Mitt första Mugglisgame!

Du skriver så.. Uh kan inte beskriva det x'c vill inte att någon ska dö men vill ju att min karaktär ska vinna xD :c

Här kommer min mall:

Namn: I Mavlonus. (Förnamnet uttalas på engelska, alltså typ Aj...)
Ålder: 17
Kön: Tjej
Distrikt: 10
Familj: Bor hos sin kusin, hans syskon och hans föräldrar. Hennes mamma dog när hon födde henne, ingen vet vem hennes pappa är och möjligheten att få reda på den hemligheten försvann tillsammans med hennes mamma. Familjen hon bor hos är rik, för att vara i Distrikt tio, så hon behöver inte hjälpa till att försörja de. Brukar tvärt om ta pengar och saker och ge till sina hemlösa vänner på gatan.
Styrkor: Är stolt över sig själv och bryr sig inte om vad andra tycker om henne. Är, till skillnad från andra från hennes distrikt, bra på att hantera ett vapen, svärd.
Svagheter: litar inte på andra trots att de är värda hennes tillit. Är en väldigt osocial person och är inte van vid att dela med sig av sina känslor, eller något annat. Kan vara för stolt.
Bakgrund: Har alltid känt sig utanför eftersom hon inte är det minsta lik familjen hon bor hos, varken till utseende eller personlighet. Hon har inga vänner och är smått mobbad i skolan, men hon är en ensamvarg så det stör henne inte så mycket. Eftersom hon nästan alltid är ensam är hon ofta upptagen i egna tankar, och kan till och med börja prata med sig själv, ses hon som konstigt och smått galen.
Frivillig?: Nej, men hon skulle ha varit det om hennes namn inte dragits. Hon har sen hon var tio år tränat för att vara med i spelen. Varför vågar hon inte erkänna för sig själv.
Utseende: Har killkort hår som hennes morbror när hon var tre år råkade spilla ut en färgburk över, och färgen har fortfarande inte gått bort helt. Har därför illröda slingor i det. Hon har bärnstensfärgade ögon inramade av långa mörka ögonfransar. Har ganska böjd näsa och fylliga läppar. Hon är medellång och smal.
Övrigt: Är riktigt höjdrädd, vilket hon inte vet själv än.


Hoppas det var tillräckligt med information!

Jättebra!!

Wow! Helt fantastiskt! Som du beskrev zami var helt perfekt!
Nu ska jag ta och läsa kapitlet igen...

Underbart! Bravo!

Tack alla, ni är så snälla ♥ Det är tack vare era kommentarer som jag fortsätter hålla uppe min dröm att bli författare ♥

Distrikt 10
I Mavlonus (Saga Lovegood)
I ser på de starka röda slingorna som hänger stripigt och lysande i hennes korta, svarta hår. Hon hatar dem. Vissa säger att de är coola, snygga, men I hatar dem verkligen. Hon vrider och vänder på sig och betraktar sin smala gestalt i spegeln. Den rosaaktiga klänningen kanske hade varit snygg på henne, om inte de röda slingorna skurit sig så mot färgen. I grimaserar, men bryr sig egentligen inte. Ingen kommer att se den fula klänningen när hon har gjort det. När hon äntligen har anmält sig frivillig.
"I?"
Hon hör den svaga knackningen på dörren, förstår att det måste vara Tarek. Tarek, vars snälla famils tog hand om henne när hennes föräldrar försvann. Eller, pappa försvann. Och mamma dog.
"Ja?", säger I och försöker få rösten att inte låta alltför nervös och darrig.
Tarek öppnar dörren och kliver in i rummet. Han sätter en hand för munnen och drar ironiskt efter andan när han ser hennes utstyrsel.
"Oooh, ers majestät", fnissar Tarek och I ler ett svagt leende.
"Ut", säger hon kort.
Hon vill inte prata med Tarek nu, nu är det hon själv som är huvudattraktionen. Tarek nickar, han förstår. Han backar ut ur rummet och så fort dörren gått igen dunsar I ner på sängen.
"Idag ska jag göra det", säger hon till sig själv, "Idag ska jag göra det som jag har tränat för i tio år."
Hon nickar åt sig själv och ser mot halssmycket på nattduksbordet, det som var mammas. Hon reser sig upp och greppar den tunna kedjan, ser på den blanka fejkrubinen i mitten. En ensam tå letar sig ut när hon öppnar fönstret, ser ner på den lilla sjön där nere.
"Så perfekt", säger hon, "att sjön ligger precis nedanför mitt fönster."
Hennes ena mungipa dras upp en aning när hon sträcker ut handen genom fönstret och låter halskedjan glida ur hennes grepp. Den röda stenen glimmar till i solljuset, innan det hörs ett litet, ynkligt, plaskande då smycket når vattenytan. I står kvar och ser krusningarna bli mindre och mindre, och till slut försvinna helt.
"Det var det", ler hon mot sin suddiga spegelbild i vattnet där nere, "Lika bra att lämna allt gammalt, mitt liv kommer ändå att börja på nytt."
Vattenytan ligger blank och orörd, medan hela Is inre är förändrat.

