Tårar från himlen

Yay, äntligen ett nytt kapitel! Det var verkligen intressant att läsa!
Jag gillar att det är skrivet i två perspektiv, lite ovanligt men extremt bra.

Nu har jag och dottern haft en riktig mys-stund med kapitlet och hon tycker det var bra. Imorgon blir det födelsedag!

Mer kommentar kommer, men som helhet fastnar jag starkt för Lilys agerande i det här kapitlet. Du fångar verkligen hennes karaktär! Modig och empatisk som vågar säga ifrån och ställa upp för den som behöver.

Jag hade lite tråkigt på engelskalektionen så jag gick snabbt in på mugglis och såg att kapitlet jag längtat så efter hade kommit! Då kunde jag jobba lite bättre när jag visste vad jag skulle göra när jag kom hem. ♥


Jäääätte bra kapitel!
Men Snape får inte gör något dumt nu! Quirinus behöver kärlek, inte hat!!!!!!!!!!
Bra att Quirinus iallafall har bra vänner som kan stötta honom. ♥

Gillar som sagt Lily otroligt mycket i den här storyn. Precis så måste hon ha varit, modig och med skinn på näsan, och oerhört empatisk. Är så glad att Quirinus har henne på sin sida.

Att använda både Lilys och Remus perspektiv ger variation till berättelsen och passar perfekt i sammanhanget. Nu får man veta hur stämningen är bland eleverna och hur de uppfattar Quirinus - på olika sätt.

Marodörerna är starka aktörer att ha på sin sida. Bra att de vill ställa upp för Quirinus. Det behöver han, när Snape och Wincott är i farten!

Jag har inga tips att komma med. De kom nog när jag fick förmånen att ta del av kapitlet i förväg.

Himmel och pannkaka! Är det redan fredag? Gud, vad dagarna går fort. Men det är inte något fel med det. För det innebär att det blir ett nytt kapitel!

ginnymollyw ♥



Avis Fortunae  ♥ (Båda inläggen)



catradora ♥




Ellpotter09 ♥


Elzyii, Pixelow, Leoney, boknörd_, Fanny Lawiise och Trezzan ♥


I förra kapitlet fick alla elever veta varför Quirinus inte var på skolan, och de flesta elever blev väldigt chockade. Lily började till och med gråta för hans skull och Remus var lika skakad.

De andra lärarna såg mest nervösa ut, men inte MacGyver. Han var mer medlidsam och bekymrad, vilket inte är så konstigt, då han är vän med Nathan. Det är från Richards synvinkel man läser detta kapitel.
_____________________________________________________________________________________________

Kapitel 34


Richard kände hur han darrade inombords medan han satt kvar vid lärarbordet tillsammans med sina kollegor. Han kunde inte tro att hans bäste väns fru hade gått bort. Det sved i hjärtat när han tänkte på hur det måste ha känts för Quirinus att få veta det.
Han är så ung och oskyldig, tänkte Richard. Livet är så otroligt orättvist! Det var förstås därför Mia, Nathan och Nicole betedde sig konstigt under sommaren. Det handlade inte om att Mia och Nathan hade tänkt skilja sig, eller att det skulle komma ett till barn i familjen. Mia hade fel på hjärtat hela tiden. Han tog en klunk pumpasaft för att lugna sig lite grann.
”Är allt som det ska?”
Richard vaknade ur sina funderingar och tittade upp. Professor Dumbledore såg på honom med medlidsam blick, medan hans blå ögon lyste av oro.
”Det känns inget vidare”, erkände Richard. ”Det är så… hemskt! Och Quirinus trodde att det rörde sig om ett barn!” Han tvekade innan han tillade: ”För att inte tala om att han först var orolig för att hans föräldrar inte älskar varandra längre.”
Rektorn suckade medkännande.
”Tänk på att Mia och Nathan inte ville oroa honom. De trodde ju att det bara skulle ske en gång.”
”Jag vet”, mumlade Richard. ”Jag förebrår dem ingenting, för jag tror mina föräldrar hade gjort likadant, ifall jag var i hans ålder.
”Men nu var du inte det”, sa Dumbledore allvarsamt.
”Nej, jag var två år äldre än vad han är.” Richard suckade djupt, när han tänkte på vad som hade hänt när han var femton år.

