13 och såld

Tack!

NEJ FÖR I HELVETE!
Fan ta dig Richard! *svära oavbrutet i minst 1 minut.*

(Insert a word good enough to describe your writing here) skrivet. ^^

Haha ^^ Du är bara för bäst xD




Kapitel 33



Jag svängde runt och sprang fram till den redan låsta dörren. Richard stod på andra sidan och log hotfullt. Han njöt verkligen av detta.
"Du kan inte göra så här!" sa jag ilsket.
Jag kände mig som en brottsling. Nu var jag inlåst, men nu fanns det inga väggar som krympte. Nu hade jag bara ensamheten som kunde göra mig galen.
"Inte?" väste Richard och vände sig om medan han sa: "Du stannar här tills du lär dig att visa respekt!"
Jag suckade ilsket men gav upp. Det fanns ingen chans att han skulle ångra sig nu. Istället för att skrika efter honom som jag ville, satte jag mig och lutade mig mot väggen. Det var mörkt och det luktade illa. Svett, tårar och rädsla. Man hörde avlägsna snyftningar och en man som jämrade sig i smärta. Det var inget man ville se. Livrädda kvinnor och barn försökte sköta om varandra, mödrar försökte ge maten till sitt barn. I varje cell fanns det minst ett dussin fångar som levde där, ihopknycklade och skadade. Smittsamma sjukdomar passerade från cell till cell. Flera gamla människor var sjuka och låg där halvdöda. De fick inga läkemedel som kunde hjälpa dem att överleva. Nej, de fick bara stå ut.
Jag var flera meter från närmsta cell, så risken att jag skulle drabbas var nog inte lika stor. Men om jag skulle göra det, vilken sjukdom skulle jag då få? Tänk om jag skulle dö? Nej, jag fick inte tänka så.
Mitt i allt detta kom jag att tänka på min undervisning. Jag skulle kanske inte få lära mig läsa nu. Richard hade kanske ångrat sig?

Timmarna gick. Flera fångar fick upp intresset för mig. De satt och stirrade med ilskna blickar. De trodde verkligen att jag var hans dotter. Till slut fräste jag:
"Om jag var hans dotter, skulle jag sitta här då, tror ni?"
De flest slog ner blicken, men vissa höll den kvar. Jag mötte en kvinnas blick som mjuknade en aning. Hon märkte nog att jag var rädd.
Otroligt nog kunde jag hålla tillbaka gråten. Tänk att personerna som satt här inne var separerade från sin familj. Och ännu värre, att de hade sin familj med sig. De fick inte vara fria. Jag slog vad om att mer än hälften var oskyldiga. Det var hemskt.
En kvinna letade sig fram till mig, eller i alla fall närmare.
"Vet du något om rebellerna?" frågade hon hest.
Jag förmådde mig knappt att nicka.
Hon log. "Ska de anfalla snart?" frågade hon sedan.
Jag kom då på att jag hade sett henne i lägret. Hon hade varit nära Rose. Jag flyttade mig ivrigt närmare jag också.
"Jag vet tyvärr inte", sa jag ursäktande. "Sen jag kom hit har jag inte fått någon mer information."
Kvinnans leende försvann för ett ögonblick. "Jag visste att det inte var sant. Med din historia. Du är väl här som...", sa hon med ett menande leende. Hon sa inte spion.
Jag nickade glatt. "Varför är du här?"
"Jag blev ertappad med tjuvlyssning. Vi behövde mer information. Jag stack under tiden du var i lägret."
"Har de... Har de skadat dig?"
Hennes ögon fladdrade till av rädsla. Hon nickade till svar. "De torterade mig på det värsta sätt. Aldrig har jag upplevt en sådan smärta."
Jag drog efter andan. Det var barbariskt. "Jag kommer få ut dig härifrån", sa jag bestämt.
Kvinnans ansikte blev förskräckt. "Nej, nej, nej. Det får du inte, lilla vän. Jag måste stanna här! Du måste stanna här i slottet. Du får inte väcka uppmärksamhet!" protesterade hon ivrigt.
En vakt kom släntrande förbi och tittade vaksamt på mig. Jag tittade trotsigt tillbaka. Han fortsatte utan att slänga en blick på kvinnan. Det var nära ögat. Tänk om han hade hört något?

Men hur elak får man vara!

Fortfarande superbra!!

SUPERBT! ♥
Måste komma på bättre ord och sådant... synonymordboken, var är du? D:

Tack!

