Emmas andra mugglisgame

bravo

AwSoMe

Ni som inte nämns i detta kapitel kommer nästa att handla om. Jag var tvungen att dela upp det lite så att det inte skulle bli för mycket i ett. Det betyder inte att en del namn i detta kapitel kommer dyka upp igen i nästa. Enjoy!


Kapitel fyra: Arenan

Nu var det äntligen dags. Blay (luna_rav) kände att det var lika bra att bara göra det. Att bara gå in i arenan. Han hade anmält sig frivillig i en slags trots. För att bevisa att han var värdig. Att han visst kunde vinna. Och det skulle han. Blay (luna_rav) drog en djup suck och blundade. Han föreställde sig hur det skulle vara att vinna. Hur det skulle se ut när han vann. När han bevisade för Trent att han kunde klara sig själv och att han inte behövde passas som ett litet barn, för trots att Blay (luna_rav) bara var fjorton så var han fullt kapabel att ta hand om sig själv. Han hade dessutom dödat folk, så det här var ingen stor grej. Blay förstod inte varför alla andra verkade tycka det. Han tyckte att de andra tributerna verkade ofokuserade. Nästan som om de ville dö.

---

Wendy Summerdown (mandragora) var inte redo för det här. Hon grät inte, för vad än alla ville tro, så var hon stark. Starkare än vad de kunde tänka sig. Hon tänkte visa det genom att överleva. Wendy hade haft tur och hamnat i en grupp med bra människor. De skulle inte tvinga henne att döda om hon inte ville, och hon visste att hon alltid skulle ha Nicole Campbell (glina2) på sin sida. Trots att de bara känt varandra en kort stund, så var det som att de alltid känt varandra. Wendy (mandragora) ville inte tänka på hur det skulle vara om hon blev tvungen att döda Nicole. Wendy ville helst inte döda någon.

---

Alicia Red(Caty Delacour) var i någon slags transliknande tillstånd. Hon satt på marken i skräddarställning och andades långsamt. Så långsamt att man knappt kunde se att hon andades alls. Hennes ögon var slutna. Det här gjorde Alicia ibland inför något som skulle kunna uppröra henne. Att meditera gjorde henne lugn, och rensade hennes tankar inför det Alicia (Caty Delacour) visste att hon skulle vara tvungen att göra. Delta i spelen. Förmodligen mörda. Alicia gillade inte tanken och skakade den av sig. Till sist öppnade hon ögonen. Hon ställde sig upp. Det var dags nu. Hon kände på sig att nedräkningen skulle starta vilken sekund som helst.

---

Vega Talia David (HermioneGrangerWeasley) var helt utom sig av oro. Hon hade hoppats att hon skulle vara mest orolig för sig själv när den här stunden kom, men inför det kände hon ingenting som liknade en oroskänsla. En dag skulle hon ändå dö, så det var hon inte så ängslig för. Det skulle kännas värre om alla andra runt henne dog, än om hon själv gjorde det. Vega (HermioneGrangerWeasley) var rädd för att något skulle hända hennes kamrater som hon var i allians med, Jenna Feedback (j-k heap) eller Jacko (Jacko). Men allra mest var hon orolig för Charlie (AliceJ). Inte för att han inte kunde ta hand om sig själv. Han verkade duktig i det mesta. Snarare var hon rädd för att han skulle dö för att hon visste att hon aldrig någonsin skulle bli sig själv igen om det hände. Vega (HermioneGrangerWeasley) hade verkligen börjat gilla pojken med det svarta, rufsiga håret och de vackra, gröna ögonen. Hon ville verkligen inte se honom dö. Än mindre idag.

---

Dan Conlin (Magicia) var i chock. Han visste inte vad han skulle göra. Om bara en liten stund kunde han vara död. Om bara ett par minuter skulle han kanske vara borta från jordens yta för evigt.
"Nu är tiden inne", sade en ljuv kvinnoröst. Dan ställde sig på metallplattan i rummets mitt och en cylinder sänktes ner runt honom.
"Jag ska inte dö. Jag ska inte dö. JAG SKA INTE DÖ!" Det sista skrek han ut i tomma luften med förhoppningen att det inte skulle höras ut till alla de som skulle se på. Till alla de som inte skulle se honom dö. För han skulle överleva. Han tänkte överleva.

