Ynken

Man klickar på den bilden man vill ha (om den finns på internet, inte annars, om du har en egen får du ladda upp den på Tynipic!) och tar adressfältet, kopierar och klistrar in när du klickar på "Bild". Hoppas du förstår

KAPITEL 20: Staden under vattnet

"HÅLL ANDAN ALLIHOP"! Ropade William.
"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA"! Skrek tvillingarna samtidigt. Vattnet var så tungt att simma igenom så att det var så kämpigt. Av ett slags kroppspråk fick de försöka förstå varandra under vägen mot ytan. "Ät", såg det ut som att Miles försökte säga och räckte en liten grön ört i handen på allihop som såg ut som en samling råttsvansar.

Örten smakade inte så särskilt gott men några sekunder efter att de hade svalt den så kändes det plötsligt som att deras lungor var borta för att de hade så svårt att andas. Men sedan så växte plötsligt gälar ut som kunde ersätta dem, och även simhud.
"Tack Miles"! Sa allihop en efter en.
"Hur kunde du få tag på det här och varför gav du oss inte det här tidigare"? Frågade Clementine, men det mesta var bara bubblor.

"På min lektion i örtlära så arbetade vi om "gälgräs" som den här örten heter och då kom jag plötsligt på att alla hade fått behålla ett par var, vilken tur att vi behövde dem just idag", berättade Miles.


När de precis kunde se solljus långt uppe så började de plötsligt höra en dyster sång eka genom vattnet. Sången var så vacker att de kunde inte låta bli att stanna upp och vända om för att simma ner igen. Men samtidigt så var det inte av fri vilja som de simmade ner igen. Sången var nog förtrollad.
"WILLIAM! VI MÅSTE VÄNDA OM"! Skrek Adam.
"JA, MEN DET GÅR INTE! SÅNGEN...DEN...DEN ÄR FÖR VACKER"!

När de såg vad sången ledde till, så tvivlade de inte en sekund på vad för slags varelse det var som sjöng. Det var en sjöjungfru.
"Åh! Vattufolk"! Sa Clementine glatt. Hon längtade efter att få simma ner och se hur vacker hon var. Men när hon väl kom längre ner så insåg hon att de var inte så vackra trotts allt. Sången var så lockande och att hon sjöng inte för att få en publik utan hon sjöng för att kunna döda dem och sedan äta upp dem. Vattufolken var nog rovdjur och inga vänner, tänkte Clementine sedan när hon såg att sjöjungfrun hade fått syn på dem. Den tänkte nog döda dem eller någonting ifall de kom närmare.

"Vad gör ni här"? Frågade sjöjungfruns gälla röst.
"Förlåt mig, men en ond trollkarl skickade ner oss hit med en förtrollad dörr", sa Clementine.
Sjöjungfrun gjorde då något ljud och sedan så började hennes folk komma närmare. Männen hade spjut i händerna och såg väldigt ilskna ut medan kvinnorna såg mer glupska ut.
"Vad gör ni här"? Upprepade sjöjungfrun.
"Har du inte lyssnat? Jag sa just att..."(en vattuman kom sedan och höll spjutet närmare henne så att hon avbröt sig).


"CLEMENTINE TYST"! Sa Adam när han såg att hon skulle säga någonting och slog till henne med sin fjälliga hand. Då tystnade hon omedelbart.
"VAD GÖR NI HÄR"? Sa en vattuman riktigt ilsket och hotade med att sticka Clementine med spjutet.
"Jag tror inte att de förstår vad vi säger", sa Clementine oroligt.
"Det gör de nog inte heller", sa William.
"VAAD GÖR NI HÄÄR"! Nu var det ingen fråga, nu släppte han bara ut sin ilska. (Han kanske trodde att "vad gör ni här" betydde något hotfullt och ingen fråga eftersom att de bara ställde frågan om och om igen.)

"Snälla, släpp oss fria", bad tvillingarna medan vattufolket bar iväg dem genom en stig av snäckor. "Denna dagen blir bara underligare", sa Clementine för sig själv när hon kunde se att de närmade sig en slags stad under vattnet.
"Ni inlåst", sa samma vattuman som pratat innan och knuffade in dem i en slags bur som hade byggts av tjocka stockar och sjögräs som rep som höll fast dem.
"Ni fly, ni smärta", sa vattumannen stelt och gjorde massa rörelser med sitt spjut för att visa att det var på allvar.

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

AS BRA!


A
W
E
S
O
M
E
!
!
!



mera!!!

KAPITEL 21: Kampen mot grindyloggarna

"Öh...jag tror att effekten börjar avta", sa Clementine.
"Om bara dem där dumma surströmmingarna hade förstått oss! Det är faktiskt inte vårt fel att vi hamnade här! Jag undrar vart Salazar Slytherin har tagit vägen nu".

