Just a hollow sound [SV]

Skit bra! :3

Jag tackar och bockar som vanligt. Vad skulle jag göra utan er? :3 ♥
Nu gräver vi oss djupare in i kap. 4!
***

Kapitel 4.2

Kaptenen, Bill, och ett par andra pirater som Zach fått reda på hette Char och Luke skulle med iland. Vem som var vem av de två främlingarna till pirater var Zach däremot inte så säker på. Han stod mellan kapten och den han trodde var Luke och kände hur hjärtat slog i bröstkorgen. Ända sedan han fått veta att Chris inte skulle med hade han varit otroligt nervös. Han fattade inte hur han kunde ha sett fram emot det här. Det han såg framför sig var en mörk plats. Gatorna på ön var som gränder och husen var byggda i sten eller mörkt trä. Överallt fanns det personer i rörelse; män som kvinnor. Alla var klädda i typiska kläder för pirater, plundrare eller banditer. De flesta kvinnorna bar på höga frisyrer, smutsiga klänningar och smink runt ögonen. Zach var äcklad - inte bara av de falska typerna som fanns runtom honom, utan av hela öns skick. Marken var i sten och vägarna blev till genom att två ruckel till hus ställdes nära varandra, men fortfarande med lite mellanrum. Även ifall solen sken på den smått molniga himlen färgades allt grått och mörkt. Skratt och röster blandades till ett buller av ljud. Om Zach skulle in i något av de husen skulle han behöva skydd för öronen.

Plötsligt kände han hur en stor hand lades på hans axel. Värmen från den borrade sig in i hans hud.

"Håll dig till oss nu", sa kaptenen med sin skrovliga röst och gav Zach en spänd blick.

Zach gjorde en antydan till en nickning och svalde hårt. Han hörde hur Bill skrockade lätt, antagligen åt hans nervositet och osäkerhet. Han var medveten om att hans ansiktsuttryck avslöjade många av hans pågående känslor, men han kunde inte göra något för att hålla dem inne. Han var verkligen inte van vid sådant här. Han hoppades att den vanliga marknaden inte såg ut på det här sättet. Han hade gått från herrgård, till skepp, till... svinstia. Det låg inte i hans natur att befinna sig på ett sådant här ställe.

När piraterna började gå tog han några tafatta steg efter och försökte samla sig. Så länge han inte visade sig rädd för vad som fanns runtomkring honom kanske de andra lämnade honom ifred.

De styrde stegen mot något som såg ut som ett värdshus. Det var där det värsta ljudet kom ifrån och Zach kunde inte ens föreställa sig hurdan uppståndelse som pågick därinne. Vad hade egentligen kapten för syfte med att komma hit? Varför hade Chris varit så förväntansfull när han inte ens skulle med? Fast när Zach tänkte på det så hade ingen förväntansfullhet tindrat i Chris ögon de där sista ögonblicken innan de steg iland. Han suckade lätt, rätade på sig lite och följde med de andra piraterna så gott han kunde. Han ville inte riskera att hamna för långt bort från dem. Kaptenen själv hade ju uppmanat honom att hålla sig till dem. Han vågade inte tänka på vad som kunde hända om han inte gjorde det.

-
De öronbedövande ljuden välkomnade en när man steg in innanför värdshuset dörrar. Det stank av alkohol och smuts, trägolvet var sprucket och spikar stack ut från brädorna. Zach var upptagen med att inte stiga snett, eftersom vristen fortfarande ömmade lite, samtidigt som han försökte hålla koll på människorna runt omkring honom. Luke - en lång och tränad man runt trettioårsåldern med tovigt, mörkblont hår - höll sig vid hans sida och skymde en stor del av omgivningen. Kaptenen hade gått framför de andra och verkade leta efter något med blicken. Människorna runtom gav ingen notis om de nyanlända. Det var för mycket kaos för att man skulle lägga märke till dem. Zach kunde se att kaptenen och Bill samtalade om något, men han kunde inte höra vad de sa.

De stannade till vid ett av hörnen i det stora rummet. Det var bara en stor rektangel till utrymme, men överallt stod det bord och stolar lite hursomhelst och det var fullpackat med folk. Vid ena sidan fanns en trappa som ledde upp till en övervåning. Denna våning höll sig dock endast vid sidan om det stora rummet, då man kunde se ända upp till husets tak där Zach var. En balkong gjorde så att man såg upp ovanför trappan. Pojken lade även märke till några dörrar vid sidorna om honom, men var inte tillräckligt nyfiken för att bry sig om vad som fanns där. Han lutade sig - lite motvilligt - mot väggen och studerade de andra i hans sällskap. De verkade vara oberörda och känslokalla. De brydde sig inte om den smutsiga miljön eller de opålitliga människorna. Det var här de hörde hemma.