Drake Cox (Amelia T.)
Drake ser på Tess lugna ansikte. Man skulle kunna tro att den lilla kaninungen bara sov, men hennes ulliga bröstkorg är alldeles stilla och den lilla kaninkroppen ligger slapp och iskall. Drake klappar långsamt Tess luddiga rygg, känner hennes ryggrad under pälsen.
"Förlåt" viskar han tyst, och önskar att Tess kunde höra honom.
Han ser på det lilla hålet som han grävt åt Tess i jorden bakom familjens lilla hus. Bredvid hålet står Hallons grav. En liten, gråvit sten, där Drake ristat in orden: "Vila i frid" och under, "Hallon". En tår rullar längs Drakes kind när han tänker på Hallon, den lilla hamstern som han var tvungen att avliva med sina egna händer, bara på grund av den där tumören han fick i sina njurar. Bredvid Hallons lilla gravsten står Kardemummas grav. Det lilla korset av trä har Drake själv täljt, och han har ristat in orden "Du var min bästa vän", och under det namnet, "Kardemumma". Drake minns den lilla, gråspräckliga katten som alltid spann högt i hans knä, och fler tårar bildar rännilar i dammet på hans kinder.
Han ser på Tess lilla kropp och klappar den mjuka pälsen en sista gång. Sedan lägger han varsamt ner kaninkroppen i den lilla lådan han ställt fram. Han lägger lådan i det precis lagom stora hålet, och öser på jorden igen. Han gråter tyst medan lådan försvinner under lagren av jord. Han ser på den lilla stenen, den är stor som hans handflata, där han ristat in två ord: "Adjö Tess". När han sätter den lilla gravstenen över Tess grav försöker han tänka på alla underbara stunder de hade tillsammans. När Tess klarade av att hoppa över ett vedträ, och fick extra mycket morot på kvällen. När hon hoppade upp i hans knä, och han klappade hennes öron sådär som hon älskade.
Han känner en hand på sin axel och tittar upp i mammas vänliga ansikte. Hon håller Annie i handen, och Drake kan se en tår på Annies kind.
"Det är dags att göra sig iordning" säger hon mjukt.
Drake nickar och reser sig upp, följer mamma in i deras lilla hus. När han kommer hem ska han hålla en minnesstund för Tess, efter att hela Slåttern är över, ska han minnas Tess och alla andra älskade vänner som dött.

Slåttern
I ler där hon står bland 17-åringarna, som vrider och vänder sig nervöst. Hon ser mot podiet, där Twennie Croak, årets dragare, står och predikar om Mugglisgames "viktiga" roll i samhället. I lyssnar inte, och hon bryr sig inte. Ingen här bryr sig nog, tänker hon och skrattar inombords. I praktiskt taget längtar efter att få se vem som blir utvald, hur hon kommer att skrika, bli rädd, och hur I kommer att rädda hennes liv genom att anmäla sig frivillig.
"Dåsså!", hör I Twennies röst säga, och ett litet, frustande skratt slipper ur Is mun.
Twennie läspar.
"Vi börsjas med våsa kässa flickos!"
Medan I försöker hålla inne det bubblande skrattet går Twennie fram mot flickornas kupol och plockar upp en lapp.
"Ssofia Ssisickson!", ropar Twennie.
Ingen rör sig eller säger något, och mannen som eskorterar Twennie harklar sig.
"Sofia Ririckson!", förtydligar han och Twennie rodnar.
I ler när en liten flicka från 12-åringarna skriker till.
"Jag anmäler mig frivillig!", ropar I och försöker att hålla skrattet instängt.
Hon får med neutralt ansikte upp på podiet, med snabba steg, och ler mot publiken.

Drake kan inte tänka på annat än Tess lilla, slappa kropp när han står bland de 12-åriga pojkarna. Tess, tänker han, Tess. Han är så uppslukad av sina tankar att han inte uppfattar när en 17-årig flicka anmäler sig frivillig för flickan som Twennie inte kunde uttala namnet på. Men när Twennie stiger fram mot pojkarnas glaskupol vaknar Drake. Han tittar spänt på den handskbeklädda handen som greppar en liten lapp. Twennie vecklar leende upp den, och ropar:
"Dsake Cokss!"
"Drake Cox", förtydligar mannen bredvid och Drake blir iskall.
"Kom upp hit, sasing", säger Twennie och Drake kan inte annat än att lyda.
Han stapplar upp på podiet och hör Annies gråt långt borta. Men hans huvud är bara uppfyllt av ett enda ord. Tess.

Jag är säker på att du kommer bli en författare någon gång! Du skriver så himla bra! Om du lägger upp något annat skriv projekt måste du tagga mig!!!

Jättebra! Men skulle inte I vara frivillig?

Jättebra!
Hade tänkt mig I lite mer "känslosam", men du skrev det jättebra!
Jo, hon skulle det men.... Strunt i det

Shitshitshit jag glömde att I skulle bli dragen, men vara frivillig!! Förlåt!!

Förlåt
Jomen jag glömde ju som sagt... Förlåt så himla mycket!
Ska jag ändra?