Förändrad värld Lupple & Medi

Aurora stirrade ned i bordet och försökte att varken synas, höras eller finnas. Detta var oerhört pinsamt. Varför behövde Theodore veta allt detta.

Rikard såg på honom. "Absolut det finns det. " Sa han lugnande. "Den ska komma ungefär var fjärde vecka. Om den är några dagar sen så är det inget konstigt när det är närmare en vecka eller mer då är den oregelbunden. Och det kan bero på stress eller viktförändringar, eller hormonell obalans. " Sa han lugnande. "De har aldrig haft oregelbunden, så jag tror inte att de kommer börja ha det nu. Och flickorna vet själva. Låt de berätta om de tror att något är fel. Det kan vara en privat sak för vissa." Förklarade han.

Rafael nickade sakta. "Väldigt mycket att tänka på." Anmärkte han och rynkade oroligt på pannan. "Något mer?" Sa han och Rikard log. " Mat, frukost, lunch och middag. Även mellanmål kan vara bra två gånger per dag." Sa Rikard lugnt. "Och vatten, de måste dricka vatten." Sa han. "Detta kan vara lätt att glömma." Log han och Rafael nickade sakta.

Aurora bet sig i läppen, försökte att inte fnissa till. Var de utomjordingar eller? Självklart behövde de äta.

Han lyssnade på vad läkaren sa och nickade. Allt stod väl i boken.
"Vi har aldrig haft egna va.. flickor. Det är ju nytt." Theodore såg på Aurora och log.
"Vad är det? Jag ser att du skrattar åt något.." Han såg sedan på klockan.
"Vi kanske ska gå alla och vara där när hon vaknar? Hon ska ju ha en ny familj." Han höll ut sin hand.
"Aurora?"

(Du har skrivit samma igen?)

Har jag? xd jaaa jag såg det nu XDD förlåt, jag hahaha xd Hang on xd )

Rafael nickade leendes. " Du har rätt min bror, det är nytt. Men vi lär oss fort." Log han och reste sig upp för att gå till sin flicka. "Vi alla borde gå." Instämde han leendes.
Aurora tittade upp på Theodore och fnissade till. "Ni ställer väldigt...underliga frågor." Viskade hon leendes. "Är ni typ utomjordingar?" Flinade hon skämtsamt och tog hans hand försiktigt. "Jag följer gärna med." Viskade hon ärligt.

Han såg ner på henne och skrattade sedan.
"Vem vet? Vi kanske är det och vi vet inte om det?" Han började gå.

Hon kved till och vred sig lite. Varför gjorde ryggen så ont?
"Va?" Hon var nära på att somna om och kved till igen. Läkaren såg upp och satte in mer smärtstillande. Hon verkade ha så ont.

Hon skrattade till och följde med honom bortåt.

Rafael hörde hennes röst och skyndade på sina steg. Klev in i rummet och satte sig vid hennes sida. Tog hennes hand försiktigt och såg på henne. Varför kved hon? "Har hon ont?" Frågade han oroligt.

"Hon har ont men jag har get henne morfin." Han såg på Rhiannon.
"Jag kommer ge dig två askar med morfintabletter. Hon behöver något starkare och hon kommer kanske behövas undersökas om någon vecka. Men det är bara för att hon ska bli bättre."

Hon öppnade ögonen och såg sig trött om.
"Jag mår illa." Viskade hon och såg sorgsen ut.
"Varför har jag ont?"

Rafael såg på honom med allvarlig blick. "Morfin? Hur många per dag? Eller vid behov?" Frågade han oroligt. För att sedan se ned på henne och möta hennes blick. "Hej där." Log han och nickade sakta. "Du har opererats för att bli bättre." Viskade han lugnande.

"Vid behov. Jag ska skriva hur många hon ska ta om dagen." Han nickade och reste sig och sköt fram stolen.
"Ge det någon timme sen ska hon vara mer pigg." Han såg på de båda flickorna.
"Jag vet att du har fårr glass men hon måste få något sött. Vill du ha med Aurora?" sa han och log.

Hon kände sig konstig. Så det var därför hon hade somnat? Utan att veta varför började hon gråta och höll Rafaels hand mot pannan.
"Varför jag?"

Aurora såg på henne med orolig blick och såg sedan på läkaren och nickade. "Ja tack, lite glass." Viskade hon med ett svagt leende och satte sig tyst på en pall och visste inte riktigt vad hon skulle göra.

Rafael höll handen mot hennes panna men blev än mer oroad över hennes tårar. Vad hände? Han svalde hårt och såg på henne. "Varför du? hur menar du?" Viskade han och försökte att torka hennes tårar. Han ville helst av allt krama om henne men det kanske skulle skrämma henne så han satt stilla och försökte trösta ändå.