Vad tycker ni om Harry, EGENTLIGEN?

Jag gillar honom till större delen. Men ibland blir jag fruktansvärt irriterad på hans Martyr-fasoner.

Jag tror att det faktum att han är den enda som överlevt Avada Kedavra stiger honom lite åt huvudet, och det finns många gånger då han skriker åt Ron och Hermione i böckerna för att de vill hjälpa honom med något, varav han svara något pretantiöst som "Jag är den enda som kan vinna över honom", "Jag kan inte slåss mot Voldemort om jag ska behöva rädda er hela tiden".

Nu säger han inte detta ordagrant, men ni fattar meningen.
Den attityden han har ibland gör mig arg, för han skulle inte ens ha klått Voldemort i första filmen om det inte varit för Hermione. Herregud han hade blivit mosad av trollet om det inte varit för Ron.

Så han är allt lite otacksam mot deras hjälp..

Men utöver det gillar jag honom.

^
Kan du visa citat/komma med exempel på specifika exempel då han skriker att enbart han kan besegra Voldemort, när Ron och Hermione försöker hjälpa honom? :> Jag menar inte att jag inte tror på dig; det är bara svårt att komma ihåg tillfällen i alla sju böcker.

Jag skulle däremot aldrig kunna kalla honom för otacksam. Det finns många tillfällen då det beskrivs hur tacksam han är:

"We'll be there, Harry." said Ron.
"What?"
"At your aunt and uncle's house," said Ron. "And then we'll go with you wherever you're going."
"No-" said Harry quickly; he had not counted on this, he had meant them to understand that he was undertaking this most dangerous journey alone.
"You said to us once before," said Hermione quietly, "that there was time to turn back if we wanted to. We've had time, haven't we?"
"We're with you whatever happens," said Ron. [...]

His hand closed automatically around the fake Horcrux, but in spite of everything, in spite of the dark and twisting path he saw stretching ahead for himself, in spite of the final meeting with Voldemort he knew must come, whether in a month, in a year, or in ten, he felt his heart lift at the thought that there was still one last golden day of peace left to enjoy with Ron and Hermione.

Det finns även ett annat exempel hemma hos Ron i Deathly Hallows, då Harry inser hur tacksam han är över att ha dem, eller då i Order of the Phoenix då Harry förklarar att det bara har varit tur varje gång då han har vunnit över Voldemort och att han ofta har haft hjälp.

Det handlar inte om att han är otacksam och inte behöver sina vänner; för det beskrivs väl och tydligt många gånger att han behöver dem; utan det handlar om pressen han har på sig. Pressen att han är just The Boy Who Lived, att en mördare är efter honom, att han, mitt i livet, pekas ut som speciell och ovanlig. Från alla kanter och hörn finns det människor som förväntar sig saker av honom - och han, liksom vilken människa som helst, känner sig osäker i sig själv och det han gör. Det är fullkomligt normalt och någonting alla gör - även du och jag - någon punkt i livet.

Harry har alltid blivit sedd som något mer än en vanlig trollkarl, för hans öde har sedan han föddes varit markerat: han är den som måste döda Lord Voldemort. Han måste klara av det helt och hållet på eget hand - med STÖD och extra hjälp från sina vänner - men han är den som, på slutet, måste förstöra Voldemort. Han får aldrig chansen att vara den normala tonårspojken, utan måste alltid gå runt med tankar och känslor som ingen i hans ålder annars äger. Det är tärande, jobbigt och självfallet fruktansvärt.

Därför är det inte ett dugg konstigt att bägaren, vid vissa tillfällen, rinner över. Det är inte konstigt att han blir frustrerad och arg och låter det gå ut över Ron och Hermione. Jag menar inte att det är rätt - självklart är det jobbigt för Ron och Hermione, däremot är det en anledning. För alla människor har perioder i livet då allting bara blir för mycket, då stressen och pressen tar över och man inte riktigt vet vad man ska göra. DÅ får andra människor ibland ta smällen, även fast man inte menar det. Harrys utbrott på Ron och Hermione är ett stort bevis på detta.

Jag håller alltså inte med dig om att han är otacksam. Du får självfallet tycka och tro som du vill, men jag kan aldrig och kommer aldrig kunna se hur han är otacksam för att han, liksom vilken människa som helst, förlorar kontrollen ibland?

Såklart att man gillar honom, han är ju Huvudrollen!

