Boken utan namn

JÄTTESUPERDUPERMEGAMUGGLISFANTASTISKT!!
DET VAR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRA!!
Hennes mamma verkar ond...
Om det nu är hennes mamma!
Hon kanske ljuger!!

Jättebra, du skriver verkligen spännande!
Är så nyfiken på om det är hennes mamma eller inte!

Ska läsa när jag har tid! Lovar inte kommentarer efter varje kapitel, men jag läser SJÄLVKLART!

den var as bra

den äger

Dax att rymmaaaa!! NU!
DET HÄR ÄR JU SUPER, och det skulle vara bäst om ett kapitel kom nu..

Tack ♥ Du är så snäll...



Tack, ja hon verkar ganska ond faktiskt eftersom det är meningen Vem vet, är det hennes mamma?



Tack era kommentarer lyser upp denna kyliga vintermånad



Tack PPP



Tack, tack, tack ♥



Tack och nu kommer ni få ett kapitel, det kan hända att det blev lite rörigt så säga till som det är något ni inte förstår

Kapitel 18

Jag kastade mig ner på golvet och böjde mig över Eric.
“Snälla”, viskade jag “du får inte vara död…” Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Eric hostade till och öppnade ögonen långsamt, jag kastade mig över honom och kramade honom hårt. Jag hatade mig själv, jag utsatte alla i min omgiving för fara. Jag kände hur tårarna började rinna igen. Först Rose och Hugo och nu min far. Allt var mitt fel, allt.

“Det är inte ditt fel.” Han reste sig upp från golvet och kom emot mig. Jag ryggade tillbaka, hur?
“Kan du läsa mina tankar?” Frågade jag och kollade rakt in i Erics ögon. De var mörktblå och fulla av energi och liv. Jag grep trollstaven och viftade med den.
“Förlåt”, viskade han ut i luften.
“Vad vet du mer?” Jag gick emot honom och nu var det han som backade. “Va? Vad vet du mer? Vet du något om boken?” Eric nickade och slog händerna för ansiktet.
“De har boken”, sa han tyst.
“Vad?! Varför vill de som håller dig fången ha boken?”
“Du fattar inte Saturna… Dem vill inte ha boken. De vill ha dig!” Jag stannade upp och sänkte trollstaven. Jag blundade och skakade på huvdet.
“Men, varför?”
“Jag har inte varit helt ärlig mot dig. Boken tror jag var ett lockbete för att få dig att komma hit, även din vän var ett lockbete.”
“Men varför behöver de mig? Jag fattar inte”, sa jag tyst. Det var aldrig någon som berättade sanningen för mig, inte ens min far. Han tog ett djupt andetag, tog mina händer och kramade de hårt.
“Du är speciell, det har du alltid varit. Jag trodde att du skulle vara säker hos mugglarna men tydligen hade jag fel. Jag ska berätta allt från början”, sa han och gick fram och tillbaka i rummet.
“Din mamma lever som du vet, hon är en av de mäktigaste häxorna i hela trollkarlsvärden. Hon planerar att ta över världen och som du redan vet finns det ett sätt.”
“Men..då behövs en övermänsklig varelse…” Han nickade och jag började anna vad han tänkte säga.
“Det är du. Leah behöver dig för att erövra värden och få evigt liv.”
“Nej, så kan det inte vara”, sa jag och insåg att det visst kunde det. Jag kände paniken stiga, snart skulle hon komma tillbaka och varken jag eller Eric var starka nog att försvara oss. Hur kunde vi fly, cellen var inte mer än ett par meter betongväggar. Vi var instängda.

Du skriver riktigt gripande, det fångar läsaren! Dock kan du använda kommatecken oftare i meningar, för att "föra ihop" satser. (Gah, jag är dålig på att förklara). Lite särskrivningar och stavfel förekommer ibland, men det är oviktigt!
En mycket spännande och händelserik story!

Tack, jag har försökt att skriva med färre kommatecken då min mamma ofta tycker att jag skriver med för många men kan du kanske ge något exempel på var jag skulle kunna sätta kommatecken? Det där med särskrivning har aldrig vari min grej så jag är kass på det men tack för kritiken det är alltid bra att veta vad man kan göra för att förbättra en text...

Nu MÅSTE de rymma, Leah FÅR INTE ta över världen, hon FÅR INTE!!!!!!!

Du skriver jättebra Ella01, man vill bara ha mer, mer, mer!!!!!!! Längtar verkligen efter nästa kap!