---
"..50...49...48...47...46...45..."
Urban (Enough~) kunde inte göra någonting annat än att hålla för ögonen. Det var snö överallt, och det kändes som om den lös honom rakt i ansiktet. Han hade förstått att det skulle vara något sådant här som arenan skulle bestå av, för kläderna han fått var tjocka och verkade vara till för att tåla kyla och väta.
"...44...43...42...41...40...39..."
Urban gillade inte det här. Snö var inte vad han hade hoppats att han skulle få se i arenan. Han undrade dessutom hur roligt det kunde vara att se där hemma. Det kunde väl inte vara så kul att se hur massa ungdomar frös ihjäl?
"...38...37...36...35...34...33..."
Han var åtminstone glad att han hade Europa (Molly Potter), Kyle (Julia Ginny Potter) och Savannha (missy moon). De var alla äldre än honom och han misstänkte att de bara frågat om han ville vara med dem för att han såg så liten ut, men Urban (Enough~) gick gärna med på det. Det gjorde ingenting att ha några stora som kunde beskydda honom tyckte han.
"...32...31...30...29...28...27..."
Där framme låg en sovsäck, en väska och något som såg ut som en varm mössa i en liten hög. Den högen skulle Urban gärna vilja ha. Men skulle han våga sig fram för att hämta den?
"...26...25...24...23...22...21..."
Urban (Enough~) hade lovat sin mentor att inte springa in i mitten. Att han skulle vänta på sina vänner på något ställe där han var säker.
"...20...19...18...17...16...15..."
Men å andra sidan behövde han något varmt att sova i. En mössa var heller aldrig fel, och man kunde ju inte veta vad ryggsäcken innehöll. Det kanske var något jättebra.
"...14...13...12...11...10...9..."
Han såg runt på de andra deltagarna. De verkade alla fokuserade på sitt. Alla verkade de ha blicken fokuserade på Ymnighetshornet. Urban kunde inte ge sig in där. Han skulle aldrig överleva det.
"...8...7...6...5...4...3...2...1..."
Urban gjorde sig redo att springa så långt bort han kunde, men benen ville inte lyda honom. De tog honom istället rakt emot sovsäcken, ryggsäcken och mössan. Urban (Enough~) ville så gärna ha dem. Så mycket hellre än vilket vapen som helst. Han skulle bara kunna lägga ut sovsäcken någonstans och sova sig igenom hela spelen på ett tryggt ställe. Han skulle hitta ett. Det var han säker på.

Innan Urban (Enough~) ens hunnit fram så var det andra som hade det. Nicole Campbell (glina2) hade siktat in sig på samma hög som Urban, och hade på något sätt också lockats plocka upp en båge på vägen. Eller hade den också legat i högen? Urban visste inte. Han såg bara hur något kom emot honom så snabbt att han inte hann reagera. Pilen träffade Urban rakt i bröstet. Först gjorde det ont. Väldigt ont. Men sedan blev ljuset från snön bara allt starkare för Urban (Enough~), tills det tog över allt. Världen blev ljus och vit. Den kändes vacker.

---

"Men vi skulle ju vara tillsammans! Du sa ju att vi skulle vara allians."
"Sa jag verkligen det? Det minns jag inte." Aya (Isabelle Granger) gick allt närmare Blay (Luna_rav). Han låg på den blöta marken i ymnighetshornet och hon stod över honom med en stor kniv höjd.
"Tror du verkligen att du kommer klara dig själv?", sade Blay i ett desperat försök.
"Japp", svarade Aya.
"Men jag förstår inte", sade Blay (Luna_rav). "Du verkade ju så snäll innan."
"Allt förändras härinne, eller hur? Hur skulle jag kunna vara samma människa. Jag måste döda dig. Annars kommer jag att vara tvungen att se på medan någon annan gör det."
Aya (Isabelle Granger) höjde kniven och satte den mot Blays hals. Han gjorde inget motstånd. Aya blev nästan arg.
"Varför slåss du inte? Varför gör du ingenting?"
"Jag kommer dö ändå. Det kommer inte dröja länge. Det är lika bra att det händer nu. Jag älskar dig, Trent...", sade han högt ut i tomma luften. "...och för dig jag gick in frivillig för. Leo, hette du så? Jag ångrar inte att jag gjorde det här i ditt ställe. Lev för mig."
"Lämnar du hälsningar? Vad gulligt." Aya blundade. Hon gillade inte blod, men hon visste att hon var tvungen att göra det här. Hon tryckte kniven mot Blays hals och vågade inte öppna ögonen förrän dådet var gjort och Blay (Luna_rav) var död.