Alex: Sök på internet! ;D



Kapitel 34


Senare på kvällen när en strimma ljus från solnedgången letade sig in kom en tjänsteflicka med mat. Hon varken sa något eller tittade på mig. Jag suckade tyst så att ingen hörde. Maten jag fick var enkel. Bröd med en klick smör och en frukt. Richard ville verkligen att jag skulle dö. Men när jag väl tänkte efter, så var detta vad jag brukade äta på gården. Gården. Abel och far som fortfarande levde. Eller hur? De fick inte vara döda.
Tankspridd sköt jag bort brickan med brödet.
"Nej tack", sa jag och lutade mig mot väggen som jag hade gjort de närmsta timmarna. Jag tog upp halmstråna som jag hade börjat fläta på. En likadan fläta som Mathilda hade lärt mig. Givetvis blev den inte lika vacker som i håret, men det var ett bra tidsfördriv. Snart skulle det bli mörkt. Råttorna skulle passa på. Usch, jag hatade råttor. De var så äckliga med sina långa svansar och stora framtänder. Inget för mig direkt.

Natten kröp långsamt in i fängelsehålorna och på något sätt blev alla jämmer mer högljudda och allt mummel tycktes bli mer hörbart. Snyftningarna blev fler, de sinnessjuka människor som gungade fram och tillbaka med huvudet mellan knäna blev fler. Helvetet blev hemskare.
Själv blev jag förskräckt där jag satt ensam i min cell och knappt kunde urskilja alla människor som gjorde allt för att överleva den bitande kylan. Jag hade fått en filt, men den använde jag inte. Om jag hade kunnat, skulle jag ha sträckt ut armen med filten för att ge den till kvinnan. Men hon var för långt bort.
Det blev kallare tills jag darrade av köld. Hela kroppen gjorde ont, det sved i ansiktet och i bena. Fötterna skulle säkert gå av när som helst. Jag skulle säkert dö. Och jag säger det, i denna kyla ville du dö. Men det var tydligen bara jag som ville dö i det ögonblicket. Alla bekanta kröp ihop tätt intill varandra. De som var ensamma närmade sig försiktigt främlingar som inte visste bättre. Det var ett mentalt kaos här nere. Hoppet var försvunnet sen länge, man satt där och skulle göra det tills man dog. Antingen erkände man sitt brott och fick dö i förtid, eller så dog man av sjukdomar eller av köld.
Men när jag väl insåg att det inte fanns någon utgång så undrade jag varför man inte erkände? För att slippa lida här? Kanske hoppades de på någon, eller något. Ett mirakel kanske... Eller så väntade de på Clive Porter.
Mina ögonlock kändes tunga, men rädslan för att dö av köld i sömnen skrämde mig. Jag fick inte somna, jag var tvungen att hålla koll på vad som hände. Om någon kom eller gick, eller om någon rent av dog.
Trots att jag inte ville sjönk jag till sist in i en djup dvala.


Morgonljuset som brukade väcka mig kom aldrig. Nu var det ett värre alarm. Det hjärtskärande skriket skar igenom märg och ben. Jag rycktes upp ur min sömn och satte mig spikrakt upp. En kvinna som grät och hjälplöst skrek efter det lilla, lilla barnet som försökte springa tillbaka till sin mor. Men vakternas grepp om den femårige lilla pojken förblev fast. Kvinnan hölls tillbaka av ytterligare en vakts svärd som pekade mot henne.
"Ge mig min son!" skrek hon med en gäll röst.
Jag led med henne, för jag visste hur det var att slitas bort från sin familj. Som ett stort sår som aldrig skulle läka. Ett tomrum i ens liv upenbarade sig och där de goda minnena hade varit smög sig nu det mörka in. Tomrummet fylldes till slut av mörker och ondska som åt upp en inifrån. Smärtan var outhärdlig.
Jag vet inte vad som hände. Helt plötsligt stod jag vid mitt galler och skrek till vakterna:
"Ge tillbaka hennes son!"
Det blev tyst för ett ögonblick i fängelsehålorna. Vakternas grepp lossades inte, men de fyra vakterna tittade förvånat på mig. Snart nog dök ett hånflin upp på deras fula ansikten.
"Och varför skulle vi det, milady? Hon här", en vakt pekade med facklan på kvinnan vars kinder var dyblöta, "stal från köket och ska straffas. Men nu när hon inte erkänner sitt brott, måste vi hjälpa henne att ta ett beslut. Barnalös eller död."
"Ni är ju sjuka! Så kan ni inte göra! Ni är missfoster!" skrek jag men ångrade mig. Nu. Nu var all min chans till tillit borta. Men det kunde jag inte tänka på nu. Nu var jag upptagen med att frigöra kvinnans son.
"Vad ska du göra, va? På andra sidan gallret?" sa en annan vakt hånfullt.
"Ni har ingen aning om vad jag kan göra!" sa jag när jag plötsligt kom på en idé. Hotfullt och skrattretande på samma gång sa jag: "Ja, det skulle ju vara så hemskt om det var ni som fick sitta här."
Vakterna blev lite osäkra men fortsatte att bete sig som om de bestämde över allt och alla.
Vakten med facklan fnös. "Och varför skulle det komma sig att vi skulle sitta här i grisstian?" fräste han ilsket, men jag tror att de flesta förstod att bakom masken var han osäker.
Allas blickar var riktade mot mig i en hoppfull väntan på ett svar som skulle klubba ner dem.
"Jo, men förstår ni. Det skulle ju vara en så stor skandal om någon fick reda på att ni var spioner åt rebellerna och stal allt ni kom åt. Och hur illa vore det inte om jag råkade hitta stöldgods?" bredde jag på överdramatiskt.
Rädsla flackade i vakternas blick. En snabb blick på varandra räckte för att vakterna släppte pojken och slängde honom mot sin mor vars tårar nu ändrades från smärta till lycka.
"Vad duktigarna ni är!" sa jag retsamt. "Ni kanske ska gå."
De gick ilsket ut från fängelsehålorna. Ett leende bredde ut sig på mitt ansikte. Flera ansikten log de också. Många tackade mig, trots att de aldrig hade hört talas om pojken förrut. Var jag en hjälte nu? Detta kunde bli bra, men det kunde också bli hemskt. Vad skulle Richard säga nu?

