Efter Hogwarts (rollspel)

( Ändrade det nu , blev lite fel där )

- Jag träffade Cara under vårt sista år. Som ni vet gick jag i Hufflepuff, Cara gick i Gryffindor och lika gjorde Dean.
Ja innan jag träffade Cara så kan vi säga att jag inte var någon alls, bara den som pluggade och inte hade vänner.
Sen träffade jag Cara och ja vi gjorde väll allt för att förstöra i skolan.
Det vi inte gillade alltså, det fanns två syskon lärare där som torterade elever osv.
Som ni förstår så var inte skolan världens trevligaste plats under det sista året, sa jag med en suck.
- Sen blev det krig mellan Voldemorts armé och Harrys, sa jag och såg på Cara om hon hade något att tilllägga.

(vad bra :p jag blev lite orolig där )

Jag nickade
"Men vänta lite dog inte Voldemort?" sa Mina förvirrat
"Förlåt vi kanske skulle berättat för er att pappa hela tiden försökte komma på nya sätt att komma tillbaka och under fjärde året lyckades han. ja det hände alltid nya grejer varje år och detär så många personer som jag vill berätta om för er, men det får nog vänta lite." sa jag och försökte att igronera klumpen som växte i halsen.
"Ja som Laura sa så blev det ett krig mellan Harry och Voldemort och jag stod i mitten och visste inte vad jag skulle göra. men tillslut blev det så att jag dödade Voldemort." suckde jag
"dödade du din egen pappa?" sa Sabrina "Du är elak" sa dem och jag såg försökräckt på Laura. det var ju inte meningen att jag skulle säga det så.

- Jamen ni kan inte föreställa er hur det var, man kunde vakna ena morgonen och inte veta om man var död till kvällen.
Man kunde inte veta vilka man skulle lita på och man var tvungen att jämt vara berädd på att försvara sig eller skada någon.
- Tror ni verkligen att vi ville att ni skulle leva i en sådan värld?
Det var därför Cara var tvungen att döda honom för att få slut på allt.
- Ni förstår väll att det inte var ett lätt beslut Cara var den enda som älskade honom, han var ju hennes far.
Men resten av mänskligheten hade inte mått bra utav det, sa jag och tog tröstande Caras hand och log mot henne.
- Då var det bra att du gjorde det, sa Gabriella och de andra nickade och log.
- Något annat ni undrar, sa jag och såg på dem.

(Jag ändrade på vem som dödade Simon, jag gilalr inte Cho så jag hoppas ingen annan tar illa upp för att jag gör henne till mordare )

Jag log uppskattande mot Laura och var glad att vi hade träffats igen och nickade sedan mot Gabriella
"Vad hände med min pappa? och den där Snape?" frågade Mina och jag slog sorgset ner blicken och tog ett djupt andetag.
"Snape var min gudfar och pappa trodde att han var hans närmaste man. voldemort var utan efter något som heter Fläderstaven och han trodde Severus hade den. och för att få staven var man tvungen att ta den från sin forna ägare, så pappa mördade honom. jag kom försent för att rädda honom, jag såg Harry lämna honom just innan jag kunde se honom en sista gång. han sa att han var stold över mig och att vi skulle ses en dag. Severus var den modigaste man jag visste och jag saknar honom fortfarande. han fanns alltid där för mig och även för de andra." sa jag och såg på dem och log vid minnet av min gudfar. jag saknade honom men jag visste att han hade det bättre i himlen där han kunde prata med Lily. jag tog ett nytt djupt andetag och fortsatte "Simon och jag var vänner sen första året och efter att jag o Draco gjorde slut under vårt sjätte år kom jag och Simon närmare varandra och tillslut blev vi ett par under sjunde året. tre veckor innan kriget friade han och det var någon gång udner den tiden som ajg fick reda på att jag var gravid med dig" sa jag och rufsade Minas hår. "Men sen kom kriget, vi var mitt uppe i en fight och jag vet inte vad som gick fel. Simon var en dödsätare och på något sätt lyckades Cho kasta avada kedavra, men det var inte på Simon hon siktade utan mig, Simon ställde sig i mellan och tog i mot förbannelsen som var menad för mig, han dog för att jag skulle kunna leva..." jag kudne inte fortsätta

( Hahaha, gillar inte henne jag heller bra val )

Jag kramade Cara och såg på våra döttrar.
- Severus var den bästa och modigaste människa jag kännde till.
Ja, när jag lärde känna honom, han hjälpte mig en gång när jag ramlade ner från en stege och fick hjärnskakning, sa jag och log åt minnet.
- Och Simon var en underbar människa jag älskade verkligen att vara med honom.
Jag blev så ledsen när jag fick reda på vad som hade hänt.
- Det var många som dog under det där kriget, Fred som jag aldrig lärde känna och flera till, sa jag med en suck, det gändes som om jag skulle falla ihop i gråt jag med.

(ja eller hur xD)

våra döttrar såg lite förskräckt på oss, de var inte vana att se oss så här. och jag kände mina tårar rinna.
"Gråt inte mamma." sa Mina och jag såg på henne
"förlåt, men ni förstår att det är många personer som vi saknar som borde ha fått varit här med oss. ja som inte skulle ha fått dö och det är jobbigt att tänka på dem." sa jag sorgset och log sedan mot Lauras minne
"Ja vi borde tänka på att vargar inte kan klättra, men vi var inte alltid så smarta." skrattade jag
"Vem är Fred?" frågade Mina och jag såg på henne
"Fred och George var tvillingar och de ägde Weasleys vassa varor ihop, men under sista striden blev Fred dödad." sa jag sorgset "ja det var många som inte borde ha dött. hela kriget kändes så meningslöst och jag önskar vi hade kunnat stoppa det på något sätt." sa jag sorgset och såg på Laura och la huvudet på sned
"Kan vi besöka deras gravar?" frågade Mina
"Ja det kan vi, har du tid Laura?" frågade jag henne

(Grejen är att jag verkligne börjar lägga huvudet på sned xD)

- Klart vi kan besöka deras gravar, sa jag med ett tårdränkt leende.
- Ni ska veta hur glad jag är att allt är över och att ni kan leva ett normalt liv, vilket vi inte fick, sa jag leende.
- Mamma, vad är det för tatuering du och pappa har på handryggen egentligen?, frågade Gabrialla.
- Det är ingen tatuering vi fick den på en strafkommendering från en gamal elak tant, sa jag och såg på dem.
- Fick du ditt också där mamma?, sa Mina och såg på henne.

(Hahaha XD )

(käner att jag inte är med, hur hoppar jag in. Om jag får!?)

(Skicka en uggla, och fråga vad vi ska göra, vi säger att vi ska gå till kyrkogården och då vill du följa med för att du skall till någons grav)

"ja var glada för det. men när jag ser på er, var det värt det. elelr vad säger du Laura?" sa jag och såg på min vän.
"Umbridge lät nästan snäll när du nämnde henne så" skrattade jag och såg på Mina.
"Jag har inget, du förstor jag stod alltid i mitten och valde inte sida fören precis i slutet. jag kände för många människor på båda sidor" sa jag ursäktande.
"Du har ju visst ett ärr" sa Mina och strök mig över handen och jag såg på det
"Det här? men det är inte samma sak, det här fick jag i ett bråka med min far." sa jag
"Va slog han dig?" sa Sabrina och jag skakade på huvudet
"Nej, men jag kastade glas på honom och jag skar mig." sa jag lätt och de bara stirrade på mig
"Mamma, vem är hon egentligen? är hon galen?" frågade Gabriella Laura och jag såg på min vän med nyfikenhet på vad hon skulle svara