The Vampire Diaries [privat roll]

(( Dream: Vackert smeknamn jag fick. But sure, here it is. ))

Katherine... Damon såg fängslat på Katherine, hon hade fortfarande samma elegans. Damon trodde nästan att han hade inbilllat sig att Katherine och Elena såg likadana ut, det var ju så länge sen har verkligen såg på Katherine. Men det var sant, nu stod han där och såg på henne, och de var oskiljbara. Bara lukten, lukten var skillnaden, lukten som bara en vampyr kunde känna. Men det var omöjligt, Katherine var död. Han öppnade munnen, stängde den igen. Vad han än skulle säga skulle det låta helt fel och fånigt. "Jag... Du... Du ska vara död. Vi såg dig, med vagnen, du ska ha bränts i kyrkan.. Det är.. Det är helt omöjligt"

(( vart är ni? Klaus kan väl få komma och förstöra den "ljuvliga" stämningen? ))

(( Stefan och Damon är hemma, Katherine är typ på "besök". Elena är hemma, Caroline också. c: Rebekah är ute och röjer runt, haha. ;D ))

(( oukeej! ))

Av en konstig anledning hamnade Klaus utanför ett stort pensionat efter att han hört röster, en av dem hördes som Elenas röst - eller var det Katherine? Stefans och Damons röster kunde han också urskilja, han hade en konstig aning om vem som tagit the moon stone...
"Ser man på", sade han då han blixtsnabbt var framme vid dem. "Är det inte Katherine?"
Han blängde på henne, tack vare henne så hade han inte blivit en hybrid för 800 (?!) år sedan då den första dubbelgångaren hade varit vid liv men sedan av någon konstig anledning lyckats rymma och bli en vampyr.

Damon vände sig mot Klaus, han sprack genast upp i ett falskt leende. "Klaus! What's up buddy?"

"Håll käft Salvatore", muttrade Klaus medan han beskådade Katherine. Hon såg skräckslagen ut, verkligen, med tanke på att hon hade flytt från honom i så många år så var det inte speciellt förvånande.
"Ge mig ett gott skäl varför jag inte skulle döda dig just nu", mumlade han åt henne.
"F-för jag har något som du behöver", sade hon hårt. "Det du behöver till ritualen, det du gömde i Lockmans gamla herrgård."

Damon blängde surt på Klaus, han ville bara slå ner Klaus till marken och sudda bort det där fula flinet på hans läppar, han hatade när folk hade överhanden över honom, även om det hände väldigt sällan. "Detsamma, Mikaelson" Han vände blicken mot Katherine, för en stund ville han ta henne därifrån, rädda henne som han skulle ha gjort 1864. Men en annan känsla tog över. Ilska. Damon och Stefan hade dött i onödan, de dog för att rädda henne, Katherine, som redan hade planerat sin fejkade död. "Gör vad som helst med bitchen, jag bryr mig inte", sade Damon menande mot Klaus håll, han började gå mot trappan.

Klaus hånlog mot Katherine innan han tog tag om hennes axel och tvingade henne därifrån.
"Vart är stenen?"frågade han genast.
"Gör inget förhastat nu Niklaus", sade Katherine medan hon tittade bedjande över axeln mot Salvatorarna. "Om du dödar mig så får du aldrig veta vart den är."
Klaus skakade på huvudet och log.
"Alltid dessa lekar, Katherine", sade han. "Vad vill du ha i utbyte för stenen?"
"Skona mitt liv", andades hon och stannade tvärt. "Lova att du inte skadar mig."
Klaus drog på munnen, han som hade tänkt använda henne som offer-vampyren i ritualen....
"Okej då", sade han. Att hitta en annan vampyr skulle inte vara speciellt svårt i alla fall.

Damon stannade tvärt i trappan, han tvekade. Han hade hört vad Klaus hade sagt, han ljög. Klaus skulle visst skada Katherine, han behövde henne till offer-ritualen. Damon kunde inte låta henne komma till skada, han sprang hejdlöst tillbaka. "Katherine, nej! Han ljuger! Snälla, Klaus, släpp henne! Jag... Jag älskar henne" Det var sant, han älskade henne fortfarande.

Klaus släppte Katherines axel och vände bestört huvudet mot Damon.
"Sade jag inte åt dig att hålla käften, Salvatore?"sade han irriterat. Han hatade att bli avbruten. Förresten höll han alltid sitt ord, men de flesta trodde ju inte på det så vad tjänade det till?
"Men som du vill, jag kan använda dig istället", sade han lätt. "Ge mig stenen nu Katherine."