När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Åh, vad duktig du är på att skriva. Blir helt ställd.


Bra sagt soldat! ATACK MOT MILOUS MOBBARE!
(Ok, fråga inte, för jag vet inte själv vad det där var...xD)

*drar upp ärmarna på huvajackan*
VILKEN JÄVEL SKA HA EN SMÄLL PÅ KÄFTEN!? NÅN FICK UPPENBARLIGEN INTE LÄRA SIG OM NÖDVÄNDIGA SAKER I SKOLAN! DU SOM SLOG MILOU PÅ LÄPPEN SKA DÖ (eller straffas med samma handling) DEN F*CKING GORGEOUS MANNEN SKA INTE BLI SLAGEN I FACET UTAN BESTRAFFNING

Okej min rant är över.

Du är riktigt duktig på att skriva och jag gillar hur Milou och Louis relation utvecklas och gillar ''ploten'' med att Milou blir mobbad för att han är homosexuell

Älskar också hur Domi tar ställning inför sin position som perfekt

Det här (och min kompis berättelse) är det jag älskar att läsa mest just nu
Screw riktiga böcker am I right?

Det är min födelsedag idag >.<


Victoire

Jag kollar snabbt upp från min bok, och hajar till när jag ser Lucys hårda blick möta min tvärs över biblioteket. Jag rynkar min panna och undrar vad det är hon vill, men det får henne bara att blänga ännu mer. Jag höjer på mina ögonbryn mot henne som för att säga "vad är ditt problem?", och då himlar hon med ögonen och stampar fram till mig och slänger sig ner i fåtöljen bredvid mig.
"Vad är det?" Undrar jag stänger igen min bok med en smäll, och svär tyst för mig själv eftersom jag glömde lägga i ett bokmärke.
"Varför sa du inte att du hade träffat Teddy?"
Jag stirrar på henne, försöker att titta bort men har hela tiden mina ögon fästa på Lucys allvarliga.
"Jag..." Börjar jag, och kastar en snabb blick omkring oss för att se om någon lyssnar. "Jag trodde inte det var viktigt".
Lucy suckar otåligt. "Jag ska föreställa din bästa vän, Vicky, du måste berätta sådana här saker för mig!"
Jag himlar med ögonen, och tänker tyst för mig själv att hon tar det här alldeles för allvarligt. "Det kommer inte hända igen, lovar".
Lucy ler och klappar min hand. "Bra. Så... vad hände? Han var väl inte otrogen?"
Jag ruskar snabbt på huvudet, och kan nästan svära på att Lucy andades ut, lättad. Så mycket för att Teddy "aldrig skulle vara otrogen mot dig, Vicky!", ett verkligt citat från Lucy Weasley.
"Han har bara haft det lite jobbigt den senaste tiden," berättar jag, något svävande, för en riktigt intresserad Lucy. "Han råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle, vilket skapade elaka rykten".
Lucy nickar tankfullt. "Då förstår jag", hon harklar sig och ler lite nervöst mot mig. "Du, jag tänkte berätta det här för dig senare, men-"
En knackning på min rygg avbryter Lucy, och jag vänder mig om för att se in i McGonnagals stränga ögon.
"Miss Weasley, vad bra att jag såg dig. Skulle jag kunna prata med dig, på mitt kontor?"
Jag sväljer hårt, och kastar en blick på Lucy, som kollar från mig till McGonnagal med en nästan rädd blick.
Jag kollar tillbaka till min mentor, och sväljer än en gång. Vad jag än har gjort, så bådar det inte gott för mig.
"Såklart, professorn, jag var ändå klar här".
Jag reser mig och börjar gå efter McGonnagal med något skakiga ben. Jag har aldrig varit en sådan person som hamnar i trubbel, det var alltid Dominiques, med ibland Louis i släptåg, roll. De ända gångerna jag har faktiskt har blivigt kallad till en lärares kontor har varit de få gånger som Teddy lyckades övertala mig att skippa ett par lektioner med honom, och bara gå runt på skolans område utan att någon störde oss.

Jag blir brutalt dragen ur mina tankar och minnen när vi är framme vid McGonnagals kontor. Vi går in, och jag sätter mig vid den enkla stol av trä som är placerad framför det stora ek-bordet. McGonnagal sätter sig mittemot mig, bakom skrivbordet.
"Jag förväntade mig att du, Miss Weasley, som är en toppstudent och har klarat nästan sju år på den här skolan utan några större överträdelser, skulle ha mer respekt över reglerna om tillåtelserna att besöka byn".
Jag tittar ner på mina händer, som är hårt knutna och helt vita.
"Vet du, Miss Weasley, att det är ett privilegium att få besöka byn, ingen självklarhet, och nu har vi fått reda på att du missbrukar det privilegiet på grund av, personliga problem, och har åkt till London. Är det sant?".
Jag kollar upp på McGonnagals ansikte, och nickar tyst. "Det är sant, professorn."
McGonnagal nickar. "Jag kommer ta bort tjugo poäng från Gryffindor, men om jag får reda på att du har lämnat skolområdet utan tillåtelse igen så kommer ditt straff bli mycket grövre".
Jag nickar igen, utan att våga möta hennes blick. "Jag förstår, professorn".
Sakta så reser jag mig upp och tar ett steg i riktning mot dörren, men hejdas av McGonnagals röst än en gång.
"Förresten, Miss Weasley, du är intresserad av en position på trolldomsministeriet när du har tagigt dina F.U.T.T-prov, är det rätt?"
Jag vänder mig om och nickar sakta medan jag undrar vart hon är på väg med det här.
"Jag vill informera dig om att du har fått en praktikplats på avdelningen för internationellt magisamarbete, men jag varnar dig: låt inte den platsen stå på spel genom att vara dåraktig".
Jag stirrar på McGonnagals allvarliga blick i några sekunder, men nickar sedan långsamt medan jag smälter nyheten. En varm, bubblande och glad känsla kommer fram i min mage, och jag tvingar bort ett leende när jag vänder mig om för att gå ut ur rummet.