Richard satt i väntrummet på Sankt Mungos sjukhus tillsammans med Denzel. Ända sedan första veckan hade Sophie varit väldigt sjuk, och på grund av smittan hade Richard inte fått krama henne.
”Tror du att mamma blir frisk?” undrade han ängsligt.
”Jag… jag vet inte”, svarade Denzel och drog en hand genom håret. ”Botarna gör allt de kan, men du vet hur det är med stänkkoppor. Vissa blir friska, andra…” Han tystnade tvärt. ”Låt oss hoppas att det är goda nyheter”, sa han och pressade fram ett leende.
Efter några minuter kom en botare fram till dem. Det var samma man de hade mött när Sophie blev inlagd.
”Hur mår hon?” frågade Denzel försiktigt.
”Jag… jag har tyvärr inga goda nyheter att komma med, mr MacGyver.” Botaren såg medlidsam ut. ”Er fru har mått allt sämre sedan ni var här sist, och tyvärr kan vi inget göra. Hon är alldeles svag och jag är rädd för att hon inte klarar natten.” Richard kände hur en klump i halsen bildades, för han förstod vad mannen menade. Botaren såg deltagande på honom och sa:
”Jag förstår om det är jobbigt för dig att höra det här, och jag beklagar verkligen. Din mamma har varit duktig och följt våra råd, men tyvärr har det inte hjälpt.” Han log tröstande. ”Men jag ska hämta en dryck som du får ta, så kan du… prata med henne. Vill du det?”
”Ja, tack”, viskade Richard, som kände hur det sved i i strupen. När botaren skyndade sig iväg, drog han efter andan.
”Du får gråta”, viskade Denzel, vars blå ögon var blanka. ”Det är så orättvist att hon inte får vara med oss!”
Richard sa ingenting, utan lät några tårar rinna nerför kinderna. Botaren var tillbaka med två små flaskor, vars innehåll lyste grönt.
”Det här elixiret kommer göra så du inte smittas”, förklarade han. ”Så fort ni har druckit det, har ni en timme på er att prata med henne.”
”Du får gå först”, sa Denzel när de tog emot flaskorna. ”Sophie skulle uppskatta det”, tillade han, medan tårarna rann nerför kinderna.
Richard drack sitt elixir och med raska steg gick han in i rummet. Modern låg på sin säng med slutna ögon och hennes andning var tung.
”Mamma?” sa Richard försiktigt. Sophie slog med ens upp ögonen, och log ett matt leende.
”Åh Richard”, sa hon med låg röst. ”Du kom.”
Richard svarade inte, utan tog hennes hand och kramade den hårt.
”Botaren berättade allt”, sa han efter några sekunder. ”Jag hade hoppats att du skulle bli frisk.” Han lät tårarna rinna. Sophie strök honom över håret.
”Jag vet. Men du minns vad vi sa i början av sommaren? Det fanns en risk att jag inte skulle klara mig.”
”Jag vet”, mumlade Richard, medan klumpen i magen blev större. ”Men det känns ändå orättvist!”
Hans mamma log medkännande.
”Jag vill inget hellre än att få vara med dig”, sa hon. ”Men du ska veta att jag alltid kommer att finnas i ditt hjärta.” Hon hostade till och drog efter andan, innan hon fortsatte: ”Lova att vara lika snäll och hjälpsam som du alltid har varit. Och kom ihåg de lyckliga stunderna vi har haft tillsammans.”
”Jag lovar, mamma”, sa Richard och kysste henne på pannan. ”Jag älskar dig.”
Modern gav honom en sista kram innan han lämnade rummet. Denzel drack sitt elixir och gick in för att prata med Sophie.


Richard svalde när han tänkte på att modern somnade in två timmar efter att Denzel hade pratat med henne.
”Det var nog den värsta stunden i mitt liv”, sa han till rektorn. ”Det var fruktansvärt att ordna med begravningen.”
”Och nu måste Nathan och Quirinus gå igenom samma sak som du och din pappa fick göra”, sa Dumbledore tyst. ”Det kommer att vara jobbigt för dem båda.”
Richard suckade innan han reste sig upp för att förbereda lektionen han skulle ha med andraårseleverna från Ravenclaw.
”Jag vill gärna besöka dem”, sa han raskt. ”Det känns inte mer än rätt än att få stötta dem båda, nu när det är så jobbigt för dem.”
”Det är ett klokt beslut!” Rektorn log uppmuntrande. ”Om du vill, kan du ställa in lektionerna och åka nu.”
”Det var snällt av er, men det är bra om de får vara ensamma idag”, sa Richard. ”Det är ju lördag i morgon, så jag kan åka till dem då.”
”Det låter bra”, sa Dumbledore. ”Nathan och Quirinus kommer att uppskatta ditt stöd.”
Richard log innan han gav sig iväg mot sitt klassrum.


Stämningen var väldigt spänd under resten av dagen, och Richard hade känt sig tom inombords för Quirinus skull. När den sista lektionen var avslutad, satte han sig tungt ner vid sitt skrivbord och betraktade sin mor, som log strålande i sitt fotografi.
”Jag håller mitt löfte, mamma”, viskade Richard. ”Jag ska vara snäll och hjälpsam. Quirinus behöver någon som förstår hans sorg och smärta.”
Med viss tvekan tog han upp alla läxuppgifter eleverna hade lämnat in, i ett försök att skingra tankarna.
________________________________________________________________________________________________________

Ja, mina vänner, Richard hade det tufft när han var femton år, i och med att hans mamma dog.
Om ni har läst kapitel 20, så står det i hans biografi att hans mor är avliden.
Det har funnits hintar om MacGyvers mamma.

I kapitel 25 berättar Richard att hans mamma var mugglarfödd, så därför känner han till böcker som mugglare skriver. När han nämner att hans mamma lärde hans pappa allt om mugglare, när delade lektioner tillsammans, försvinner hans leende och han får en konstig glimt i ögonen. Det märker Quirinus och blir förbryllad, men han väljer att inte fråga, för han anser att det är MacGyvers ensak.

När vi är på kapitel 29 , får Quirinus se MacGyvers föräldrar. MacGyver säger att han är lik sin pappa, men att han har ärvt moderns ögon och blonda hår. Han ler lite sorgset efter att ha sagt att han ärvde mammans tålamod och vänlighet, men sedan undrar han vad Quirinus har på hjärtat* (I kapitel 28 får man veta att Sophie åkte in på Sankt Mungos sjukhus för att hon fick stänkkoppor)

*Quirinus trodde ju att Mia väntade barn och att det var därför hon fick vredesutbrott under sommaren.

Snabb kuriosa: Jag hade ingen tanke på att MacGyver skulle ha förlorat en förälder när han var ung, men ju mer han utvecklades, tänkte jag att i och med att han kommer att bli mer som Quirinus vän, kunde det vara bra att låta en förälder försvinna. Då kan Richard försöka stötta honom så gott han kan, i och med att han vet hur det känns.

Hoppas ni gillade det. (Kom gärna med tips, för ingen har korrekturläst det.)

Jättefint men sorgligt kapitel!

Bra att MacGyver kan stötta Quirinus. ♥

Vilket fantastiskt kapitel du har skrivit! Satt på ett café och läste. Tänkte på dina råd att alltid ha en bok med i väskan, men jag hade istället din berättelse med mig i telefonen Jag blev tårögd av vissa delar i kapitlet. Mer om detta senare!

För att börja med din fråga, så menade jag att dina olika perspektiv - Lilys och Remus - gör att man får se Quirinus genom deras ögon, men också hur andra elever uppfattar honom. Tjejgänget som pratade om honom, till exempel, verkar tycka att han är lite underlig och de uttrycker sig inte så snällt. Lily, Remus och marodörerna däremot, tycker om Quirinus och vill hjälpa honom.

Nu får vi läsa ur Richards perspektiv, och det ger ännu mer variation. Övergången från nutid till till dåtid är också mycket snyggt och smidigt gjord:

”Jag vet”, mumlade Richard. ”Jag förebrår dem ingenting, för jag tror mina föräldrar hade gjort likadant, ifall jag var i hans ålder.
”Men nu var du inte det”, sa Dumbledore allvarsamt.
”Nej, jag var två år äldre än vad han är.” Richard suckade djupt, när han tänkte på vad som hade hänt när han var femton år.

Richard satt i väntrummet på Sankt Mungos sjukhus ...

Och den här delen får mig tårögd!

”Jag vill inget hellre än att få vara med dig”, sa hon. ”Men du ska veta att jag alltid kommer att finnas i ditt hjärta.” Hon hostade till och drog efter andan, innan hon fortsatte: ”Lova att du alltid är lika snäll och hjälpsam som du alltid har varit. Och kom ihåg de lyckliga stunderna vi har haft tillsammans.”
”Jag lovar, mamma”, sa Richard och kysste henne på pannan. ”Jag älskar dig.”Modern gav honom en sista kram innan han lämnade rummet.

Jag tänkte direkt när jag läste det här att dessa moderns ord på dödsbädden kan ha bidragit till att Richard är så otroligt snäll som han är. Jag tror att han hade varit det annars också, men att det här löftet till hans mamma verkligen hjälper honom att hålla fast vid snällheten i alla väder.


TIPS:

Det är från Richards synvinkel men läser detta kapitel ifrån.

Det är från Richards synvinkel man läser detta kapitel.

”Jag vill inget hellre än att få vara med dig”, sa hon. ”Men du ska veta att jag alltid kommer att finnas i ditt hjärta.” Hon hostade till och drog efter andan, innan hon fortsatte: ”Lova att du alltid är lika snäll och hjälpsam som du alltid har varit. Och kom ihåg de lyckliga stunderna vi har haft tillsammans.”

Skulle vilja få bort upprepningen här.

”Jag vill inget hellre än att få vara med dig”, sa hon. ”Men du ska veta att jag alltid kommer att finnas i ditt hjärta.” Hon hostade till och drog efter andan, innan hon fortsatte:
”Lova att vara lika snäll och hjälpsam som du alltid har varit. Och kom ihåg de lyckliga stunderna vi har haft tillsammans.”

”Det låter bra”, sa Dumbledore. ”Nathan och Quirrell kommer att uppskatta ditt stöd.”

Jag tror du menar:

”Det låter bra”, sa Dumbledore. ”Nathan och Quirinus kommer att uppskatta ditt stöd.”

Min känsla jag beskrev tidigare, om Richards snällhet som verkligen är ett utmärkande drag hos honom, bekräftas i avslutningen:

När den sista lektionen var avslutad, satte han sig tungt ner vid sitt skrivbord och betraktade sin mor, som log strålande i sitt fotografi.
”Jag håller mitt löfte, mamma”, viskade Richard. ”Jag ska vara snäll och hjälpsam. Quirinus behöver någon som förstår hans sorg och smärta.”

Så fint av honom att åka till Nathan och Quirinus för att stötta dem. Det behöver de nu! ♥

Uppdatering: dottern tycker också att kapitlet är bra!

