämnade jag marken, fast vid Harrys klädnad, genom en virvelvind av färger.

Lika bra som alltid

Suuuperbra! Vad händer nu?

Kan du sluta göra så bra cliffhangers i slutet? Man kan ju inte sova förrän du lägger upp ett nytt kapitel. ♥ Och man blir ju avundsjuk för hur bra du är på att skriva!

Förresten, säg till mig när din första bok publiceras, jag ska vara först att köpa en.

Herregud vad bra! ♥

OMG! Så otroligt bra kapitel! Tur att Miriam lyckades fly, men nu är hon, Harry och Cedric i större knipa!
Undrar om Harry får veta hennes hemlighet nu, alltså att hon är mugglare och allt det där.

Längtar till nästa kapitel! Får försöka hitta på annat medan jag väntar.

Alltid lika braaaa!!♥♥♥♥

Så spännade och bra kapitel!
Kunde inte slita ögonen från texten, och kände det verkligen som om jag själv sprang med och blev nästan lite andfådd av läsningen

Sjukt bra beskrivningar som vanligt, som en sann romantiker (Syftar på personligheten som tillägnades romantiker under romantiken ) är jag bara helt förälskad i ditt skrivsätt. Fortsätt på samma sätt!

Undrar hur nästa kapitel kommer te sig när vi har en till karaktär inblandad i Voldie's återkomst... så spänd på nästa kapitel!

Jag lovar att jag längtat minst lika mycket efter uppdateringen som ni, för att få läsa era kommentarer!
Under tiden har jag njutit av de senaste:



Lika glad som alltid för din kommentar!



Kan bara säga detsamma! Jag lovar, kan nästan inte heller sova när jag väntar på era kommentarer, och jag ska vara först att köpa din första bok! Förresten, när är det dags för en uppdatering av Wolfstar? Längtar!



Herregud vad glad jag är för dina kommentarer, tack ♥



Ja, man får försöka hitta på annat, som sagt! Alltid lika förväntansfull vad du ska tycka om kapitlet. Du har nästan alltid någon infallsvinkel jag inte har tänkt på, och det är otroligt spännande.



Alltid lika glad för dina kommentarer! ♥♥♥♥



Vad intressant! På vilket sätt har mitt skrivande anknytning till romantiken? Jag försökte få en bild av begreppet, men det är så brett, förklara gärna mer, blir väldigt nyfiken! Kan det vara att man försöker förstärka karaktärernas sinnesstämning i miljöbeskrivningarna, till exempel? Det försöker jag ofta göra.

Nu har vi alltså en karaktär till inblandad i Voldie's återkomst.

Här måste jag varna för otäckt innehåll, men det är inte värre än i boken.


Kapitel 41 - Återfödelse


Vi slog i marken alla tre samtidigt. Jag höll fortfarande hårt i Harrys klädnad, som om det skulle kunna skydda honom. Först kunde jag inte urskilja något alls runt omkring oss i mörkret, men så småningom framträdde konturerna av gravar på en kyrkogård. Vi måste vara långt från Hogwarts, för ingenting i omgivningen stämde med utsikten där.
– Åh, Cedric, viskade jag, utan att släppa Harry. Åter kände jag den där känslan att han var en trygghet i allt det kusliga. – Det var sant som jag sa, Cedric. Vi skulle aldrig ha rört pokalen.
Han vände sina vackra ögon mot mig, men det fanns fortfarande tvivel i dem.
– Är det här den sista delen av uppgiften, tror ni? sa han. Det är bäst vi drar fram våra trollstavar.
Han drog upp sin kamrat på benen, och då märkte jag att Harry var skadad. Han kunde nästan inte stå på sitt ena ben. Jag reste mig också upp, tätt intill dem, då de drog sina stavar.
– Pojkar, viskade jag till dem, jag fick reda på att den här pokalen skulle flytta den som tog i den … till Mörkrets herre.
– Skämta inte om sådant! fräste Cedric.
– Det kommer någon! sa Harry i samma stund.
En skepnad av en kort man och en smal kvinna med uppdragna huvor närmade sig. Han verkade bära på något. Ett bylte. De stannade några meter från oss med sin börda, och vi kunde fortfarande inte se deras ansikten. Pojkarna höll trollstavarna redo.

