Exchange [SV]

Du är jätteawesome på att skriva!

Gud vad bra! Älskar hu du skriver
Skulle vara jätte roligt med en uppföljare också!

Nu har jag lyckats ta mig igenom en feber som hållit i sig hela veckan, så det firar jag med att lägga upp slutet av kapitel 3, hehe.
Tack än en gång för att ni läser och kommenterar! Jag skulle vilja tumma alla era kommentarer, men hoppas att ni förstår min tacksamhet via mina inlägg istället. ^^
***

Kapitel 3.7

Efter tryckaren kände sig Zam rätt lugn. Ett lugn som lätt kunde förväxlas med trötthet. Han gav knappt någon avskedshälsning till Nisha då hon ursäktade sig och sa att hon skulle gå bort till sina andra vänner från Slytherin. Ett enkelt leende fick räcka för hennes del.

Han slog sig ner på stolen vid bordet och försökte ignorera de andras blickar. Han hade helt gömt undan sina känslor och försökte inte ens tänka ut vad han tyckte om dansen med Nisha. Den var varken positiv eller negativ.

"Du såg ut att ha kul", kommenterade Sebastian, i en ton som inte direkt kunde tolkas som munter.

Zam sneglade bort mot honom och mötte hans smått misstänksamma blick. Zam visste direkt vad det handlade om. Sebastian gillade inte Slytherin; han hade alldeles för negativa tankar om dem. Zam förstod inte riktigt varför, men han ville inte ge sig in i ett försök att ta reda på svaret. Sebastian Baker var inte direkt någon man ville bråka med.

"Jaha", sa han kort och rätade på sig i sin stol. Han försökte väcka liv i sig själv igen, men på sätt och vis så gillade han lugnet.

Sebastian höjde lite på ögonbrynen åt det bristande svaret.

"Om det är Slytherintjejen du pratar om så var det hon som bjöd upp honom", sa Jonas då, med en antydan till försvar i rösten.

Sebastian fick bara fram en sammanbiten min i ansiktet och lade en arm runt Tess som satt bredvid. Han verkade inte vilja säga något mer.

För en stund blev det tyst i gruppen. Zam granskade dem en och en och förstod att de lugna låtarna hade gjort alla tystare. Richard såg mer eller mindre uttråkad ut. Han satt försjunken i sina egna tankar utan att möta någons blick. Dereks min kunde inte tydas. Han satt och pillade med sina egna händer medan han slängde blickar runt om i rummet. Zam undrade vart Durmstrangtjejen hade tagit vägen. Tess hade slutit ögonen och lutade huvudet mot Sebastians axel. Jonas satt och snurrade ett plastglas i handen där lite bål fortfarande skvalpade runt i en klargrön färg.

Lite livligare musik hade börjat spelas igen. Flera personer var uppe på dansgolvet, men inte lika många som förut. De flesta satt och pratade i grupper eller hade samlats vid snacksbordet. John deWulf gick runt i rummet och pratade med alla som närmade sig. Han såg väldigt nöjd ut med sin fest, och trots det att Zam inte hade någon större lust att stanna kvar så mycket längre så höll han med pojken.

Att han, för inte så länge sedan, hade varit uppe på scen och sjungit inför en massa människor hade nästan försvunnit ur hans minne. Nu kändes det mer som en dröm, som om det inte hade hänt överhuvudtaget. Han suckade och lutade sig bakåt i sin stol.

"Hur mycket är klockan?" frågade han nästan rakt ut i tomma intet och försökte möta någon i gruppens blick.

Richard såg ner på sitt armbandsur och studerade visarna.

"Lite efter nio", sa han kort.

Zam nickade som tack för svaret.

"Tröttnat ännu?" frågade Richard då med samma, tonlösa stämma.

Zam ryckte på axlarna.

"Lite", erkände han och fick upp sin vanliga, sneda min på läpparna.

-
Tiden gick och det blev inte så mycket mer gjort. Tess lyckades övertala Jonas att följa med upp på dansgolvet, och såklart drog hon med sig Sebastian också, men Jonas kom tillbaka efter bara några minuter. Hans ursäkt var uppenbar. Sebastian och Tess hade dragit sig undan och stod nu och kysstes i ett hörn. Zam himlade med ögonen och försökte att inte lägga sin uppmärksamhet åt deras håll.

"De är verkligen inte diskreta av sig..." mumlade Richard fram så att bara Zam kunde höra.

Zam ryckte bara lite på axlarna. Han kanske inte var så bekväm med vetskapen att två av hans bästa vänner stod och hånglade i ett rum fyllt med människor, men han var fortfarande glad för deras skull.

Derek hade försvunnit. Han hade gått för ett tag sedan utan att säga något, men Zam kunde gissa sig till vart han skulle. Så precis som innan så var det Zam, Richard och Jonas som satt och hade det tråkigt vid bordet utan att knappt prata med varandra resten av timmen.

-
"Kan vi gå nu?"

Klockan hade passerat tio och Richard hade bara blivit mer och mer uttråkad för var minut som gått. Nu visade han sin otålighet öppet, antagligen för att det inte var så många andra i närheten.

Zam bet sig i läppen. Vissa hade redan gått, men de flesta såg ut att vilja stanna hela natten. Zam tänkte inte stanna så länge, men visste inte heller när som var en passande tid att gå. Han hade ju bara varit där i tre timmar. Det kändes så... fjuttigt.

"Okej", gav han ändå med sig och Richard verkade dra sig en lättnadens suck.

"Tack", sa han, inte så värst inlevelsefullt.

Zam reste sig upp och sträckte på benen. Under timmen som passerat hade han bara gått fram och tillbaka till snacksbordet en gång, annars hade han suttit stilla. Hans ben och muskler behövde röra på sig lite.

Han slängde en blick ner mot Jonas, som fortfarande satt ensam. Något sa åt honom att han inte borde lämna honom där.

"Klarar du dig?" frågade han och försökte att inte känna sig dum.

Jonas höjde lite på ögonbrynen, men nickade sedan.

"Jag får väl leta upp Derek", sa han. "Annars så sticker jag tillbaka till Gryffindor."

Zam nickade tillbaka till honom.

"Okej", sa han kort och vände sig sedan om för att gå.

Han såg alltid på Jonas som den där försiktige, yngre lillebrodern, precis som han föreställde sig honom i "familjen". Av någon anledning kändes det inte som om Jonas kunde ta hand om sig själv, som om han behövde någon som var där och kunde hjälpa honom. Zam försökte skaka av sig tankarna, men trots det att han påminde sig själv om att Jonas var lika gammal som han själv så fick det inget lyckat resultat.

Zam kunde känna av att Richard sneglade upp mot honom.

"Vad är det med dig?" frågade han lite förbryllat.

Zam blinkade till.

"Inget", sa han och försökte stänga av tankarna helt och hållet. Känslor var något han inte gillade, eftersom han inte kunde kontrollera det. Han ville ha möjlighet att inte kunna känna något alls, kunna stänga av det om han så ville det. Det mest irriterande var att hans känslor kunde blossa upp så överdrivet mycket.

Lättsam och oberörd, tänkte Zam med ett andetag. Det är så du ska vara.

Verkligen superbra!
Du beskriver känslorna så bra, så det känns som man upplever dom själv! Längtar efter mer!!!

Åååååh, åzuuuum!!

Älskar att Zam vill verka oberörd och inte ha känslor C:

SUPERAWESOME!!!!!!

är han bög eller va? inget fel med bögar men är lite nyfiken

Så bra! Hoppas att febern inte återvänder - lycka till!

frida longbottom

såklart de kan! är bara så sjukt nyfiken... hehhe :3