Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon skrattade lite och höll upp sina händer.
"Jag ska vara ärlig så mår jag inte helt hundra. Men jag blev tokig i rummet. Alla prover och bara träffa er bara några timmar."
Väl i rullstolen såg hon upp mot huset och skrattade.
"Nu fattar jag hur bra hissen är."
Vincent plockade med sig väskan och log.
"De väntar på oss." Sa han och såg mot Alistair.
"Kommer du?" Han lade armen om sin vän.
"Oroa dig inte du kommer få äta med.""

Alistair kände tyngden från Vincents arm över sina axlar och något som liknade ett litet leende formades på hans läppar, men försvann lika snabbt igen.
”Nu går vi upp. Din syster lär inte ha särskilt mycket tålamod kvar ”, svarade han och gick bort till portalen för att hålla upp den åt de andra.

När de väl fått in Lily och rullstolen i hissen och tagit sig upp till rätt våning knackade Julian lätt på dörren till lägenheten innan de steg in.
Celia kom genast ut från köket för att ta emot dem.
”Välkommen tillbaka”, sa hon glatt och skyndade sig fram till Lily för att ge henne en varsam kram.
”Jag har saknat dig”.

Han skrattade och skakade på huvudet. Alistair kände henne så väl. Sedan såg han mot Lilys hår och log. Tack vare hans syster hade hon fortfarande vackert hår. Hon hade fått komma med honom, Caleb och Julian för att hälsa på. Borsta hennes hår för att hålla det friskt.

"Det luktar underbart." De hade kommit in och han tog av sig skorna.

Lily log och lade armarna om henne.
"Hej och du luktar så gått. Vad har du för parfym?" Hon log stort och visade sina händer.
"Fortfarande. Men jag smet från sjukhuset. Så säg inget." Hon log stort medan Caleb log.
"Åh så ni kidnappade henne? Vad ska er pappa säga?"

Celia hade slagit på stort. Både hallen och den stora salen var dekorerad med vackra blommor. På väggen hängde en banderoll där hon själv hade skrivit Välkommen hem Lily med vacker, elegant handstil, och bordet var fyllt med mat som kunde mätta minst tio personer.
”Det är Chanels Coco Mademoiselle förstås”, log hon innan hon gick bort till drinkbordet och tog upp två champagneglas. Ett till sig själv och ett till Lily. Men innan hon räckte över det till sin vän tittade hon misstänksamt på henne.
”Har du tagit några mediciner? I så fall blir det ingen champagne för dig ikväll. Jag vill inte ha en repris på det som hände för två veckor sedan. Jag har ju precis fått tillbaka dig”.

"Du borde ha den oftare. Eller så är jag helt trött på steril lukt" Hon såg på henne och skakade på huvudet.
"Det blir inget för mig. Jag har fortfarande väldigt ont." Hon log svagt och såg på Caleb som tog fram en plastflaska.
"Inga problem. Vi har pärondricka som jag tänkte. Det är inte lika gott kanske men festligt ska det vara." Han hällde upp det i ett champangeglas och räkte det henne.
"Se ingen skillnad !"
Vincent log vänligt mot dem och gick fram till sin syster.
"Tack. ni har gjort det så fint." Han gav henne en puss på pannan.
"Pappa hälsar och säger hej." Han tog av sig skorna och hängde av sig jackan.
"Lily får jag lyfta dig till soffan eller ska jag köra dig dit?"

”Ja, såklart. Så dumt av mig”. Celia räckte över Lilys glas till Vincent när han kom fram till henne. Hon log varmt när hon kände pussen på sin pannan och tog sedan en sipp från sin egen champagne.
”Jag hoppas att ni är utsvultna, för det finns tillräckligt med mat åt-”.
Mer hann hon inte säga innan hon avbröts av att det knackade på ytterdörren. Rösterna tystnade och alla bytte blickar med varandra. Väntade de någon mer? Julian gick fram för att öppna och blinkade överraskat när han såg vem som väntade utanför, men snart vinklades hans mungipor uppåt.
”Mr. Hawthorne. Vad ger oss den äran?”.

Där stod Michael i all sin prakt.
”Godkväll. Jag var på området och såg er bil lämna uppfarten. Så jag tänkte bara kika in för att välkomna miss Stone tillbaka till skolan och höra om hon behöver någonting?”. Han tittade över Julians axel och lät blicken vandra tills han hittade Lily i rullstolen, med händerna inlindade i bandage. Och även om han log visste Alistair att fadern inte gillade det han såg.

"Åh misstag händer. Ingen fara..." Hon höjde glaset och hajade till.
"Åh Mr. Hawthorne" Lily ställde ifrån sig glaset och tog sig fram. Hon log svagt och nickade.
"Jag tror jag behöver vila såklart. Men skulle jag kunna få lite perioder för att ta mig till klasserna de kommande veckorna ifall ingen kan köra mig?" Hon svalde innan hon såg bort. Det hade inte låtit bra alls.
"Eller jag kan be Celia här göra det. Jag tror hon skulle älska att göra det?" Hon vände sig om och log.
"Men vad sägs som att äta med oss kanske?"

”Självklart. Ta den tid du behöver, miss Stone. Och skolbyggnaden må vara gammal, men den är relativt rullstolsanpassad. ”, svarade Michael och såg sig omkring. Verkade inspektera blommorna som Celia placerat över hela rummet.
”Tack, det är mycket lockande, men ni ungdomar ska få äta och fira ifred. Ni kommer ändå se tillräckligt av mig och min familj under balen imorgon.”. Han log och flyttade tillbaka blicken mot Lily.
”Och på tal om balen. Nu när jag ändå är här skulle jag vilja dela några ord med min son. Det finns vissa saker som vi behöver gå igenom inför morgondagen”.

Alistair sa ingenting, men när allas blickar vändes mot honom nickade han bekräftande.
”Ni kan börja utan mig”, sa han och gav därefter Julian, Vincent och Caleb en blick som tydligt sa att de inte ville bli störda.

"Så underbart. Rack så mycket. Ni anar inte hur mycket jag står i skuld till er." Hon såg vördnadsfullt på honom och nickade sedan. Försiktigt vände hon sig och rullade till bordet och log näe hon såg all mat.
"Men jag skulle ju!" Skrattade hon och såg på Vincent som ställde sif vid Celia.
"Ja nu äter vi. Som sagt får fröken rullstol ingen champange eftersom hon tar medicin." Förklarade han högtidligt och började lasta upp mat.
"Men laxen är utmärkt tillsammans med potatisen. Sen har vi ju en wagyu biffar."

”Jag hjälper dig!”.
Julian var snabbt framme vid Lilys sida för att fylla hennes tallrik med mat, och ett lurigt leende spred sig över Celias ansikte när hon såg på dem och på hur ivrig Julian verkade vara över att få hjälpa hennes vän. Hon lutade sig sakta närmare sin bror och viskade;
”Skulle inte de där två vara söta tillsammans?”. Hon log ännu bredare. ”Vem som helst kan ju se att Julian har en crush på henne.”.