Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Borde inte shippnamnet för Sarima och Saramir bli Sarimir? Shippar dem iaf

Så du vill att dom ska dö? xD

Naej Dx xD Men att Sarima och Saramir ska bli ihop xD

JÄTTEBRA

Jag vet, jag vet, JAG VET!!! Jag glömde lägga ut igår också! Jag hade kapitlet klart, men jag kom inte ihåg att lägga ut det Dx Skulle nog har gjort det på kvällen, men jag behövde övertala mina föräldrar och låta dom prata med Holytails föräldrar om en sak (AAAH!!!!) så förlåt!!

Det här kommer nu och nästa efter skolan! Förlåt igen, hoppas det går bra ändå xD

Sarima låg flera timmar i tältet och grät tyst. Ingen av de hon sov med hade vaknat när hon drömde sin mardröm, och det var tur för då hade de också hört hennes tårar.
Hon fattade inte att hon kunde bli lurad att allt det där var riktigt av en dröm, men det är så drömmar fungerar. allting hade varit så verkligt, även det faktum att hon hade dött, lägret blivit attackerat och hon och Saramir …
Hon ryste till. Den här drömmen skulle hon gömma djupt inom sig, det lovade hon sig själv. Hon skulle aldrig kunna berätta den för någon, särskilt inte för Saramir. Hon var helt säker på att Saramir inte hyste samma känslor som hon själv gjorde, och det skrämde henne. Hon hade aldrig varit kär förut, det var helt främmande, och hon var mer rädd för den känslan än för den egentliga drömmen.
Welder kom in i tältet och sa till henne att kliva upp. Sarima hade sovit i sina kläder, så hon behövde inte klä på sig, men hon darrade fortfarande av skräck. Det var något krigsmöte som hon behövde gå på, dom behövde bestämma om dom skulle attackera människorna eller inte. Efter sin dröm så lutade Sarima mer mot ett inte.
Hon gick ut i lägret, och i en sekund så trodde hennes ögon att allting, precis som i hennes dröm, stod i brand. Sedan klarnade hennes blick, och hon såg att lägret såg ut precis som förra kvällen, när de hade anlänt.
Welder gick före henne till det stora tältet, där hon träffat Zelxer kvällen innan. Hon drog tältduken åt sidan och tittade försiktigt in. Där inne såg det ut precis som sist, men det var helt fullproppat av folk. Både män och kvinnor stod där inne och pratade upprört med varandra. Sarima vände sig om och såg frågande på Welder.
“Dom vill att du ska vara här för att hjälpa till att fatta ett beslut. Jag får inte följa med in.” Han log ett snett leende, vände sig om och gick därifrån. Sarima drog ett djupt andetag och gick in i tältet. Genast tystnade alla och viskningar spred sig istället genom tältet. Zelxer satt på sin stol precis som förut, men när hon kom in så ställde han sig upp.
“Välkomna allihopa”, sa han. “Vi har samlats här för att ta ett beslut. Ska vi, med hjälp av Sarima, attackera människorna nu, eller fortsätta vänta på Beldor och hans män.”
Welder hade förklarat för Sarima att Beldor var en av alvgeneralerna. Han hade gett sig ut tillsammans med en armé för att söka igenom en gammal alvstad, men inte kommit tillbaka än. Många antog att han var död, medans andra ville vänta på att han kom tillbaka med förstärkningar.
“Vi kan inte vänta längre!” sa en kvinna med svart hår och vassa ansiktsdrag. “Vi måste attackera nu. Beldor är död eller uppehållen, hur som helst kan han inte hjälpa oss.”
Genast började flera personer protestera. “Vi har ingen chans mot människorna utan Beldors styrkor. Vi blir lämnade åt vårat öde i striden. Det är ett galet självmord att marschera in i Xelholm nu!”
Xelholm, människornas huvudstad. Sarima visste inte vad hon skulle vilja i allt det här, men sedan sa Zelxer det hon fruktat mest.
“Hör upp!” alla tystnade igen. “Ni glömmer en sak, vi har Den utvalda! Med Sarimas krafter så kan vi besegra människorna. Vi har inte råd att vänta på Beldor mer nu, vi måste kämpa!”
“Och vad är dessa magiska krafter för något?” sa en gammal man med gråstrimmigt hår. Alla vände sig mot Sarima.
“Jag… jag vet inte.” sa hon och såg ner på sina händer. “Jag vet inte vad jag har för krafter, för jag har aldrig använt dom. Jag vet inte vad som förväntas av mig!”
Och genast började alla skrika på varandra igen. Elamar ställde sig upp och mötte Sarimas blick. Alvgeneralen höll bara upp sin hand som i en hälsning, och alla blev tysta. Han började prata.
“Ingen av oss har hört profetian. Ingen av oss vet vad för sorts krafter Den utvalda ska besitta. Vi vet bara att Sarima inte kan ställas till svars för att inte känna till krafter som ingen av oss heller känner till. Vi kan inte tvinga fram dom ur henne. Vi kan bara kasta in henne i strid och hoppas att dom visar sig då. Vi måste lita på ödet, vi måste attackera Xelholm innan det är för sent. Det är våran enda chans.” Han lät orden hänga kvar i luften i några sekunder, och sedan nickade Zelxer.
“Elamar talar sanning. Vi kan inte riskera att vänta längre. Vi sänder in en attackstyrka i staden som tar ut människornas katapulter innan armen kan anfalla. Fungerar fortfarande katapulterna har vi ingen chans. Och vi sänder in Sarima tillsammans med styrkan. Om vi har tur kan hennes krafter visa sig innan själva striden börjar.”
Sarima såg på alvernas trotsiga ansikten. Hon visste att dom inte litade på henne, och att de gärna skulle protestera mot Zelxer och Elamar om de vågade. Men de förblev tysta, och Zelxer förklarade mötet avslutat.
Sarima gick först ut ur tältet av alla. Det hon mest skulle behöva var vila, och tid att tänka. Hon gick ut i skogen och stannade där i några timmar, tills hon fått någon kontroll över sina tankar, och återvände sedan till lägret.

