George Weasley - When I'm gone

Tack, tack alla ♥♥ Äntligen kommer nästa kapitel. :3
AndromedaBlack: Jaså? På vilket sätt då? Du får såklart tycka som du vill, men om jag nu ska komma med någon förklaring till detta så antar jag att det är på grund av den stora förändring som skett inom honom. Tror jag har nämnt något sådant påpekande i ett kapitel, eller också så ligger den och gömmer sig bakom alla på ett eller annat sätt.
-------------------------

22.
"Feeling lost"

Efter den rent av förfärliga drömmen verkade febern tonas ner en aning. George kände sig lite piggare, men var fortfarande trött och hade fortfarande ont. Han låg under täcket i sin egen säng, dit han fått flytta upp under dagen som gått. Han var glad över att få ha huvudet mot en riktig kudde, ligga på en riktig madrass. Han befann sig någonstans mellan sovande och vaken. Tankarna virvlade runt framför ögonen på honom, bytte bild, tornade upp och ner... Den avspeglade hans tankar; hans förvirring. Kroppen hade nästan domnat bort, men han kunde ändå känna att han fanns där. Om han inte hade känt det skulle han ha trott att han inte existerade. Det kändes inte som det. Han kände sig lätt och oåtkomlig, svag och osynlig. Men inte på ett dåligt sätt. Tvärtom så njöt han av att komma bort lite från medvetandet, från verkligheten, men ändå kunde han inte sluta uppmärksamma sig på att han ändå skulle komma tillbaka. Han låg på rygg med ögonen slutna, samtidigt som bildspelet dansade framför hans ögon. Flera otydliga filmer spelades upp framför honom, men han kunde inte koppla ihop dem. Allt var rörigt och inget hörde ihop, ändå var det som om allting var sammansatt. Med mening.
Ansikten, det var fortfarande ansikten som var aktuella för hans tankar när han inte använde sig av ord. Freds ansikte, Nathalies, Ginnys, Mr och Mrs Weasleys, Rons och Harrys... De dök alla upp; en och en och samtidigt ibland. Han undrade om hans sinnen bara visade honom minnen, eller om någon faktiskt ville säga honom något. Han kunde inte fundera på det nu. Han var så nära sömnen man kunde komma. Omgivningen var försvunnen. Han trodde att han befann sig på den plats som utspelades framför honom. Som om han hörde hemma där, i den skiftande miljön, bland de olika ansiktena på hans familj och andra personer han kände...

Han ryckte till, samtidigt som ögonen slogs upp. Han tyckte att han hörde något - något som väckte honom. Han försökte blinka tröttheten hur ögonen, men trots det var det rätt suddigt då han blickade framför sig. Inga bilder, inga drömmar, bara vetskapen om att han hade vaknat. Han blinkade igen, tills han såg taket tydligt ovanför honom. Han hörde fortfarande ljud, men hans hjärna var för trött för att uppfatta eller identifiera dem. Han vred på huvudet och fick syn på en slank kvinnogestalt. Ginny. Hon såg honom inte, stod en bit bort och tittade ner på något. Ett pergamentpapper, som lös svagt i solens matta sken. Det stack till i Georges bröstkorg när han förstod vad det var. Och med tanke på Ginnys lätt besvärade min fanns det mer att vara orolig för.
"Ginny...", först kom bokstäverna ut som viskningar, men det räckte för att fånga Ginnys uppmärksamhet. Hon såg bestört på honom, som om han hade gjort något hemskt han inte förstod.
"Vad är det här?" Hon svängde lite med brevet framför sig och George kände hur hjärtat värkte, hur han bara ville greppa tag i det, putta ut Ginny från rummet och lägga ner det i tryggt förvar i kuvertet igen. Flickans röst hade varit hård, och när George såg bort mot pergamentet hon slängde omkring med såg han massvis med bokstäver. Bokstäver som bildade ord, som i sin tur bildade meningar. Han fick nästan panik. Först trodde han att det var Ginny som klottrat ner en massa ord på pappret, men bläcket blänkte svagt i den tunna handstil George så väl kände igen.
"Ginny, ge hit det!" Han försökte få det att låta som en befallning, men visste att han misslyckades. Det lät mer som en vädjan, ett desperat försök att få som han ville.
"Vad är det här?" Nu skrek nästan Ginny. Hon verkade också känna igen handstilen. Om man gick efter hennes ansträngda röst och hennes tydliga andetag så var hon antingen rädd eller arg. George chansade på första alternativet.
"Ginny!" George upprepade namnet igen, i ett nytt försök, samtidigt som han satte sig upp i hög fart för att sedan greppa tag i brevet. Men det gick inte som planerat. Tack vare farten började rummet snurra runt och smärtan tryckte mot tinningarna. Med ett stön lade han sig ner igen, blundade för att få yrseln att gå förbi. Samtidigt som han försökte få huvudet och smärtan att lugna ner sig lite kunde han utskilja Ginnys röst i kaoset.
"Det är från Fred. Det står om hans död. Hur är det möjligt?" Hennes röst var annorlunda nu. Den var inte höjd, den lät mer försiktig. Det var tydligt att hon ville ha svar.
George kunde inte svara henne. Han hade inget svar. Istället försökte han komma på något att säga, försöka lugna ner situationen lite. Han såg upp mot sin lillasyster och kunde känna hur hans uttryck var lätt förvridet i smärta och även lite oro.
"Snälla, berätta inte för någon", bad han, men han visste inte om det gick fram.
Ginny stod och tittade ner på brevet igen. Hennes ögon svepte med blicken över orden, de ord som George så gärna ville läsa. Han stod inte ut med att se henne få reda på allt som var nämnt för honom.
"Vem skulle tro mig?" Ginny såg upp, mötte George blick med ett svagt medlidande tindrandes i pupillerna. Utan att säga något mer la hon ner brevet på väskan som stått ouppackad vid sidan om sängen och gick sedan ut ur rummet.