"Stanna här", hörde Zach plötsligt kaptenen säga med blicken riktad mot de två mer främmande piraterna. "Bill, du kommer med mig."

Pojken hade knappt uppfattat vad kaptenen ville förrän den kraftigt byggde piraten följde med denne bort. De hade visst fått syn på ett ledigt bord. Det var runt och ostadigt, med en flisig bordsskiva och ojämna ben. Det var precis intill en pelare och närmare mitten. Zach lyckades hålla koll på dem genom en öppning mellan två andra bord. Kapten satte sig på ena stolen, drog fram en tändsticka och tände ljuset som redan stod på bordet. Sedan slängde han den ifrån sig. Bill lutade sig mot pelaren med armarna i kors och blickade ut över människorna runtomkring. Zach förstod inte vad de gjorde. Inte förrän en smutsigt klädd person kom gåendes mot dem och lutade ena handen mot bordet. De samtalade om något, vilket slutade med att den okända mannen - antagligen också en pirat - satte sig ner på stolen mittemot kaptenens. Hade de väntat sällskap? Var det därför de var här? Zach höll sig tyst och studerade kaptens min när han pratade med främlingen. Denne hade ett väldigt allvarligt ansiktsuttryck och Bill höll ett noga öga på mannen. Rätt som det var hade kaptenen fått fram ett rätt fult flin på läpparna och lutade sig förnöjt bakåt. Mannen mittemot letade efter något i fickan som han lade på bordet. Kapten tog upp det, granskade det och stoppade sedan ner det i sin egen ficka. Efter det pekade han bort mot Zach där han och de andra två piraterna stod och främlingen reste sig. Zach kände sig genast obehagligt till mods och nästan tryckte sig mot väggen för att undvika att synas. Varför kom han hitåt? Kaptenen hade väl inte pekat på honom?

När den okända mannen kom fram till dem granskade Zach snabbt hans ansikte. Han såg ut att vara en man lite yngre än medelåldern med ett ärr på kinden och trötta, färglösa ögon. Huvudformen var spetsigt och håret svart och tovigt. Han ställde sig framför Luke och Char och flinade lätt.

"Det verkar som om ni fått en ny pirat på skeppet", sa han med en skrovlig röst. Sedan ändrades hans utseende till överdrivet förnäm. "Det är en ära att vara en del av Dark Angels besättning." Han bugade sig graciöst, men när han rätade på sig flinade han dumt. Han verkade visst vilja skämta med de två andra piraterna - som i sin tur bara stod och granskade honom med ogillande ansiktsuttryck.

"När du gick med i vår besättning blev du en tjänare. Kanske är det en ära, men du är inte en av oss." Det var Char som hade talat och hans röst lät gravallvarlig.

Flinet försvann ur främlingens ansikte och ersattes med en spänd min. Men denne sa inget, utan vände bara på sig för att ta plats vid väggen bredvid de två piraterna. Det var då han fick syn på Zach. Till en början såg han misstänksam ut; som om han fått se någon bekant. Men så vidgades ögonen på samma sätt som när en av Donzais mannar känt igen pojken på skeppet och förtjusningen syntes långt upp i ansiktsdragen.

"Jag har hört rykten..." sa han utan att släppa blicken från Zach som bara kände sig mer och mer osäker.

Luke tog plötsligt tag i mannens tröja och drog honom åt andra hållet. Man hörde en svag duns när han slog i väggen. Zach visste inte riktigt vad han skulle tro, eller känna. Blicken som han fått från mannen... Den var... hungrig. Han kände sig äcklad och en kall rysning for genom hans kropp. Om han inte hade sett helt fel så hade mannen tittat på honom med... åtrå.

"Zach!" Han hörde plötsligt kaptenens röst inifrån tumultet framför honom. Deras blickar möttes direkt och den äldre mannen såg manande på honom. "Kom hit."

så spännande det har blivit nu spänningen stiger och stiger för varje kapitel lööve it

Så sjukt bra. Blev nyfiken nu vad det är för rykten. ^^

Gooshh! Du är så bra, flicka! ♥

shit vad bra och awzome

♥♥♥...