Jag är alldeles vid dörren, när jag hejdar mig och vänder mig om än en gång mot min mentor, som ser på mig, något otåligt.
"Förresten, professorn, vem var det som berättade, vem såg mig?"
McGonnagals mun snörps ihop till ett missnöjt uttryck, och ser bistert på mig.
"Det var din kusin, Miss Lucy Weasley".

Louis

"Har du någonsin brutit armen?"
Jag skrattar, men skakar på huvudet. "Nepp, men jag stukade min fot när jag klättrade i ett träd när jag var nio. Vi behövde åka in på ett mugglarsjukhus".
Milou skrattar lite, han också.
"Min tur", Säger jag, och flyttar mig lite närmare Milou, där vi ligger i gräset, under den vackra, blå himlen. Våra böcker som vi egentligen borde studera i ligger bortglömda under ett stort träd, tillsammans med våra kappor och skor.
"Okej", Säger jag. "Dina föräldrar, hur är de?"
Milou rynkar på sin panna. "Åh, du vet, de är som vanliga föräldrar".
Jag är tyst och väntar på fortsättningen. En konstig känsla i magen säger att någonting är fel.
"Du..." mumlar jag tyst, och vänder sig mot Milou som ligger med sina ögon stängda. "När var den senaste gången du såg dem?"
Milou suckar och öppnar ögonen. "Är det verkligen viktigt?" Frågar han irriterat, och blänger lite på mig bredvid honom.

"Ja".
"..."
"..."

Milou suckar och håller upp sina händer för att visa kapitalism. "Okej, hm, wow, det var nog snart två år sedan".
Jag skakar på huvudet, något besviken. "Du sa att du rymde den här sommaren".
"Jag ljög".
Jag nickar. "Tydligen. Varför rymde du, egentligen?"
Tystanden lägger sig i några ögonblick, innan Milou berättar. "Dem brydde sig inte om mig, så jag stack norrut i Frankrike. Tog första bästa tåget, och bodde på Beauxbaton under sommaren. När jag slutade där så började jag hyra en liten lägenhet i Paris att bo i under somrarna, ge mig inte den där blicken, jag hyr den helt lagligt. Du skulle bli förvånad över hur många som är villiga att hyra ut till minderåriga..."
Jag ler lite svagt. "Varning: I sommar kommer jag tvinga dig att bo hos oss. Inte en chans att jag låter dig bo i en lägenhet helt ensam, hela sommaren".
Milous ansikte spricker upp i ett stort leende, och han håller upp sin tumme. "Det tummar vi på", säger han med ett skratt, och jag trycker min egen tumme mot hans.
"Tummat", säger jag med ett flin, vilket får Milou att börja skratta ännu mer.

När skratten har dött ut, och vi ligger i tystnad några minuter.
Efter ett tag så harklar sig Milou. "Min tur", Mumlar han. "Har du någonsin haft ett djur?"
"Nej, aldrig, men jag skulle älska att ha en hund. Jag skulle kalla den Bunny".
Milou frustar ut ett skratt, och det tar inte lång tid innan jag stämmer in.
"Seriöst, Bunny? Varför Bunny?"
Jag rycker på axlarna. "Ingen aning, men jag skulle aldrig döpa den till något annat, det lovar jag".
Milou ler mot mig. "Okej, då lovar jag att gå med på att skaffa en hund om några år, och då kan du absolut kalla den Bunny".
Jag smilar mot honom, och nyper lite i hans något röda kinder. "Tror du att vi fortfarande kommer vara tillsammans om flera år?"
Milou reser på sig lite och stödjer sig på sina armbågar medan han kollar ner på mig med ett flin på sina läppar. "Absolut, Lou, för evigt eller inte alls, eller hur?"

Jag ler brett, och blickar upp i himlen ovanför. Molnen seglar långsamt förbi där uppe, fortfarande helt ovetande av världens orättvisor.
Men när jag koncentrerar mig, och tittar ordentligt, så kan jag se ett av molnen som är format som en blomma.



--Stella♥

Jättebra och jättebra och allt bra! Ser fram emot nästa del ^^

Och stort grattis på födelsedagen!

Super! ♥
Och grattis på födelsedagen c:

Underbart som vanligt!

Ett grattis på födelsedagen ska du väl också ha

Grattis! Lika perfekt kapitel som vanligt!

Superbra! Och grattis i efterskott!c:

Superbra kapitel och grattis i efterskott!

SUGOIIII ♡.♡

Och grattis i efterskott gömzan♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