(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Me gusta! ♥

Förlåt för att inte har skrivit på ett tag... Nu kommer mer spännande... 3
Harry har haft två förhållanden i hela sitt liv... Kom ihåg; Denna historien är inte som böckerna

Tystnaden som växte var på något sätt pinsam när de gick mot stora salen. Harry kunde känna hur Minto började spänna sig bredvid honom desto närmare de kom. När han tittade på henne så såg hon lite orolig ut med sina ögonbryn rynkande. Han skulle säkert aldrig kunna förstå sig på henne helt och hållet, men det var någonting speciellt med henne den kvällen. Harry hade pratat med Draco tidigare den dagen om hur de skulle kunna få in henne i en balans där hon inte fick utbrott eller bryter ihop, men det var svårt, hon var ju trotts allt människa.
Plötsligt började flickan gå snabbare. För varje sekund som gick så ökade hon takten i sina steg och innan hon började springa så grep Harry försiktigt tag i hennes arm och hon tvärstannade.
"Vi har inte så bråttom" sade Han och försökte le mot henne. Hon tittade förvirrat på honom och efter en kort stund så kopplade hon vad han hade sagt och skakade lite på huvudet.
"Förlåt, han är bara lite uppspelt över någonting, men också rädd" avslutade hon i en viskning och började gå långsamt igen.
"Vem?" frågade Hermione som snabbt hade dykt upp vid hennes sida.
"Draco" viskade hon och tittade halvt ner i golvet. Det var tyst ett långt tag, men till slut bröt Hermione tystnaden.
"Du är en naturhäxa, eller hur? Men jag trodde aldrig att du skulle kunna bli präglad med någon" sade den smartaste häxan av trion som fortsatte sin väg ner till middagen.
"P-präglad?" sade Harry förvirrat och tittade på Minto.
"Bunden till en älskare genom blod" förklarade Hermione simpelt med en liten suck på slutet. "Vi lärde oss den i femte året, kommer du ihåg?" Harry mindes inte det alls. Antagligen för att det var det året han var så fokuserad på 'Dumbledores Arme'.
"Harry, hur många älskare har du haft. Alltså, förhållanden?" frågade Minto helt plötsligt och bytte samtals ämne.
"Ehm... två" sade han efter en stund, lite chockad av frågan.
"Får jag gissa? Cho, och sen så vet jag att du har varit tillsammans med Ginny, eller hur?" frågade Hermione snabbt och kastade en blick på honom.
"Ginny är rätt..." sade han långsamt.
"Cho då?" frågade Minto.
"Vi hade aldrig ett förhållande" sade han lågt och sänkte blicken. Hermione tittade nyfiket på honom.
"När hade du ett hemligt förhållande?" frågade hon förvånat.
"Fjärde året" viskade han och stirrade ner i marken för att dölja sin rodnad.
"Vem?" frågade båda tjejerna och tittade på honom med enorma nyfikna ögon.
"Måste jag?" klagade Harry och suckade djupt.
"Ja!" skrek dem på honom och han himlade med ögonen.
"Om ni så gärna vill veta så var det... *suck*... Cedric Diggory" sade han och gömde hela sitt ansikte i hans svarta hår när han hörde Hermione göra ett förvånat ljud ifrån sig.
"Cedric? Vem är det?" frågade Minto förvirrat och tittade på tjejen som stod gapande och glodde på sin bästa vän.
"Det trodde jag aldrig" sade hon långsamt.
"Vem är han!? Vilket elevhem är han i!?" nästan skrek Minto när hon inte fick något svar.
"Cedric Diggory var i hufflepuff" sade Hermione som fortsatte att stirra på Harry som var helt röd om kinderna.
"Var? Har han slutat? Harry, jag trodde inte att du gillade äldre män" sade Minto med ett litet 'purr'.
"Jag trodde inte ens att han gillade män över huvud taget" sade Hermione och vände sig mot Minto som stod och flinade glatt. "Cedric fick aldrig sluta på Hogwarts... Ha-an d-dog" stammade hon på slutet. Mintos leende försvann och hon vände sig mot Harry.
"Oh min... Nej, jag är så ledsen Harry" sade hon sorgset och lade en hand på hans axel. "Hur dog han?" frågade hon plötsligt.
"Det var sista grenen i trekampen, du vet den magiska trekampen, Harry och Cedric tog pokalen tillsammans, men den förde dem inte tillbaka till publiken, den förde dem till... jag tror att det var en kyrkogård" sade Hermione och Harry nickade långsamt. "Och Slingersvans, en av Voldemorts anhängare, dödade honom" avslutade hon och tittade ner i marken.
I från Harrys ögon började tårar falla av minnet. Han kunde känna samma sting i hjärtat som han kände när han vägrade lämna sin älskades kropp och när alla stod i tystnad av sorg. Minnet var nästan som färskt i hans huvud och fler tårar började att falla.
"Oh Harry" viskade Minto och omfamnade honom...

Braaaa ♥ Men aw, sorgligt ♥

Jättebra

oooooh :o

Men gud... Det var aningens oväntat... Men så sött...

hahhahahhahah mer

azum så azum

Dog lite, underbart kapitel ♥