JIPPIE! Good girl!

Haha ^^

SUPER! ♥ ♥

Thank you, Alex! ♥



Kapitel 35



Efter ett par dagar var mitt tålamod snart slut. Jag kunde inte stanna här längre. Glädjen över pojken som jag räddade försvann efter bara några timmar. Det fanns för mycket sorg och smärta i fängelsehålorna för att kunna vara glad i en längre tid.
Men på förmiddagen kom Richard. Hans ansikte var hårt och bestämt. Han besvärade sig inte en enda blick på de andra fångarna. Han borrade in sin blick i mig. Om blickar kunde döda, skulle jag varit väldigt död.
Han hade två vakter med sig, men till min besvikelse var ingen av dem någon av dem som hade försökt ta pojken. Det skulle varit kul att reta de lite, faktiskt.
Istället för att ställa mig upp som svar på att Richard kom, satt jag kvar lutad mot väggen. Vakterna låste upp dörren och öppnade den med ett gnissel. Richard sa med en låg och väsande röst:
"Kom", sen gick han utan ett ord.
Jag tittade på fångarna ett ögonblick innan jag reste mig upp och långsamt följde efter genom den mörka fängelsehålan. Detta straffet hade varit hemskt. Aldrig mer vill jag dit. Aldrig i mitt liv.
Richard fortsatte gå igenom den ännu mörkare tunneln utan att titta efter om jag ens var där. Vid slutet av tunneln var dagsljuset så starkt, som egentligen var mörkare än vanligt, att jag fick kisa. Richard vände sig om mot mig med en hård blick.
"Om du någonsin ljuger för mig igen, eller visar brist på respekt, kommer jag att fängsla dig tills du knäböjer framför mig", sa han känslolöst. "Gå till ditt rum, jag har avbokat din undervisning för idag."
Jag sa inget, utan gick förbi honom till min sovkammare. Det enda jag ville var att vara för mig själv just nu. Jag ville inte prata med någon, förutom Stephanie kanske. Men bara hon. Hon var den enda som förstod mig just nu.
När jag kom till min sovkammare som lyckligtsvis var tom, lade jag mig i sängen som stod bäddad. Tårar strömmade nerför mina kinder. Jag låg där en bra stund, lättad över att äntligen få släppa ut mina känslor. Efter alla dessa dagar i fångenskap blev man känsloladdad. Rädslan blev starkare och starkare för varje minut. Snart orkade man inte mer. Man bröt ihop.
En knackning skrämde livet ur mig och jag hoppade till. Hjärtat bankade hårt innnan jag insåg att det var Stephanies huvud som kikade fram. Jag suckade lättat.
"Hej Stephanie."
"Hej. Jag ville bara se hur det var med dig", log hon snällt.
"Jag är väl lite känslig, men jag återhämtar mig", sa jag med ett leende.
Hon gick och satte sig bredvid mig.
"Hur var det... där nere?" frågade hon försiktigt.
"Hemskt. Alla var sorgsna eller sjuka. Eller båda två."
"Det låter som om ryktena var sanna. Vi har hört talas om hemskheter, men inget har riktigt bekräftats."
"Nu har de det", sa jag sorgset. Sedan slog tanken mig. Hur i hela friden var det med Aiden? Jag hade inte träffat honom på ett tag. Tanken på kyssen fick mig nästan att rodna, men jag höll tillbaka den. "Hur är det med Aiden? Så mycket har hänt sen jag såg honom tillsammans med dig."
Stephanie log glatt. "Han är mycket bättre. Hans skador är snart läkta, så snart får han lämna slottet. Han får däremot inte börja jobba än på ett tag. Så att han inte skadas igen."
Jag log lyckligt. Han var okej.