Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

Exakt!!!!!!!!!!!!!!!!!!

åååh spännande ^^

Men du är ju jätte duktig kompis! Fortsätt skriva, jag vill läsa mer!

Skriv mer mer meeeer!:=) as bra♥

Du borde verkligen bli författare, det är jätte bra skrivet. Och den är klokren!

Tack! Men kommentera bara en gång efter ett kapitel annars blir det jobbigt för dom som bevakar tråden

Jättebra! Spännande, mer!

Snälla forstätt! Jag väntar varje dag, kom igen nu kompis.. vet du hur duktig du är eller?

Gryyyyyyyyyymtbra!!!! Jag håller verkligen med dom andra, du skriver grymt bra! Det känns som om jag är där när jag läser, väntar på en fortsättning!!

Hej allihopa! Nu har jag tagit mig tid för ett nytt kapitel, hoppas ni gillar det! And you know the deal, jag har mycket i skolan etc. så det kan dröja innan nästa kapitel tyvärr!

------------------------------

Kapitel 19 -

Vi letar i böcker, tänker, kollar oss omkring, försöker hitta någon endaste tavla som inte är tom.. förgäves.
"Harry...", klämmer jag fram.
"Ja, vad är det George?", svarar Harry.
"Vi måste rädda Angelina..", säger jag med tung röst.
"Angelina..? George.. jag är ledsen men först måste vi förstå vad det är som händer.", svarar Harry och jag hör att han inte tycker om att vara i den här situationen heller.
Allt är så overkligt, det ska inte vara såhär. Angelina.. varför måste det ha hänt just henne?
Vi fortsätter leta, Hermione sitter med huvudet djupt i en tjock gammal bok, Ron går runt och söker i bokhyllorna, Harry sitter djupt i tankar och jag gör detsamma..
Då och då mumlar Harry för sig själv, sedan förblir det tyst, allt som hörs är när Hermione vänder på något av dom tunna, sköra bladen i den tjocka, gamla, mörkröda boken eller när Ron kliar sig i nacken och drar ut en bok ur bokhyllan för att blada igenom den och sedan stoppa tillbaka den.
Mamma och pappa är ute i slottet och letar efter tecken på liv, vilket hittils inte gått så bra. Percy och Ginny sitter och läser genom gamla pergamentrullar och försöker hitta någonting som kan vara till hjälp.
Harry tar plötsligt fram brevet jag skickat till honom, han kollar på svaret på baksidan som någon, som låtsades vara Harry, har skrivit. Han rynkar pannan. Han är i djupa tankar, så ingen vågar avbryta honom även fast allas blickar är fästa på honom.
"Det här.. det här är inte.. nej.. mh.. nej.. vänta..", mumlar Harry.
Alla kollar på honom, i hopp om att han ska komma fram till någonting.
Han ställer sig plötsligt upp och marscherar fram till Ginny och Percy, fortfarande mumlande med brevet hårt i handen.
"Angelina.. pergament, från Angelina, nu!", säger Harry, hans hjärna ser ut att gå på högvarv.
Ginny och Percy skyndar sig och letar bland dom minst 200 pergamenten och många hamnar på golvet innan dom till sist hittar ett pergament med namnet Angelina Johnson på.
Harry håller upp brevet med sidan med svaret mot honom, samtidigt som han håller upp texten på pergamentrullen bredvid. Han granskar, kollar och läser, jämför..
"Angelina..", säger Harry och kollar på oss, sist på mig, och så låter hen blicken hänga kvar lite, som för att visa att allt är okej. Att visa att han vet att jag finns, och att han vet hur jobbigt det är för mig.
"Angelina skrev svaret...", fortsätter han.
Tystnad uppstår. Jag kan inte tänka, alla bara står där, kollar på varandra, på mig.. Jag bryter tystnaden.
"Imperiusförbannelsen..", säger jag. Alla kollar på mig.
"George.. vad menar du?", säger Hermione.
"Är det inte självklart? Att jag inte tänkte på det.. Angelina måste agera under imperiusförbannelsen. Lucius kontrollerar henne..", säger jag, och jag känner hatet mot Lucius växa sig ännu större, om ens möjligt.
Alla kollar på varandra.
"Jag tror du har rätt. Det är logiskt, eller hur? Annars skulle Angelina aldrig göra något sådant, hon skulle hellre dö..", det är Hermione som bryter tystnaden och vi kollar på henne. Alla har insett att så måste vara fallet.
Mamma och pappa kommer in i stora salen.
"Inte ett enda spöke har visat sig och varenda tavla är tom..", säger mamma.
"Jag har inte varit med om något sådant här förut...", lägger pappa till.
"Vi har kommit på någonting.", säger Ron.
Vi berättar det vi kommit fram till, och mamma och pappa kollar på oss.
"Vi är iallafall närmare ett svar nu än förut..", säger Percy.
Det förvånar mig att det är Percy som säger det, och om man tyder allas ansikts uttryck ser det ut som att dom också vart förvånade.
"Jo, men inte tillräckligt nära en lösning ändå..", fyller Ginny i.
Ron och Hermione håller varandra i handen, mamma och pappa likaså, och Harry går fram till Ginny och kramar om henne och tar hennes hand.
Hermione lutar sitt huvud på Rons axel, som hon brukar göra.
Alla tar ett djupt andetag och återgår till att leta mer information som skulle kunna hjälpa oss.
Det är nu eller aldrig.