Sjunde året, det värsta, bästa året

skriv mer, skriv mer! den är bra med andra ord... hehe

Tack för kommentarena! ♥


Här är ett nytt kapitel!!!



Kapitel 17


Samma kväll närmast studsade Ida upp för trappan till Astronomitornet. Hela dagen hade bara rusat fram i ultraspeed och Ida hade knappt hängt med.
Men nu var kvällen här och Draco väntade. De sista stegen sprang hon uppför trappan och såg till sin belåtenhet att Draco redan var där. Hon rusade in i hans famn som om hon inte sett honom på flera år.
”Har du saknat mig så mycket?” flinade han.
”Nja egentligen inte.” flinade hon tillbaka och kysste honom på kinden.
”Jag har en liten fråga till dig.” sade Draco och såg henne i ögonen.
”Visst, vad är det?”
”Han, Finnigan, gillar han dig eller?” frågade han och försökte låta obekymrad.
”Ja, jag antar att han gillar mig för att vi är kompisar.” log Ida.
”Du vet vad jag menar.”
”Ja, jag misstänker starkt att han gillar mig lite mer än som en vän. Hurså?” En tanke dök upp i Idas huvud som roade mycket. ”Du är lite svartsjuk, eller hur?”
”Nej… Jo, det är klart jag är!” sade han uppgivet. ”Varför skulle jag inte vara det? Han får visa sitt intresse hur öppet som helst utan att någon fäster sina tankar på det! Och du träffar honom mycket oftare än mig och med tanke på att ni varit kompisar innan känner ni varandra mycket bättre än vad vi gör! Plus att ni gick på julbalen tillsammans.”
Ida kunde inte låta bli att skratta.
” Draco, du missar en sak här.”
”Vadå?”
”Jag gillar dig. Det kvittar hur många kärleksförklaringar Seamus Finnigan eller någon annan kille ger mig, jag gillar dig!”
”Är det sant?” frågade han förvirrat.
”Nej, jag är upp över öronen förälskad i alla killar på denna skolan! Ja, korkskalle! Det är sant!” skrattade hon och kysste honom. Han besvarade kyssen samtidigt som han log.

Ett par timmar senare sitter de tätt tillsammans under en filt och bara gör ingenting. Bara finns till.
Ida tänkte på Draco, hur han var svartsjuk… Hon måste flina lite vid blotta minnet. Han var ju nästan alldeles förtvivlad. En tanke slår henne plötsligt och hon tittar på sin handled. Fan, klockan är två minuter i ett.
”Jag tror jag måste gå nu.” viskar Ida och Draco rycker till som om han hade halvsovit.
”Vad är klockan?” frågar han sömnigt.
”Nästan ett.”
Han nickar och reser sig upp. Han räcker Ida sin hand och hon tar tag i den. En stöt for genom henne när deras hud kommer i kontakt. Draco drar upp henne i stående position och Ida ler.
”Ska vi gå?”
”Visst.” säger han och, med deras händer fortfarande sammanflätade, börjar de går nerför den långa spiraltrappan.
De smyger sig fram genom slottet och stöter inte på en enda själ. Vid trappan som leder till sjunde våningen stannar de till och ställer sig närmare varandra.
”God natt då.” viskar Draco.
”God natt Draco.” viskar hon tillbaka och de kysser varandra. Mjukt och nästan lite trevande. Ett plötsligt ljud får båda att hoppa till och vänder sig snabbt mot den riktning där ljudet kom från. De ser en skugga som närmar sig. Ida drar med sig Draco uppför trappan det snabbaste och tystaste hon kan. Hon hör Filchs släpande steg och väsande andetag på avstånd.
”In hit.” viskar hon närmast ljudlöst och de slänger sig in i en nisch som finns bakom en staty. Det är väldigt trångt och Ida sitter väldigt obekvämt, samtidigt som hon hör hur Filch springer förbi deras gömställe.
De är tysta i ytterligare ännu en minut innan någon av dem uttalar sig.
”Spännande slut på den här kvällen.” viskar Draco och skrattar tyst.
”Verkligen.” flinar hon. ”God natt.”
”God natt igen.” Draco sluter det korta avståndet och ger henne en hastig kyss. ”Vi ses imorgon.”
”Draco, var försiktig! Bli inte upptäckt!”
”Jag? Det är dig man ska vara orolig över!”
”Haha, jätte kul!”

Ida kommer in i sovsalen, där inget annat än de andra tjejernas djupa andetag hörs. Hon tassar fram till sin koffert, byter ljudlöst om till sin pyjamas och kryper ner i sin säng. Efter bara några minuter har hon somnat och har kastats in i en dröm där Quidditchen förbjöds, för att det var för riskabelt att dunkarna rymde hemifrån och att Ida var en av de som deltog i protesten.

Superbra!

love it, det är jättebra!!!!!!!!!
BEVAKAR!!

NNär jag läste meningen om att hon typ såg Draco så for en tanke upp! (Detta stäämmer inte men tanken bara; PANG! Ploppade upp!) Det kändes som om han säkert kommer utnyttja Ida.... :O Jag vet inte varför, men det kändes så... Typ som i "Förnuft och känsla", en Jane Austen bok.
Det är tre systar, de två äldsta står för olika saker, den ena som är äldst står för förnuft, den nästäldsta för känsla. Så det är så att den äldsta är kär i en kille, men han är fattig och så så det är inte förnuftigt att gifta sig med honom. Den andra blir kär i en annan kille som är som en stojare och hon vill gifta sig med honom, så hon går för känsla. Men då är det en jättesnäll och rik man som är kär i känsla-systern, men hon känner inte så för honom för han är lite äldre och så och hon är kär i en annan. Mot slutet så visar det sig att den hon var kär i uttnytjade henne och sticker, men sedan upptäcker hon killen som var kär i henne och hon blir typ också kär i honom och så... Tänk om det är nåt liknande i denna! :O
Haha Älskar brittiska kostymdraman xD
Men detta kapitlet var jättebra, men jag är ju en flummig tjej, så du få ursäkta min knäppa kommentar

Tack så mycket! ♥



Tack så mycket!!! Alltid kul med nya läsare!!! ♥



Läser du Jane Austen?! Trodde nästan att jag var den enda det här århundradet
Förnuft och känska är min andra favorit eftet Stolthet och fördom
!
Och brittiska kostymdraman är mitt levebröd(när Harry Potter inte räcker till!)

Men i alla fall, jag tycker det är lite roligt med långa och lite flummiga kommentarer Du tar ju alltid med vad du tror ska hända och för mig som skriver denna tycker jag att det är jätteroligt med att få veta vad du tycker och tänker

Men kul att du fortfarande gillar den trots att du är helt inne på Seamus ;D Tack så mycket ♥

LOVE till denna ff. Den är HUUUUUR bra som helst.

Tack så hemskt mycket ♥

Jag säger bara sanning!

Det är bra det!