Men han är den enda som kan förgöra Voldemort, och jag tar upp lite av det jag sa tidigare i tråden:

Först och främst; Harry växer upp utan någon som bryr sig om honom förutom spindlarna i hans skrymsle under trappan. De är hans enda vänner. Han vet inte hur det är att älska någonting för han har aldrig fått uppleva andra känslor än ilska, ensamhet och sorg. Han förstår det inte än. Sen möter han den här nya världen där det som är helt främmande för honom kastar sig över honom: kärlek. Och han är redo att offra sig för det, elva år gammal, för att det är - för honom - det enda rätta att göra. Och let's face it; Harry har aldrig varit ett barn. Han är en vuxen man i ett barns kropp. Han har aldrig upplevt det som ett barn ska få; han har aldrig blivit älskad förut; han har inte lekt som ett barn under sin uppväxt; han har blivit behandlad som en vuxen sophög från det att han föddes. Besides, det är i Order of the Phoenix jag skulle säga att man för första gången får se den riktiga Harry, med alla sina fel och brister.

Det är viktigt, för precis som jag sa så har Harry blivit behandlad som allt annat än ett barn under hans elva första år. Men nu kommer han till Hogwarts, och han har en enorm börda samt ansvar att bära på sina femtonåriga axlar, och här blir han för första gången behandlad som ett barn. De vuxna, som han ser sig som, daltar med honom, undanhåller saker, och han förstår inte varför. Det ligger inte i hans natur. Folk som står honom som närmast försöker lyfta tyngder från hans axlar genom att undanhålla saker för honom och Harry blir förvirrad av detta. Han har aldrig gillat att behandlas som ett barn för han känner sig inte som ett. Harry vill ha ansvar, han vill vara delaktig och främst av allt: han vill vara en vuxen man. Han har ett behov av att bevisa vem han är för både sig själv och för andra. Och trots att Harry är hela kriget så får han inte veta vad som pågår. Det vore allt annat än normalt om Harry inte reagerade så som han gjorde under sitt femte år. Han är förvirrad över hur annorlunda hans vänner och mentorer undanhåller saker för honom, när allt han vill är att hjälpa till, för det är bara han som kan döda Voldemort.

Otroligt många som påstår att de ogillar Harry säger att de gör det för att han är grinig, arg och arrogant - eller, som du säger, självgod. Men hjältar är inte heller svarta eller vita. Harry måste alltid bevisa något för någon, han är rädd för att göra misstag och han försöker vara självsäker när han egentligen inte är det. Det är för att han är rädd för att förlora det han fick genom att komma till Hogwarts; vänskap, kärlek och allting det innebär. Det är hans enda drivkraft, och eftersom att han inte fått uppleva det försen efter elva år är det klart att han gör allt han kan för att försöka få folk att inse att han gör det för den anledningen.

Det som är speciellt med just Harry är väl att han skiljer sig från andra hjältar i det faktum att det är ett barn det handlar om.

Jag älskar Harry även i de fallen jag helst skulle vilja slå till honom, för jag förstår anledningarna till varför han varför han gör det han gör; Harry fungerar inte normalt. Harry är inte som andra ''barn'' någonstans. Han växte upp i ett skrymsle under en trappa och levde de nästa sju i ett krig; han vet inte hur man uttrycker känslor på samma sätt som vanliga människor. Han fungerar inte emotionellt på samma sätt som alla andra. Det är därför han inte kan bearbeta känslor; de exploderar. Och det är just därför han har ett så stort behov av att vara den hjälte alla förväntar sig att han ska vara. Harry är besluten att genomföra det han varit ämnad för sen han föddes, trots att han förlorar hans närmsta på vägen. Han har förlorat några av de viktigaste personerna i sitt liv, några som var de första att visa honom vad kärlek och uppskattning var, och trots detta så fortsätter han att vara stabil och säker även om han snubblar på vägen dit.

Harry växte upp i ett skrymsle under en trappa och flyttade ut för att utkämpa ett krig.

Jag håller inte med, Harry är UNDERBAR!

Vet, och jag är en av de som gillar honom.

Gillar honom för hans mod.. Dock kan han vara en oerhörd ensamvarg. Att göra allt själv hela tiden.

men såklart är han ju även en hjälte i mina ögon!

^^This!!!!!

Men det vet han inte te.x i första boken när han ger sig ut på sin hämnaktion mot vad han tror är Snape. Han vet inte att endast han Kan förgöra Voldemort förrän i well tidigast femte-sjätte boken...

(Nu kan mitt minne vara aningen rostigt då det var ett tag sen jag läste dem) Men Ingen säger till honom i första boken, "Du och endast du har makten att döda Voldemort" Som jag ser det gör han en massa saker han egentligen inte borde. Jag säger inte att han är dum eller gör något dåligt, (utöver vad Jag ser som Martyr-beteende) men det finns många lärare han kan gå till med sina åsikter. Men han är av någon anledning fast besluten om att han är den enda som kan lösa några problem.

Jag vill inte att någon ska ta illa upp, för jag skriver helt ur mina synpunkter, och de har ändrats många gånger under tiden jag läst böckerna. Kan hända att läser jag de igen så ser jag Harry på ett nytt sätt.

Han är modig