Där förberedde sig alla för strid. Alver över hela lägret klädde på sig rustningar, slipade svärd och polerade pilbågar. Saramir vinkade till sig henne, och Sarima gick fram till henne.
“Så, nu går vi ut i krig”, flinade Saramir. “Äntligen händer det något, eller hur.”
Sarima skulle gärna velat säga att hon inte tyckte det var särskilt upphetsande med ett krig, men hon nickade bara. Saramir tog med henne till kanten av lägret, där Welder, Zelmar och till och med Calomar stod, den sistnämnde stödd på en träkrycka. Han försökte le, men det blev mer som en grimas av smärta.
“Ska ni också följa med?” frågade Sarima.
“Jag och Welder ska” förklarade Saramir. “men Zelmar är för liten, och Calomar är fortfarande för skadad.”
“Det blir inget krig för mig. Jag ska vara barnvakt för småungarna.” sa Calomar med ett beklagligt leende.
“Åh, nej!” flämtade Sarima. “Förlåt! Jag… Det är mitt fel!”
“Nej!” sa Calomar bestämt. “Det var inte ditt fel, du gjorde det inte med flit.” Han såg strängt på Sarima. “På tal om det. Vi vet att du hörde när vi pratade i Labyrinten. Du har varit kall mot oss sedan dess. Men Saramir menade inte vad hon sa. Eller hur Sar?”
Saramir tittade ner i marken. “Ja, förlåt Sarima. Jag… var bara tveksam på att du verkligen var du.” Hon tittade upp och det pirrade i hela kroppen på Sarima när hon mötte Saramirs chokladbruna ögon. “Förlåt, såklart jag litar på dig! Jag var bara korkad.”
Saramir log ett försiktigt leende och Sarima log tillbaka. “Det är lugnt. Jag blev bara lite sårad för stunden. Vi kan väl bara vara vänner?”
“Vänner!” sa Saramir och sträckte ut handen. Sarima tog emot den och skakade den försiktigt.
Det hördes en hornstöt ifrån lägret och Welder nickade.
“Det är dags att ge sig av.”