George tvekade inte med att rycka åt sig brevet direkt. Han lät blicken löpa längs med alla bokstäver och ord som dykt upp på pappret. När kom de dit? Hade han missat så mycket under tiden han låg nere i soffan att allt redan lyckats komma fram? Han försökte slappna av, ignorera sitt hjärtas ivriga slag och läsa igenom brevet ordentligt. Hela brevet.

Kära George,
Jag är glad över att mamma bad dig skriva brevet. Det gav mig en chans att ta kontakt med dig. Jag vet att det är svårt att tro, men jag kan visst se det, men en sak är sant; du fick inte se min reaktion. Jag tror inte du behövde det heller.
Att skämtbutiken är i topp var goda nyheter. Jag befarade att du skulle lämna det bakom dig om jag skulle lämna dig. Jag är inte förvånad över Rons sinne för humor. Jag har aldrig tyckt att den är så värst uppskattande. Men jag behövde inte hans humor eller dåliga skämt. Jag hade ju dig. Och jag har dig fortfarande, precis som du har mig. Vi kommer alltid att ha varandra.
Jag vill att du fortsätter kämpa. Det är allt jag begär av dig. Jag kräver inte att du ska glömma bort mig, och det vill jag inte heller. Men kämpa. Det är det enda sättet att ta sig framåt.
Ja, jag saknar dig. Ja, jag tänker på dig hela tiden. Jag är fortfarande där med dig, och vi delar fortfarande stunder tillsammans. Du märker det bara inte.
Jag älskar dig, George. Det vet du att jag gör.
Fred.

Så bra, så himmelens bra. Hur många gånger har jag skrivit det nu? ♥♥

Gud, gråter.

Fantastiskt! Det finns inte ord att kunna beskriva din fic helt och hållet ♥

Helt otroligt bra! ♥

Vilka bra!

åh gud, får tårar i ögonen! du skriver så himmelens bra!!

Ja, nu råkar jag vara extra känslig på kvällen ( och över huvud taget om jag är trött ), men även om det var dag, och jag piggare än vanligt, så skulle jag suttit på min osköna trästol med tårar i ögonen ( och inte p.g.a den osköna stolen ).

Riktigt vackert! ♥ Första "fan-fictien" ( yepp, jag säger/skriver så. Men mest för att jag inte vet hur det ska stavas. '-' ) jag läser här, actually.

Du vet att jag tycker detta, men: Du skriver fantastiskt och den Fan-fictionen är grym! ♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer