Dramione - A love story. [SV]

Kanske inte behövs sägas (om det nu är någon som fortfarande bevakar xD) att jag lagt denna fanfiction på hyllan.
Tror inte att jag kommer att ta upp den igen, för jag har ganska mycket att göra varje dag. Jag går i nian nu, jag rider, tränar ju jutsu och har en hund, så resten av tiden föredrar jag att inte ha några "obligationer". Jag kanske kommer att ta upp skrivandet igen, antingen på denna ff, någon annan eller privat, men ni har varit underbara läsare, hur som helst ♥

Vad tråkigt att höra, men ändå så förståeligt.
Glöm inte att tagga mig om du bestämmer dig för att skriva igen! För då är jag första person till att läsa!
Kram ♥
Det har varit underbart att få läsa den här ff'n. Just saying

VA!Nej aja Du kan väl tagga mig också ifall det blir ngt mer

Det var och är en jättebra serie Kram Look away

Har precis sträckläst denna fantastiska ff!

*bevakar*

Jag med! Verkligen ett mästerverk! ♥

Har stäckt läst allt and I want mmmoooorrreeeee. Mwhaha
bevakar helt klart

Jag med! Bara hoppas att det blir mer av ff

Jag vet att FFn redan är (troligtvis) avslutad, men jag måste säga att det nog är en av de bästa FFarna jag någonsin läst! Du skriver enormt bra och storyn är såååååå braaaaaaaa!

*rises from the dead and yawns*
Fick lite idéer och beslöt mig för att skriva ett nytt kapitel! Jag kan inte lova något om hur ofta jag kommer att uppdatera, nu när skolan och nationella prov snart börjar *ryser*, men jag ska försöka att skriva lite oftare xD
(Look away, Amaanda ni ville att jag skulle tagga, såå c; )
Enjoy!

Kapitel 16
Harry:
Redan kvällen före hade Harry misstänkt att något inte stod helt rätt till, men när han kom ner till frukostbordet och såg Ron och Hermione kyssas som om det inte fanns någon morgondag, så var han helt säker på att något var mycket fel.
Om han kände Hermione rätt, vilket han förhoppningsvis gjorde då de varit bästa vänner i fyra år, så skulle hon vara väldigt generad och ovillig till att visa så starka romantiska känslor offentligt, men här satt hon nu, utan att verka det minsta generad. De enda som verkade obekväma var resten av Gryffindorbordet, och speciellt Ginny och Neville, som hade fått oturen att sitta mitt emot.
Harry slog sig ned bredvid dem och Neville verkade otroligt lättad.
-Tack och lov! Utbrast Ginny när hon fick syn på Harry. Du om någon borde ju kunna få dem att sluta!
Harry harklade sig.
-Hermione? Försökte han.
Inget svar.
-Hermione! Sade han, lite högre denna gång.
Fortfarande inget svar.
-HERMIONE! Nästan skrek han.
Nu verkade hon äntligen lägga märke till honom.
-Vad vill du, Harry? Frågade hon, nästan uttråkat.
-Kan jag få prata med dig? Frågade han. Det är ganska viktigt.
Hon suckade och slet sig ovilligt från Ron, som såg både besviken och generad ut.
Hermione reste sig från bordet och Harry följde efter. Han kastade en snabb blick på Ron, som log osäkert. Harry besvarade inte leendet.

Harry stannade Hermione utanför en dörr, som han öppnade.
-Här blir bra, sade han.
-Men Harry, det här är ju flickornas toalett! Protesterade Hermione, men Harry hade redan tagit tag i hennes arm och dragit med henne in.
Det var, som alltid tomt, eftersom att det var just här som Missnöjda Myrtle hade dött.
Harry vände sig om mot Hermione igen, utan att riktigt veta vad han skulle säga, men innan han hann komma på något öppnade Hermione plötsligt munnen.
-Känner du vad gott det luktar! Utbrast hon. Nyklippt gräs och pergament… vilken underlig lukt att känna på en toalett… fortsatte hon fundersamt.
Så plötsligt drabbades Harry av en misstanke.
-Vet du vad Hermione, jag glömde bort vad jag skulle säga, så typiskt, men återgå till frukosten du, vi ses sedan!
Innan hon hann protestera ytterligare hade Harry redan rusat ut ur Missnöjda Myrtles toalett och var på väg ner mot fängelsehålorna.


Harry hade inte sprungit så fort sen förra årets turnering i magisk trekamp. Han flåsade och flämtade när han nådde ingången till Slytherins sällskapsrum, och han hoppades innerligt att personen han sökte inte hade gått upp till Stora Salen.
Harry blundade för en halv sekund och höll på att krocka i Blaise Zabini, som just kommit ut ur sällskapsrummet.
-Jag måste prata med… flåsade Harry.
-Malfoy? Gissade Zabini och Harry nickade, alldeles för andfådd för att säga något mer.
Utan ett ord till, eller en spydig kommentar, såsom Harry hade förväntat sig, vände Zabini på klacken och försvann in igen.

En liten stund senare återvände han med en ovanligt blek Draco Malfoy, som tittade misstänksamt på Harry.
Det tog ett tag innan Harry hade återhämtat sig så pass att han kunde berätta det han ville för Malfoy.
-För ett par lektioner sedan berättade Snape för oss om Amortentia, började han, men Malfoy avbröt honom.
-Jag vet vad professor Snape sa, vi har Trolldryckskonst tillsammans minns du väl, sade han otåligt.
Harry blängde på honom.
-Hur som helst, sade han bestämt, så tror jag att jag vet vad som har hänt med Hermione. Jag tror att någon gett henne Amortentia, en kärleksdryck.
Malfoy kollade ännu mer misstänksamt på honom, men innan han hann säga något fortsatte Harry.
-Jag tycker inte om dig mer än jag gjorde första gången vi träffades, tvärt om, men av någon anledning så gör Hermione det. Hermione är min bästa vän och om hon gillar dig så är det minsta jag kan göra att acceptera det. Jag vill bara hennes bästa, och om du är det bästa för henne, låt gå för det, jag hjälper dig.
Malfoy och Zabini såg på honom en lång stund utan att säga något, som om de var tvunga att låta det hela sjunka in.
Zabini var den första att bryta tystnaden.
-Så, vad är din genialiska plan då?

----

Som ni kanske märkte så har jag gått händelserna lite i förväg, med det här snacket om Amortentia på Trolldryckslektionerna, hoppas att det inte gör något. ♥

Du skriver jättebra! *bevakar*