BÄST!!

Supermegafantastiskt!!!

Welder, Saramir och Sarima sprang fram till Elemar som stod framför alla soldater klädd i läderrustning och med svärdet i bälten. Dom ställde sig i det oändliga ledet av soldater, och det pirrade till av nervositet i Sarimas mage. Nu var de dags!
När hon såg sig omkring på armén så slog det henne hur många alverna var. Hur kunde dom vara underlägsna fienden? Hur många människor fanns det egentligen i världen?
När de marscherade iväg genom skogen så vände sig Sarima om. Kvar i lägret stod bara några barn med tårar i ögonen och deras föräldrar, både pappor och mammor. Planen var att de skulle ta sig till staden nästa dag, när det nya lägret skulle vara uppslaget. Då skulle inte heller de gamla, unga eller skadade sakta ner armén. Calomar stod, stödd på sin krycka, vid ett av tälten. Han vinkade mot henne och log. Sarima vinkade skuldmedvetet tillbaka och vände sig sedan framåt igen.
“Hur ska vi ta oss till Xelholm?” frågade Sarima Welder. “Är inte staden jättelångt härifrån?”
“Jo” sa Welder med ett snett leende. “Men vi kommer använda oss av gamla överljusportaler. Vi har hittat en som går direkt till en kulle ovanför staden.” När Sarima såg förvirrad ut så skrattade han och viftade med sin gamla bok som han bar i sin ena hand.
“Får jag fråga en sak?” undrade Sarima.
“Fråga på!”
“Det där är ju en väldigt användbar bok, ellerhur?”
“Såklart!”
“Så varför får du bära den? Borde den inte tillhöra någon general? Inte för att förolämpa dig eller så men… “
“Varför vågar de anförtro något så värdefullt till ett barn?” avslutade Welder, och det leende som alltid lekte på hans läppar försvann.
“Ja, just det.” sa Sarima försiktigt.
“Jo… “ sa Welder försiktigt. “Den var min systers förut.” Han undvek hennes blick men svalde och fortsatte. “Hon dog när jag var väldigt liten, blev dödad av en jorddemon. Det var våran morfars, morfars någonting som skapade boken. Den tillhör våran familj, och nu tillhör den mig.” Han såg på Sarima. “Det är en av alvernas äldsta traditioner. Släktklenoder tillhör släkten, vad det än är för någonting. Men tro mig, det är många som försökt ta den ifrån mig. Det är därför jag försöker att alltid ha den nära.”
Sarima nickade och de fortsatte att gå under tystnad.

“Kommer vi inte till överljusportalen snart?” frågade Sarima Saramir. Hon skrattade.
“Du är lite efter hörru, vi har redan gått igenom den.”
“Va? Jag har inte märkt något!”
"Det är liksom det som är grejen med överljusportaler. Varför tror du att människorna inte känner till dom? Man märker inte när man går igenom dom, och man kan inte veta var dom är om man inte får veta det av någon annan. Vi har Welders bok.”
“Men borde man inte känna något?”
“Överljus” skrattade Saramir. “Man kan inte känna det, för din kropp är för seg.”
Sarima såg surt på Saramir som fortsatte att skratta, och Sarima frustade också till lite, även om hon inte såg någonting roligt i situationen. De slutade dock tvärt när en man framför vände sig om och fräste åt dom att vara tysta.
På resten av vägen sa ingen någonting, för till och med Saramir var tvungen att erkänna att krig var någonting hemskt, och ingen kände för att prata när de var på väg rakt in i det.

OH MY GOOOOOOOOOOOOOOOSH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hur kan du skriva så braaaaaaaa?????????!!!!!!!! ♥♥♥ *avundsjuk*

Förlåt att jag inte kommenterat tidigare, hamnade ett kapitel efter och sen... tja... läste jag inte ikapp förräns nu xD