Öppet rollspel för alla!

Julian gick längs en massa korridorer och kände sig ensam. Han gick genom en stor öppning och möttes av ett stort rum med en massa sängar och madrasser i. Han små sprang fram till en av sängarna och kastade sig ner i den. Han drog täcket över sin kropp och kände hur värmen spred sig. Det var skönt att bara ligga där och plötsligt insåg han hur trött han egentligen var. Plötsligt blev det alldeles för varmt under det tjocka täcket och han var tvungen att sparka av sig det. Han ställde sig upp och började bädda sängen. Han drog av sig sin svarta tjocktröja och lade den på sängen, som att markera att det var hans säng. Han slätade ut sin blåa t-shirt och började sakta gå därifrån.

(Förlåt för dåligt skrivet, hade bara lie bråttom att skriva )

[Väntar på Vildvittra.]

Lucy hade kommit tillbaka och satte sig fundersamt på en av sängarna. Det var ingen lek, inte på låtsas, detta var på riktigt. Hennes uppgift var att hålla sig vid liv, hon var säker på att få sponsorer om hennes stylist lyckades. Ja, eller om hon lyckades bra i arenan. Säkert var det någon i huvudstaden som ville ha henne som trädgårdsmästare, hon intalade sig att hon skulle få det bättre där. Hon ville inte dö, eller hamna på något uruselt ställe som det hon kom ifrån.
Nu satt hon bara och väntade på stylisten, sedan var det intervju, mat och sedan säng innan dagen grydde och de skulle in i arenan.

(Clara Malfoy?)

Saphira

Jag stirrade på alla andra, och gick sedan mot en säng. Jag satte mig på sänglakanet och suckade högt. Kunde inte stylisterna komma snart? Guud, jag ville in på arenan nu!
Jag lade mig på rygg och tittade upp i taket, försökte få små frostfläckar att sprida sig dit jag ville ha dom. Jag log tyst åt mig själv, åt min udda kraft. Jag var udda med.
När jag föddes hade mina ögon varit mörkgrå, men med tiden hade de ljusnat snabbt. Jag befarade, att innan detta var klart skulle dom vara helt vita.

Julian märkte att två andra kom in i rummet och han saktade in. Han stannade och vände sig om, han började gå mot flickorna och satte sig på en säng mellan dem.
"Hej." Han tittade fram och tillbaks på flickorna. Blomsterflickan och vinterflickan. När man såg på dem så var det enkelt att bestämma vem som verkade trevligast, men nu undrade han. Varför skulle man alltid döma folk på deras utsida? Han suckade och tittade fundersamt på vinterflickan.
"Såå, hur känns det? Är ni nervösa?"

Saphira

"Hej" svarade jag kallt mot pojken, som om det var en enorm ansträngning att ens titta på honom.
"Nej, jag är inte nervös!" fnös jag irriterat och sände en kall vild il mot honom. Jag undrade varför han pratade med mig. Det var inte det folk tänkte på när dom såg mig. Jag granskade honom långsamt.
"Hoppas vi får döda" sa jag iskallt och vände mig om igen. Jag återgick till arbetet att kontrolera is med min blick. Det hade gått bra tills han kom, men nu var jag ofokuserad. VARFÖR pratade han men mig? För att jag var vänlig och varm? För att jag såg rolig och snäll ut? För att jag kunde göra världen vacker med mina krafter? För att jag såg snällare ut än miss blomma? Knappast.

Lucy log varmt mot pojken och även mot flickan trotts hennes kalla utstrålning och sätt. Hon tänkte som så att man alltid kunde locka det bästa ur var människa genom att vara vänlig.
"Hejssan." sa hon glatt och melodiskt och ryckte på axlarna.
"Lite kanske, men det är i en skog så det blir trevligt." skrattar hon lätt och kastar en blick på flickan då hon sa döda. Lucy hade aldrig dödat och tänkte heller aldrig göra det.
"Du själv då?" frågar hon pojken vänligt, men hon var på sin vakt för hon litade inte på hans ord om sin förmåga.

Julian ryste till. Vinterflickan fnös åt honom. Han hade kanske fel. Flickan var nog inte så värst snäll ändå, han blev irriterad över att allting hela tiden bara var som det såg ut på utsidan. Men så tänkte han efter. Blir man inte kall och hård om alla tror att man är det? Blir man inte snäll och varm om alla tror att man är det? Hur var han? Vad trodde folk om honom? Blomsterflickan och vinterflickan hade så starka och självklara personligheter men han?
"Lite kanske, men det är i en skog så det blir trevligt." Sa plötsligt Blomsterflickan och skrattade till.
"Du själv då?"
"Jag vet faktiskt inte." svarade han och försökte le mot flickan. Han blev plötsligt väldigt osäker på vem han själv var. Brukar man inte bara vara? Han suckade lite tyst för sig själv. En sak var han i alla fall säker på, han skulle aldrig döda. Han tittade upp på vinterflickan. Menade hon verkligen att hon skulle kunna döda någon? Att hon ville döda någon?
"Hallå! Ni där, kom, vi ska samlas i hallen. Stylisterna är klara." Tyra kom in springandes i rummet och log brett mot dem. Hennes armband hörde man från flera meters avstånd.

Austin

Jag andas lättat ut när den kyliga tjejen går iväg. Jag är ensam kvar i hallen tills Tyra rusar genom korridoren med några andra människor tätt i häl. De stannar i hallen och väntar medan Tyra kallar på de andra. Jag är tydligen inte mycket att lägga märke till då alla jag hitills sett verkar antingen ignorera mig eller så ser de mig inte ens.