Plötsligt tog sig Harry om huvudet och föll omkull på marken. Trollstaven gled ur hans hand. Samtidigt exploderade smärtan i mitt ärr, så att jag också segnade ner på marken. Det var starkare än någon smärta jag känt och jag såg bara grönt ljus, som flammade framför synfältet. Bredvid mig hörde jag Harry kräkas på marken, och sekunden efteråt gjorde jag detsamma.
– Döda den andre pojken, hördes en kall röst genom det gröna ljuset, och strax därefter en annan röst: - Avada Kedavra! Det gröna ljuset exploderade igen och något föll tungt till marken. Då det gröna flimret sjönk undan såg jag Cedric ligga där - död, med fullkomligt uttryckslösa ögon.

Jag hade aldrig tidigare sett en död människa. Det var som om Cedric blivit ett tomt, vackert skal. Innan jag hann ta in vad som hänt, hördes den kalla rösten igen:
- Döda flickan.
– Nej, herre, hon är ju vår gisslan! hördes kvinnans röst, och nu hörde jag vem det var: Adriana, hur hon nu på magiskt vis förflyttat sig hit.
– Vår gisslan? upprepade den kalla rösten, som tycktes komma från byltet i famnen på den korte mannen. Henne skulle ni ju ha med er hit, infångad?
– Ja, men … herre … det …
- Ljug inte för mig! Jag kan se rätt igenom er alla, det vet du. Vad hände?
– Flickan slapp undan … och gav sig in i labyrinten …
- Varför det?
– Hon … hon måste ha råkat höra oss prata om planen … men jag förstår inte hur hon blev fri från repen …
- Du lämnade henne utom synhåll? Och pratade högt om planen? Jag tror inte vad jag hör! Våga inte begå ett liknande misstag igen!
– Nej, herre … jag lovar …
- Bara en liten påminnelse vad som händer, om du begår ett liknande misstag igen … Crucio!
En trollstav stacks ut från byltet i famnen på mannen och pekade på Adriana, som började vrida sig i plågor.
– Våga inte slarva en gång till!
– Nej, herre, flämtade hon … aldrig …
- Och nu, sa rösten utan att ta notis om henne, fortsätt med uppdraget, Slingersvans.

Den korte mannen lade ifrån sig byltet och tog tag i Harry, som låg omtöcknad på marken bredvid mig. Jag kastade mig mot honom och drog i hans klädnad igen.
– Nej, snyftade jag, nej …
- Tig med dig! Du har ställt till det tillräckligt redan!
En hård, iskall hand med vassa fingertoppar slog till mig rakt i ansiktet. Det var Adriana, som omilt drog mig från Harry och släpade mig bort till de andra älvorna. De var alla mycket lika henne i färgerna, smala, vita och mörkhåriga med gröna blad runt kroppen och svarta vingar. Ett grönt sken och en kyla stod runt dem, och nu började kalla, gröna rep sno sig runt mig. Jag hade inte en chans. Lite fåfängt kämpade jag mot dem och försökte skära igenom dem med blicken, men mina krafter fungerade inte alls på de här repen. Älvorna omslöt mig som en mur och jag huttrade i kylan som strålade ut från deras beniga kroppar. Långsamt rörde vi oss framåt och plötsligt lyfte vi från marken, svävade någon meter ovanför den. Älvorna bildade en svagt lysande grön cirkel där på den mörka kyrkogården, och jag var en del av den svävande ringen. Det hördes ett svagt, spöklikt sus av deras vingar och det gröna ljuset från dem bar, på något underligt vis, mig också.

