RS, Obs:Fullt!

"Hästar är fina varelser och jag har inget emot dem. Men jag hatar töntiga hästbrudar som inte kan tänka på annat och har hela rummet tapetserat av hästafficher. De är irriterande och bara konstiga." Svarade Alessio lite haft obrydd. Han struntade i vad tjejen skulle tycka om hans åsikt, men hoppades faktiskt att hon skulle svara att hon inte alls var någon besatt hästnörd. Aless förstod sig inte på sånna människor.

Gen antog att Alessio måste vara omöjlig, så hon sa istället:
"Jag heter Geneve. Du heter väl Alessio, om jag inte tar fel?" Hon pillade lite på sitt glänsande hår medan hon väntade på svar. Hon undvek de andras tankar- de kunde ju vara obehagliga saker om henne. Alla visste ju faktist inte att Gen kunde läsa tankar; vilket var bra. Man kunde få mycket till sin vetskap på det sättet.

Alessio märkte att, hon som tydligen hette Geneve, inte dirkekt svarade på det han hade sagt innan. Han antog att hon inte var den sorts persom som sökte efter bråk och tjafs.
"Jo, jag heter Alessio. Är 19 år, hur gammal är du?" Sa han och log, snällt denna gång, inte som han hade hånlett mot Blake tidigare. Men om de nu skulle vara instängda hela dagen så kunde han ju försöka ta kontakt med några av ungdomarna.

Gen log nonchalant mot Alessio.
"Jag är 17 år" sa hon. Efter en stunds tystnad lade hon till;
"Din gåva är ytterst fascinerande. Du har någon slags mur, eller hur? Står den emot fysiska anfall? Jag har redan märkt att den stor emot psykiska." sedan tittade Gen ut över de andra ungdomarna. Ingen log. Alla tittade bara nervöst omkring sig. Fånigt. Hon hade kommit över den värsta chocken ändå, och vad spelade det för roll? Dör gör man väl ändå någon gång. Gen var nämligen säker på att det här uppdraget skulle ta död på de flesta.

Och så skulle Alessio börja tjafsa igen. Såklart. Såfort de andra hade en trevlig stund skulle han gladerligen krossa den. Men, hon hade lovat sig själv att inte tjafsa mer, så hon kastade bara en missnöjd blick på honom, och återgick sedan till sitt och Gens samtal." Rider? Finns det hästar här, eller bara på fritiden?" Sade hon ganska högt eftersom hon ville att Gen skulle förstå att det var slöseri med tid att kivas med Alessio.

"Som du ser Blake, så har jag och Gen här ett väldigt intressant samtal, och det skulle uppskattas om du inte skulle avbryta vårat försök att komma varandra närmre." Sa Alessio med en fejkad vänlig röst och försökte att låta överdrivet uppfostrad. Egentligen bara för att göra henne irriterad, men han älskade att provocera folk. Sen log han mot Gen, vänligt.
"Nej, bara psykiska. Ingen kan komma åt min hjärna. Läsa tankar, orsaka smärta som egentligen bara är en inbillning i hjärnan m.m. är helt omöjligt"

Blake mumlade något om att hon gärna ville ha ett mycket intressant samtal med honom angående hans tydligt bristfälliga uppfostran, och satte sig sedan med ryggen med honom, med ansiktet mot dörren. Hon var trött på honom redan nu, och det var bara runt trekvart sedan de möttes första gången. Hon tittade längtansfullt på sin bok. 'Ni är ett tydligt exempel på två personer vars personligheter inte passar ihop', hade den troligen sagt om hon hade frågat den om situationen. Nåja, hon tänkte iallafall inte ändra sin för hans skull.

Alessios kommentar till Blake hade fungerat, hon lämnade honom ifred och det var exakt det han ville. Hon vände sig om och det gjorde Aless bara ännu gladare. Sedan vände han sig mot Gen och log.

(Kort, jag vet:])

Gen lät sina båda händer falla ner på varsin sida om höfterna. Blakes tankar visade tydligt ett växande hat mot Alessio- vilket inte var så konstigt, han verkade som om han var av den typen som lätt retades om han blev uttråkad.
'Hallå' sa Gen. 'Ska ni prata med mig, så får ni hålla sams.' Hon kastade en sträng blick på de båda ungdomarna. Den här mammarollen var verkligen inte bra för henne. Sedan besvarade hon vänligt men bestämt Blakes fråga:
'Det finns inga hästar här, så vitt jag vet, men på fritiden rider jag på en svartskäck ponny vid namn Ginevra. Hon är döpt efter mig', sa Gen innan hon vände sig mot Alessio och uttalade ett enda ord:
'Intressant.'

" Jaså", mumlade Blake till Gen och snörpte ihop munnen. Alessio hade uppenbarligen lyckats - Han hade fått henne på dåligt humör. Igen. Han var den hemskaste, vidrigaste, gräsligaste personen hon någonsin mött. Bara tanken på att hon skulle tvingas umgås med honom i ett år framåt fick henne att rysa. Bäst de blev klara med det här så fort som möjligt.