Han den söta killen med blixtärret?

_{Skrivet av Isabelle Granger:}
Kapitel 20
Jag vet inte hur länge jag satt där. Jag grät. Mina tårar tog inte slut. Han var död.. Jag kände en enorm skuld. Jag hatade mig själv. Hatade världen. Jag ville dö. Kunde inte leva utan honom. En tår droppade ner på hans kind. Något hände. Gyllne trådar kom ut ut luften och lyfte upp honom.. Det såg ut som om han låg på en gyllne äng. Jag tittade förundrat på vad som hände. Jag sträckte mig upp mot honom och då tog en tråd tag i mig. Då kände jag mig trygg. Tråden verkade ha liv.. Gyllne blommor slog upp på ängen. Harry hostade. Sedan öppnade han ögonen och reste sig försiktigt upp. Han tittade ner och log mot mig. Sedan tog han min hand och hjälpte mig upp. Vi stod där ett tag. Sedan kom verkligheten tillbaka till mig, och jag kastade mig i Harrys famn och kysste honom som jag aldrig hade gjort. Han besvarade den lika entusiastiskt som mig. Efter ett tag sänktes trådarna och vi hamnade på marken. De flöt undan. Men jag och Harry brydde oss inte, vi fortsatte kyssen. Dumbledore kom till och med in med McGonnagal och Hermione. McGonnagall såg ytterst förlägen ut, Dumbledore log strålande och Hermione såg frågande på oss. Men vi brydde oss fortfarande inte.

Först när Hermione gick fram och knackade oss på axeln märkte vi de. Vi märkte även en ros. Färgen var guld, den var stor och den var mjuk men ändå okrossbar. På ett av bladen stod det en mening på latin; Tui nominis amore salvávit eum.
Jag tittade på det och en tår föll ner på rosen, som upplöstes och åkte rakt in i mitt hjärta.











Mer? Gilla och kommentera isåfall så går det snabbare! Om ni vill veta vad det latinska ordet var, kopiera och kolla i google translate