Tack så jättemycket!
Nu tycker jag att ni har fått vänta tillräckligt länge på nästa del. Här kommer det! ^^
***

Kapitel 4.3

Zach började gå bort mot bordet där kaptenen satt. Hans huvud var tillfälligt tomt på tankar, men han kände sig kall och omtumlad inuti. Dels eftersom han fortfarande var lite äcklad av främlingen, dels för att han inte förstod vad kapten ville. Kanske hade den okände mannen känt igen honom som rikemansbarnet som blev kidnappad från sin släkt. Han var ju trots allt Zach Ferren. Om piraterna på Dark Angel visste vem han var kunde likaväl fler veta det. Eller också så hade han blivit igenkänd som någon annan. Som Chris.

Det var med en tom blick han gick fram till kaptenens sida. Befälhavaren tittade lite på honom med svagt rynkade ögonbryn.

"Du får stanna med mig", sa han korthugget. Sedan vände han lite på huvudet. "Bill; se till att inget händer."

Piraten som lutade sig mot pelaren nickade lite tungt och gav Zach en ogillande, men aningen hånfull blick. Pojken kände sig inte bättre för det. Han försökte skaka av sig de obehagliga känslorna och fokuserade på vad som hände runtomkring honom istället. Han såg fler blickar vändas åt deras håll. Flera av dem vilade rakt på Zach och de som befann sig i grupper pratade lite samtidigt som de slängde misstänksamma glimtar mot honom. Kapten satt helt still med ett oberört uttryck i ansiktet. Men ögonen tydde på att han var nöjd.
En ensam man var på väg åt deras håll. Han lät blicken vandra mellan de tre, rätt olika personerna vid bordet. Kaptenen rätade lite på sig, lyfte upp hakan och bemötte honom med en uppenbarelse som krävde respekt. Mannen - en ovårdad person med trasiga kläder och en sprucken läpp - nickade kort som hälsning.

"Söker ni en besättning?" frågade han. Rösten var darrig, men inte av nervositet eller rädsla. Han lät stark och självsäker, även ifall utseendet inte var det mest skräckinjagande.

"Det stämmer", sa kaptenen utan att röra en min.

"Då vill jag söka en plats", sa mannen beslutsamt. "Ni är från Dark Angel, eller hur?"

Kapten nickade lite smått och gjorde tecken åt mannen att sätta sig ner. Och så började de diskutera vad främlingen hade för erfarenheter, var han varit förut och vad han trodde sig kunna vara till nytta för. Zach lyssnade bara med halvt öra. Flera gånger hade mannen slängt en liten blick åt hans håll och han hade mött den i ett försök att förstå. Den här blicken visade också tecken på igenkännande, men inte med samma förväntan. Mer än så kunde Zach inte tolka från den. Istället dök en fråga upp i hans huvud. Hur kunde mannen veta att de var från Dark Angel? Var det ett välkänt skepp ute på haven? Var en plats i dess besättning efterfrågat?

"Hur villig är du att gå med oss?" hörde Zach kapten fråga när han återvänt till att koncentrera sig på verkligheten. Mannen hade sagt det på ett sätt som betydde att han ville ha något. Bevis.

Piraten fick en fundersam min formad över läpparna. Sedan började han gräva i sin ficka. Han fick upp några mynt som han lade ner på bordet. Kapten log igen och tog upp pengarna i sin hand.

"Nåväl, Hikes, du har nu tjänstgöring på Dark Angel."

Mannen nickade smått och reste sig upp. Han hade antagligen sett på när den förra fick en plats på skeppet och gick bort till de andra från Dark Angel. Kaptenen lade ner mynten i sin egen ficka efter att ha granskat dem lite och lutade sig sedan framåt på bordsbrickan. Att två personer nu hade tagit sig tid till att prata med dem verkade ha fångat andras intresse. Många verkade fundera på om de skulle gå dit, vissa blängde bara lite surt på dem.

