Taylor Swift, Häxa. (SV)

Kapitel 24

Jag satt på soffan i uppehållsrummet medan jag kysste Harry. Jag kollade in i hans klargröna ögon och kände att jag kunde göra vad som helst. Han strök undan en slinga av mitt blonda hår, och kysste mig en gång till. Vi blev störda av en brun uggla som pickade på fönstret. Jag hoppade upp ur soffan och öppnade fönstret. Ugglan flög in och landade på min axel. Jag kollade vem det var till, och det var till mig. Jag lösgjorde försiktigt brevet från ugglans ben, och rullade sedan upp det bräckliga pergamentet. Jag antog att det var från Luna, men det var det inte. Det var från Draco. Han skrev att han var ledsen. Att han inte menade det. Jag suckade tungt och skakade på huvudet. Jag började gå mot flickornas sovsal. "Vart ska du?", frågade Harry, lite misstänksamt. Jag log ett förstrött leende mot honom. "Skriva en låt bara..." Han fnissade lite. "Okej, jag ska inte störa." Jag gick upp och tog fram pergament, bläck och fjäderpenna. Jag fick genast dåligt samvete för att jag hade ljugit för Harry. Jag skulle i själva verket inte skriva en låt, jag skulle skriva tillbaka till Draco. Jag lyfte pennan och började. Jag försökte få ut mina känslor i brevet, men allt slutade med att jag knycklade ihop papperet. Jag saknade Draco. Det var bara att jag erkände det, jag älskade båda. Jag visste inte hur jag skulle kunna välja, men jag visste att jag behövde lite fritid med Luna. Med en tjej som förstod mig. Jag gick ner igen, och började gå mot porträtthålet. Harry tittade undrande på mig. "Luna", sa jag med ett litet leende. Harry tittade förstående på mig. Han respekterade Luna, även fast han tyckte att hon var lite konstig. Jag gick sakta fram i de vackra, stenlagda korridorerna. Jag gick upp för trappan till Ravenclaw-tornet. Då jag kom upp till första steget så vände jag mig om. Där stod Draco.

"Draco, hur..?", utbrast jag. Han suckade och tittade skuldmedvetet ner i marken. "Snälla, Taylor, jag menade det inte.. Snälla ta mig tillbaka.." Jag bet mig i läppen och blinkade flera gånger för att försöka hålla bort gråten. Varför skulle detta vara så svårt? Dracos ögon glittrade, han var på gränsen till tårar. Han stirrade in i mina ögon, bedjande. "Snälla.." Det blev för mycket för mig. Jag brast i gråt och sprang iväg till en flicktoalett. Jag kunde inte tänka klart just nu. Jag mådde bara skit. Jag såg på mig själv i spegeln. Jag fattade inte varför det var så jävla svårt. Tanken Har jag inte haft nog med besvär for genom mitt huvud. Jag satte mig ner på ännu en toalett, och jag grät ännu mer. Vad var det ens för mening med att leva? Jag skulle så gärna vilja ha en pappa eller en mamma som kunde trösta mig och krama mig och säga att jag var världens bästa dotter. Som vanligt. Men mamma och pappa existerar inte mer. Jag skulle göra allt för att få träffa de igen, få hänga i pappas arm och sitta bredvid mamma i soffan och tröstäta glass för att Beatrice hade blivit vän med Vanessa. Få krama dem igen. Få prata med dem igen. Jag tappade tiden. Jag kunde ha varit där, på toan i tre dagar, men lika gärna två minuter. Jag somnade, utmattad av all gråt.

"Mamma?" Jag hade vaknat av en bekant röst. Jag tittade upp och såg dem. Mamma och pappa, med min gamla nalle i handen. De var där. Jag sprang fram till de, och de höll om mig. Konstigt nog kändes deras armar inte lika kalla som spökens, utan mer som en vanlig beröring. Jag fortsatte krama de, men sedan kände jag något både mjukt och hårt, som kändes som.. "Vingar? Är ni änglar?" De nickade och fortsatte att krama mig. Pappa lyfte mitt ansikte och han såg in i mina ögon. "Vi har saknat dig så." Jag snyftade till. De tittade på varandra med vemod i blicken. "Vi måste gå nu.." Mammas röst lät plågad. "Nej! Snälla stanna lite till!" Pappa skakade på huvudet. "Vi kan inte, vi måste upp nu. Men vi kommer komma tillbaka. Hedersord." Jag såg upp på honom. "LOVAR du?" Han nickade. "Jag lovar." Jag gav mamma och pappa en sista kram, sedan blev de otydligare och otydligare och till sist försvann de. Luna ruskade om mig, och jag vaknade. Jag satt fortfarande på den hårda toaletten. Allt hade varit en dröm, men varför kunde jag då känna mamma och pappas kroppsvärme när de kramade mig? Och en annan sak, då man drömmer blir det aldrig en exakt kopia av något i verkligheten, utan sinnet förvränger det. Men nu när jag tittade mig omkring såg jag att det såg ut exakt så här i drömmen. Jag gick ut, hand i hand med Luna, medan jag drömde mig tillbaka till mina föräldrars trygga famn.