---

Septimus Heap (septimus heap 2014) gick i spetsen av sin grupp genom snön. Det var verkligen kallt. Det kändes som om vinden rev i deras ansikten, hår, armar. Ja, allt den kunde få tag i som kunde göra ont. Dessutom snöade det så pass mycket att det var mycket svårt att gå upprätt. Ingen av dem hade speciellt tjocka kläder på sig, så de fick se till att hålla sig i ständig rörelse medan de letade efter en torr plats att vila ut på.
"Vad är det där?", frågade Hazel (Shaana) och fick genast allas uppmärksamhet.
"Det är väl inte...?", började Lixe (Rasmus potter).
"Det är ett hus!", utbrast Nicole Smith (Alicedor) lättat.

Mycket riktigt. Ett ljus lös genom snöstormen mot de stelfrusna ungdomarna. Ett ljus från ett fönster.
"Jag vill inte att vi ska gå dit", sade Nicole Campbell (glina2) plötsligt. "Är det verkligen så smart?" Hon höll hårt i sin båge. Alla hade de hunnit fram för att få alla vapen och förnödenheter de kunde behöva, och Nicole hade till och med fått en sovsäck och en mössa på köpet.
"Varför det?", frågade Hazel (Shaana) med en viss ton av irritation i rösten. "Om inte ni vill gå dit så tänker iallafall jag göra det. Även om jag behöver göra det ensam."
"Var tror ni att ljuset kommer ifrån?", frågade Nicole (glina2) "Någon måste ha tänt det, eller hur?"
"Hon har en poäng", sade Wendy (mandragora), en aning oväntat.
"Men vi kan väl åtminstone gå dit och kolla?", föreslog Lixe (Rasmus potter). "Snön går oss redan till knäna. Tänk om vi inte har hittat någonstans att sova om ett par timmar. Då kan snön lätt vara över höften på oss, och isåfall kommer vi få det svårt att överleva natten."
"Du har rätt", sade Nicole Smith (Alicedor) varmt, men ingen lade någon notis om henne. Till sist tog kylan överhanden och de bestämde sig för att göra som Lixe hade sagt och gå och kontrollera huset. Det verkade tomt så de klev in.

Det kändes förvånansvärt skönt att komma in i värmen. En öppen brasa sprakade i den lilla stugan, där nästan all inredning var gjord av trä. Det såg ut som en gammal jaktstuga av något slag. Det fanns också några sängar i stugan. Tillräckligt många för att de sex vännerna skulle kunna tränga ihop sig i dem.
"Om vi haspar dörren så kan vi sova ett par timmar", sade Septimus (septimus heap 2012) förnuftigt. Alla lyssnade på honom och gick och lade sig. Risken för att någon skulle ta sig in var i stort sett obefintlig, för fönstren var för små för någon att krypa igenom och dörren kunde som sagt haspas på insidan med en kraftig bräda. Alla gick och lade sig och somnade genast. Alla utom Hazel (Shaana). Hon låg och stirrade upp i taket. Hon hade en plan.

---

Riktigt bra.

Jättebra! Hoppas jag inte dör lika snabbt som förut... Och bra att vi hittade en stuga! Bara inte någon dödar mig...

Jättebra och jag har en plan woho!

Grymt kapitel! Litar nog inte på Hazel dock...

Superbra

Jättebra alla kapitelrna