-
Plötsligt kände Zach hur något lades runt honom. Han ryckte till och försökte ta några steg bort, men satt fast. Det var ett par kraftiga armar som slutits runt hans midja. Han drog efter andan. Han kände personens kropp mot sin rygg. Värmen som strömmade ut från den förvärrade bara den nervösa känslan som fått hjärtat att börja skena. Stanken av alkohol hotade med att kväva honom. Inte bara det att han hölls fast; personen som kommit bakom honom hade inga problem med att lyfta upp honom några decimeter över marken. Han slängde en nästintill skräckslagen blick mot kapten som hade rest sig med hotande uppsyn. Bill bara stod och såg på med en road blick och höjda ögonbryn.

"Släpp ner honom!" hörde Zach kaptenen säga. Det var inget rytande direkt; mer diskret, som en hotelse som inte fick höras av andra människor. Zach kunde inte se befälhavaren tydligt längre. Värmen hade gjort honom svimfärdig och stanken gjorde honom illamående.

Kaptenen fick inget svar. Istället kände Zach hur något litet trycktes mot hans hårfäste i nacken. Inte förrän han hörde det insupande ljudet förstod han att personen bakom honom luktade på honom.

"Hur kan jag släppa taget om en sådan här skatt?" Mansrösten hördes precis intill Zachs öra och fick det kokande blodet att sluta cirkulera. Stämman hade varit hånfull, men samtidigt utdragen - som om han försökte låta förförisk.

Zach fick en impuls att börja sprattla för att komma loss, men visste att mannen var för stark och om han försökte smita skulle han bara hålla om honom hårdare. Hjärtat bultade så hårt att det gjorde ont och han tyckte sig tappa känseln i armar och ben. Det enda han faktiskt kände var smärtan i bröstkorgen, värmen från mannens närvaro och illamåendet som vällde upp när denne hungrigt luktade på hans hals.

"Vi kan väl diskutera saken", sa kapten lite dämpat. Han lät inte glad. Zach förstod först inte vad han menade, men kände hur taget om honom släppte och hur fötterna slog i golvet igen. Men armarna var kvar runt honom och den stora kroppen trycktes mot hans rygg.

"Vad vill du ha för en timme?" frågade den dova, hånfulla rösten.

Zachs syn började komma tillbaka till det normala igen. Det suddiga försvann gradvis, men det han först möttes av fick honom att vilja sluta ögonen igen. Det var kaptenen som faktiskt funderade över vad han ville ha. Vad han ville ha för en timme. Vad betydde det? Zach visste mycket väl vad det betydde, och hela hans kropp stelnade när han tänkte på det, men vågade inte tro det. Han kände sig äcklad på nytt. Då hade han inte bara inbillat sig åtrån i den andra främlingens ögon. Det var fler som kände som denne.

Folk hade nu stannat till i sina rörelser och tittade nyfiket på vad som hände bland de välkända Dark Angel-piraterna. Blickarna vandrade mellan de tre i centrum och många av dem stannade på Zach för att titta lika förväntansfullt och suget på honom som de andra.

"Vad har du att erbjuda?" frågade kaptenen efter en stund och undvek avsiktligt att möta Zachs lätt förtvivlade blick.

"Vi kan väl diskutera det över lite rom?" föreslog mannen farligt och Zach kunde nästan se hur han flinade överlägset.

Kaptenen studerade misstänksamt främlingens ansikte ovanför Zachs huvud, men nickade sedan kort.

"Låt gå", sa han, vände blicken mot Bill och gjorde en svepande gest åt Zachs håll.

Pojken såg när Bill kom upp bredvid honom. Mannen släppte lite motvilligt sitt tag och den andre var inte sen med att greppa tag i Zachs arm. Sedan började han dra iväg honom från platsen.

"Nej!" flämtade Zach förskräckt ur sig med den tunna röst han hade kraft att framkalla. "Vad gör du?"

Bill svarade inte. Greppet runt pojkens arm hårdnade oförsiktigt och piraten nästan släpade upp honom för trappan. Väl uppe på övervåningen gick han en bit bort och öppnade upp en dörr. Taget om Zach släppte och i samma stund sköt en stor kraft in honom i rummet.

"Var snäll mot mannen nu", flinade piraten elakt. "Han är ju trots allt din kund."

Och så stängde han dörren och lämnade Zach ensam kvar i ett tryckande tomt rum där pojken var nära på att falla ihop av utmattning och förvirring.

åh gud så JÄVLA awzome

Jag konfirmerar mig och får inte svära, jag konfirmerar mig och får inte svära, jag konfirmerar mig och.. Äsch, va tusan!

Så, gud asså, du är så äckligt jävla bra! Fasiken asså, det är jättemegabra!