This was good! Grymt! ♥♥ du är nog född till författare!

NEHJMENTACK♥ FAST DU ÄR BÄTTRE GUBBEN♥

SÅ BRA. ♥

Jag shippar INTE Draco & Taylor, och vi får hoppas att Taylor gör smarta val... HARRY SKA HON HA!

Jättebra! Du är verkligen bra på att skriva, älskar Luna! Har inte läst genom hela för jag får egentligen inte vara ute på internet nu, men jag bevakar!

Men tack♥ Jag älskar också Luna




Eller? Kanske blir det Ron? Eller Blaise? Eller Fred, eller George! Eller Cedric? Eller CRABBE!!! ELLER GOYLE!!!! O.o.. DETSPÅRAR!

Hm, Ron... Pfft, Blaise... Fred eller George! Vänta lite nu... CRABBE OCH GOYLE!?
Jag kände också att det spårade där...

Jag älskar att spåra♥:3

Åh,jag grät...
Du skriver som en ängel!

Bästa kapitlet hittills...♥

Kapitel 25

Det visade sig att jag var nära bristningsgränsen, så jag fick tillbringa fyra timmar i veckan med en psykolog från ST Mungos. Psykologen var jättesnäll, eftersom hon förstod mig på riktigt, inte som andra psykologer som var så där hurtiga. Hon nickade bara ibland och lyssnade. Några från slytherin retade mig och sa att jag var ett psykfall, men jag brydde mig faktiskt inte. Jag tillbringade fortfarande mycket tid med Harry, och det var faktiskt bara det och att vara med Luna som fick bort tankarna på mamma och pappa. Och Draco, förstås. Draco såg alltid på mig med en sån där deprimerad blick. Jag hatade mig själv varje gång jag såg den där blicken. Jag pratade om det med psykologen, som hette Maggie. Det var en mulen torsdag med en helgrå himmel. Jag hade just börjat hos henne. Vi pratade om allt om Harry och Draco. Hon sa att det kunde vara svårt i början, men att jag till sist skulle komma på vem jag gillade mest. Jag trodde inte riktigt på henne, för just då kändes det helt omöjligt. En dag skulle vi se på Harrys första tävling i turneringen. Jag gick ner till stadion med Hermione.
"Jag hoppas verkligen att Harry vinner!", utbrast Hermione lätt spontant.
Jag nickade. "Absolut. Han MÅSTE vinna, han måste bara det.."
Hermione ryckte på axlarna. "Man vet aldrig, jag hoppas bara Ron förlåter Harry nu."
Jag suckade. "Enligt mig är Ron bara.. Dum.. Alltså, han kan väl inte på allvar tro att Harry la sitt namn i bägaren.."
Hermione skakade på huvudet. "Det är bara det att.. Han är avundsjuk.. Jag menar, på att Harry alltid står i rampljuset."
Jag suckade igen. "Jag förstår fortfarande inte hur han kan vara så dum.." Hermione fnissade lite. "Taylor, du vet hur killar är.."
Jag nickade och tänkte på Draco. Varför skulle kärlek vara så.. Komplicerat? Vi kom ner till stadion och gick upp på läktarna. Ron satt två rader över oss med armarna i kors och en surmulen blick. Hermione himlade med ögonen då hon såg henne. Matchen började, och Harry var sist. Han lockade till sig sin åskvigg och flög över sin svarta drake. Drakens svans rev Harry i armen, och jag skrek och tryckte naglarna hårt mot ansiktet i förfäran. Tänk om han.. Dog?
Matchen slutade bra, och Harry fick lika många poäng som Krum.

Efter Matchen var det en stor fest i uppehållsrummet, och Fred och George hade hämtat honungsöl, bakelser och godsaker från köket. Neville åt en vaniljkaka, och POFF så stod han i full fjäderprakt.
Fred skrattade högt. "Kanariekakor...", fick han fram genom skrattatackerna. Jag fnissade. Efter ett tag hade dock alla fjädrar försvunnit, och Neville var helt normal igen. Festen fortsatte inpå midnatt, då professor McGonnagall kom in med hårnät och skottsrutigt nattlinne och sa att nu fick alla lov att lägga sig. Vi gjorde som hon sa, men vi fortsatte att prata i sovsalarna. Eller vill säga, jag och Hermione pratade, medans Parvati och Lavender snusade sött i sina sängar.
"Det var jättetur att Harry vann..", sa Hermione trött. Jag nickade. "Jag var jätterädd att han skulle typ dö.."
"Jag med..", svarade Hermione med en gäspning. Vi sa godnatt, och somnade, utan att ana hur otur Harry faktiskt hade haft..




Hoppas ni gillade det! Det var inte så långt, men jag hade inte jättemycket idéer //Bellz♥