Anfallen bakifrån

Jag har skrivit klart kapitlet, men jag kan inte lägga upp det, för datorn som jag har skrivit allt på, är i stan, och vi är på landet nu .

skitbra mer.

Okej, nu är jag hemma, och lägger upp kapitlet!

Hope You Like It


KAPITEL 9.

Jag låg vaken i sängen, kunde inte somna om. Tankarna var allt för många.
Borde jag gå till Troférummet? Vilka skulle vara där? Vad skulle de säga? Och slutligen; vad ville Blaise Zabini mig?
Men antagligen skulle ingen vara där. Jag hade ju sagt att jag inte skulle komma.

Jag kom på mig själv med att stiga upp ur sängen. Klockan på nattduksbordet visade 23.45.
Jag sträckte mig efter mina kläder. Det var värt ett försök.
När jag gick ut ur uppehållsrummet tänkte jag på Seamus. Vänta lite, nej! Det gör jag inte! tänkte jag. Jag tänkte på min lektion i Trollformellära! Jag tänkte att jag måste plugga extra eftersom jag inte antecknade på lektionen!

Tomt. Precis som jag hade trott. Jag blev åndå besviken. När jag lämnade Troférummet styrde jag stegen mot det västra tornet. Jag var inte trött, och jag ville ändå inte tillbaka till sovsalen.
Jag var precis på väg uppför den sista trappan när jag hörde något jag allt för väl mindes. Ron och Lavenders röster. Jag ryckte till, det hade varit så länge sen jag träffat Ron.
Jag tittade uppför trappan. Där satt de, på det översta trappsteget satt Ronald Weasley och Lavender Brown. Och jag fick inte fram en ända negativ känsla. Det blev jag förvånad över.
Jag tvingade mig själv att tänka på alla stunder när Ron varit som snällast, som snyggast, när han rört vid mig, när jag känt den pirriga känslan i magen när jag sett honom.
Det funkade inte.
Det andra problemet var hur jag skulle komma uppför trappan utan att de märkte det. Det gick inte.
Jag försökte så obemärkt jag kunde slinka förbi dem, men naturligtvis upptäckte de mig. Lavender avbröt sig mitt i ett skratt och tystnade. Ron harklade sig. Han såg rädd ut.
"Umm... Hej Hermione"
Jag gav honom en isblick som jag inte menade när jag passerade. Ron var inte en del av mitt liv längre.

När jag kom in i Ugglesalen såg jag genast att det var någon där. Och jag kände genast igen honom.
"Seamus..." Jag visste inte vad jag skulle göra. Viljan att kyssa hans läppar var överväldigande.
Han vände sig om.
"Åh, hej, Granger"
Jag kände mig oändligt sorgsen. Jag visste att det var mitt fel att det blev så här. Och jag ångrade mig.
"Seamus... Förlåt. Jag ångrar mig"
Seamus tittade på mig. Jag förstod att han inte trodde på mig. Och det fanns bara ett sätt att bevisa att jag menade det.
Jag gick emot honom. Han såg förvirrad ut. De första sekunderna jag tryckte mina läppar mot hans, reagerade han inte. Sen flämtade han till. Jag backade, gav honom en tydlig det-här-är-vår-lilla-hemlighet-säg-det-inte-till-någon-blick och gick sedan iväg. Lycklig.

*bevakar* MEEEEER!!!!!

Bra.

Tack allihopa! Håller på att skriva på ett till kapitel just nu, lägger upp det idag om jag hinner ^_^
Kapitlet klart! Kommentera så lägger jag upp det!

LÄGG UPP DEN NU!!!! [Winny Geasley]

Super! Bevakar! Ny läsare!

KAPITEL 10.

"Hermione? Lever du?* Harrys röst lät förebrående.
Jag tittade inte upp.
"Mmh?"
"Jag sa precis att du får acceptera att Ron inte älskar dig. Du måste...leva vidare", sa han och tvekade lite. "Jag försöker också leva vidare. Jag vet att Ginny inte älskar mig. Hermione...?"
"Mmh?" Jag visste inte vad vi pratade om. Jag försökte läsa, och Harry störde mig.
"Hermione... Vill du leva vidare med mig?"
Jag tittade upp.
"Förlåt, vad sa du?"
Harry rodnade.
"A-alltså..." stammade han fram. "Vi måste komma över våra gamla kärlekar genom att hitta nya"
"Nya... Vilka syftar du på?"
De sista orden viskade Harry fram.
"Du och jag"
Jag stirrade på honom. Sa han precis det som jag trodde att han precis sa? Om han sa det, borde inte jag typ ha hoppat av glädje? Men... Varför kysste jag egentligen Seamus i förrgår, om jag var kär i Harry? Slutsatsen var inte den jag hade hoppats på.
Jag. Var. Inye. Längre. Kär. I. Harry. James. Potter. Istället hade han blivit kär i mig. Åh, herregud, räcker det inte med allt krångel som redan finns i världen?
"Hermione?"
Jag tittade på Harry. Nu skulle jag säga det här utan att få tårar i ögonen.
"Harry... Vem gillar du mest? Ginny eller mig?"
Jag visste ju att Ginny gillade Harry, så...
"Ginny. MEN! Jag vet ju att hon inte gillar mig, så..."
"Men sluta Harry!" stönade jag. "Av alla idiotiska saker su har gjort i ditt liv, så går du runt och säger att Ginevra Weasley inte gillar dig?"
Harry flackade till med blicken.
"Men hon pratar ju aldrig med mig..."
"Pratar du med henne, eller?"
Harry såg mer och mer osäker ut.
"Neej..."
"Vänta lite", sa jag och reste mig ur fåtöljen. Jag hade fått syn på Ginny som satt i soffan framför brasan och ideligen kastade blickar på mig och Harry.
Jag styrde stegen mot henne, med Harrys skräckslagna blick fastnaglad i ryggen.
"Hej Ginny"
Hon tittade upp.
"Hej Hermione"
"Kan du komma lite? Harry vill säga en sak till dig"
Ginny såg lite förhoppningsfull ut. Hon reste sig och följde med mig bort till de två fåtöljerna, i varav en Harry satt och såg chockad ut.
"Umm... Hej Ginny"
Antagligen har han ingen aning om att han precis sa samma sak som Ron sa till mig, tänkye jag. Eller så hade Ron sagt det till Harry. Det skulle förklara varför Harry hade värsta kärleksterapin med mig idag.
"Du hade rätt, Mione"
Jag ryckte till.
"Va?"
"Ginny gillar visst mig"
"Vad kom ni fram till?"
Ett nöjt uttryck spred sig över Harrys ansikte.
"Vi ska träffas på lördag här nere i uppehållsrummet klockan ett på natten"
"Imorgon? Så kul"
Plötsligt blev Harry allvarlig igen.
"Du Hermione... Det där jag sa om du och jag..."
Jag suckade, hade verkligen ingen ork att förklara hela mitt liv.
"Jag orkar inte förklara, Harry. Jag är trött."
Jag hade ju trots allt varit vaken väldigt länge i förrgår natt. Utqn att vänta på svar från Harry begav jag mig upp till flickornas sovsal. Plötsligt hade jag blivit kärleksdoktor.

Awesome!