Slingersvans var i färd med att binda fast Harry hårt vid en gravsten. Några meter bort från den låg Cedrics lik, Harrys trollstav och trekampspokalen. En stor orm slingrade kring dem. Jag snyftade högt över den sorgliga scenen. Adriana slog till mig igen: - Tyst! Visa respekt för Mörkrets herres återfödelse!

Tårarna fortsatte rinna. Så fick jag en ingivelse och prövade min blick mot en sten på marken. Den rörde sig inte. Mina krafter nådde inte utanför den gröna cirkeln.

Under tysta tårar tvingades jag så bevittna lord Voldemorts återfödelse, och det var värre än några av mina mardrömmar någonsin varit.

Jag kunde se Slingersvans hukande hasa omkring i gräset framför gravstenen. Hela hans kropp skakade inuti klädnaden och ärmarna på den flaxade hit och dit, som om han var alldeles vettskrämd. Hela tiden sneglade han mot det lilla byltet, som han tidigare lagt ifrån sig alldeles vid foten av graven. Och nu såg jag, hur det där byltet rörde sig allt häftigare. Trots att det var så litet, och att det som fanns inuti var alldeles dolt, var det som om hela platsens energi koncentrerades dit. Adrianas ögon var oupphörligt fixerade vid det och plötsligt slog det mig, hur tyst hela platsen blivit, med undantag av det otåliga rafsandet under tyget.

När jag äntligen kunde slita blicken därifrån, hade Slingersvans med sina ryckiga rörelser lyckats släpa fram en enorm kittel och tända eld under den. Ljudet från lågorna och vätskan, som snabbt började bubbla i kittelns omfångsrika innandöme, blandades med det olycksbådande ljudet från byltet, men så hördes med ens istället, inifrån det, den kalla rösten: - Skynda dig!

Och det var en omänsklig röst, en röst utan nåd, en röst som tillhörde någon som till vilket pris som helst tänkte få sin vilja igenom. Blint lydde Slingersvans rösten. Darrande av fruktan hukade han sig ner mot den lilla högen av mörkt tyg, vecklade upp den och synliggjorde det som funnits däri.

Hela mitt liv skulle jag komma att ångra, att jag inte vände bort blicken i den stunden. Att jag fick se detta lilla stycke av desperat liv, hjälplöst som ett spädbarn men samtidigt det minst hjälplösa jag någonsin sett. Hela platsen lystes svagt upp av skenet från dess röda ögon.

I panik blundade jag, valde det svarta och oseende framför det som nu skedde i mitt synfält, men det gick inte att utestänga ljuden. Ett lätt plask hördes och kort därefter Slingersvans darrande röst som mässade: - Faderns ben, skänkt utan vetskap, ska återuppliva sonen … ett svagt fräsande ljud … och åter den mässande rösten som började kvida och jämra sig: - Tjänarens kött … - v-villigt skänkt … ska … å-återuppliva … herren och mästaren … och så med ens skrek han i smärta och ännu ett vidrigt plaskande ljud hördes … När jag i förfäran spärrade upp ögonen stod han och höll sig om armen, där handen nu saknades.

Stönande av smärta fick han upp kniven från marken, dit den fallit. Och med fasa såg jag hur han vacklade fram mot Harry. Om han huggit av sin egen hand, vad skulle han då inte kunna göra med honom? Med min vän? Jag ville inte se mer. Ville inte bevittna detta. Och när han satte kniven mot Harrys armveck för att samla upp blod i en liten flaska, löste tårarna slutligen upp scenen i ett barmhärtigt dis.

- F-fiendens blod ... taget med våld ... ska få ... motståndaren ... att återuppstå.

När jag kunde se igen hade han rest sig ur kitteln. Mörkrets herre, lord Voldemort. Lång, tunn och med lysande röda ögon som saknade alla spår av medkänsla.