"Jag fick en bra idé", sa William.
"Vad för sorts idé"? Frågade Kayla.
William sträckte sig då efter en stor mussla som låg utanför buren. Inne i musslan fanns det en pärla som han snart plockade ut. "Ska vi göra en flyttnyckel som kan ta oss tillbaka till Hogwarts"? Alla nickade, även om inte alla förstod idén riktigt.

En flyttnyckel kunde man göra genom att man skrev på ett föremål vart man ville komma och vart man kunde använda den från. I deras fall så var det "från vattufolkets stad" till "Hogwarts skola för häxkonster och trolldom" och sedan så behövde man också förstöra föremålet och sedan bygga upp det igen så att kraften skulle stanna kvar inne i sprickorna.

"Åh nej! De är på väg tillbaka"! Sa Clementine och tittade på de simmande vattumännen. De fick arbeta snabbare för att kunna ta sig därifrån.
"Ni göra vad"? Frågade vattumannen ilsket så att de fick gräva ner snäckan i sanden.
"Vi gör ingenting", svarade Clementine.
"INTE PRATA"!!! Vrålade vattumannen ilsket och slog till buren.

"INTE PRATA"!!!! Vrålade vattumannen när han såg att Clementine började få slut på luft. Han verkade nog ha problem med sin ilska eftersom att han blev riktigt sur över många saker.
"JAG TA"! Sa han plötsligt och drog upp snäckan ur sanden som om att han visste att de höll på med den hela tiden. "NI TRÄFFA GRINDYLOGG"! Sa han sedan och öppnade buren, men inte för att släppa ut dem utan för att leda dem någon annanstans.

De gick sedan till ett slags korallrev där tusentals små gröna troll-liknande varelser väntade på dem.

"De där ser ut att bita hårt", sa Clementine lågt när hon såg deras tänder.
"SLUTA TÄNKA PÅ DERAS TÄNDER"! Sa Adam surt.
"SLUTA VARA SUR"! Sa hon tillbaka.

"NI FÅ SNÄCKA NI LETA", sa vattumannen och plötsligt så verkade en stor publik samlas runt klippan. Omgivningen påminde väldigt mycket kolosseum i Rom där gladiatorerna brukade vara. Nu skulle de tydligen leta efter snäckan i korallrevet. Grindyloggarna kanske skulle vara något slags hinder de behövde ta sig igenom.

"Clementine, ta det här gälgräset men jag börjar få slut på dem så andas bara när du behöver", sa Miles när hon började bli vit i ansiktet. Gälarna blev mindre och mindre.
"Skynda er, jag börjar också få slut på luft", sa Kayla. Grindyloggarna hoppade fort runt på klippan och bildade kaos överallt så att man inte kunde hitta snäckan.

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeera!
A
W
E
S
O
M
E

J
Ä
T
T
E

B
R
A!

KAPITEL 22: Tillbaka till Hogwarts

"Ta bort denna grindyloggen", sa William.
"Snäckan är inte här", sa pojken från Rowenas klassrum.
"Inte här heller", sa Kayla som stod på andra sidan.
Kaoset höll på en tid som verkade som en evighet. Ibland tvivlade de även på att vattumännen ens hade gömt snäckan där eller bara satt där för att roa sig av deras meningslösa letande. De stannade plötsligt upp.

"NI LETA"! Sa vattumännen som lät tillsammans som en ilsken folkmassa. De höjde sina spjut och visade sina huggtänder.
"Okej okej", sa William. Sedan så fortsatte de sitt meningslösa letande och vattufolket satt bara och tittade på med sina stora ödleögon och skrattade åt deras misslyckanden.

"Mina gälar är jättesmå nu", sa Kayla och kände efter på halsen.
"Där är flyttnyckeln", utbrast Miles när han såg att en grindylogg längst ner försökte komma undan med den.
"Ta honom"! (Vattufolket skrattade inte mera.)
Vattufolket började plötsligt ingripa och försökte stoppa dem från att ta tag i grindyloggen. "NEJ, NI FUSKA"! Sa vattumännen och riktade deras spjut mot dem.
"Nej"! Sa Adam. "Jag börjar tvivla på att de ens förstår vad vi säger, de kanske bara tror att vi är här för att underhålla dem", sa han lågt så att bara häxorna och trollkarlarna kunde förstå honom. De kom närmare och närmare grindyloggen och snart kunde de känna dess fjäll.

Clementine sträckte sig mot snäckan men hennes armar var för korta. Hon kunde också känna vattufolkets varma illaluktande andedräkter som var påväg att bita i hennes ben. Sen kunde hon plötsligt känna kall vind som åkte mot hennes blöta hår och hon plaskade rakt ner mot svartsjön utanför Hogwarts. De hade just fallit ner från himlen och flyttnyckeln hade fungerat.

JÄTTE BRA! MERA!

jättesuperawesome!!

BRA!!!!