Ja, mina kära vänner. Då var det dags för ännu ett kapitel. Det är skrivet ur både Quirinus och Nathans perspektiv. Hoppas ni gillar det.


ginnymollyw ♥


Ellpotter09 ♥


Avis Fortunae  ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


______________________________________________________________________________________


Kapitel 35


Quirinus stirrade tomt framför sig när han ensam satt vid matbordet, eftersom Nathan hade åkt över till moster Marie för att prata om begravningen. Ända sedan de kom hem, hade ingen av dem sagt ett ord till varandra. Allt kändes så overkligt, som om han bara hade drömt alltsammans. Men han insåg att Mia aldrig skulle komma tillbaka. Han svalde innan han kastade en blick mot bakgården, och tårarna rann nerför kinderna när han tänkte på hur han och modern hade pratat med varandra i somras.
”Det var där hon gav mig råden att strunta i Snape, eller försöka behandla honom som luft!” viskade han tyst för sig själv. ”Nu kommer jag aldrig att få prata med henne igen, eller krama henne.”
Med en klump i magen gick han till övervåningen och in till föräldrarnas sovrum. Han satte sig på moderns säng och tog upp hennes morgonrock. Utan att tveka begravde han ansiktet i den, samtidigt som en snyftning steg i strupen. Han andades in Mias parfym som hade fastnat på den och kroppen darrade. En hand lades på axeln och när han tittade upp, fick han syn på sin pappa. Nathans gröna ögon var blanka när han viskade: ”Jag förstår att det är jobbigt. Det var svårt för mig efter att hon somnade in.”
”Jag vill inte tro att det är sant!” snyftade Quirinus. ”Varför… v-varför skulle hon få problem med hjärtat för?!”
”Din morfar hade liknande problem”, förklarade Nathan. ”Mia sa det… första gången vi åkte till sjukhuset.”
”Morfar blev då i alla fall gammal”, viskade Quirinus medan han fick en gråtklump i halsen. ”Mamma förtjänade inte det här!” Han slog händerna för ansiktet och grät bittert. ”Och vi får aldrig se henne mer!” tillade han.
Nathan kramade honom hårt.
”Vi måste försöka hjälpa varandra”, sa han. ”Vi får tänka oss att Mia finns med oss, även om vi inte kan se henne.”
Quirinus svarade inte, utan lät tårarna rinna nerför kinderna. Han förstod nu varför Mia hade blivit arg på honom över några småsaker.
”Hon hade svårt att kontrollera sina känslor på grund av hjärtat, eller hur?” frågade han efter en stund.
”Ja, det var så mycket tankar som rörde sig i huvudet på henne”, sa Nathan undvikande. ”Men det är nog normalt när man är sjuk.”
De satt återigen tysta ett bra tag, medan regnet slog mot fönstret. När klockan var halv elva sa Nathan:
”Jag tror det är bra om vi försöker sova lite. Du får vara här i natt, så slipper vi vara ensamma.”
Quirinus reste sig upp och med tunga steg gick han till sitt eget sovrum för att dra på sig pyjamasen.
När han kom ut i hallen, kände han sig illamående av sorg. Han mindes hur många gånger han hade gått till föräldrarnas sovrum när han var liten, ifall han hade haft mardrömmar, eller om han trodde det var ett monster under sängen. Efter några sekunders tvekan gick han och lade sig bredvid Nathan, och det dröjde innan han till slut föll i en orolig slummer.


Nathan såg hur morgonen grydde. Han hade inte sovit under hela natten, för en massa tankar hade snurrat runt i huvudet på honom. Han satte sig upp i sängen och betraktade Quirinus, som rörde oroligt på sig i sömnen.
”Jag kan inte skydda dig mot dina mardrömmar”, viskade Nathan och kramade sin sons hand, ”men jag ska göra allt jag kan för att ta hand om dig. Vi måste bara stötta varandra så gott det går.” Han tvekade innan han tillade: ”Och jag hoppas att du någon gång kan förlåta oss för att vi inte sa sanningen till dig! Vi menade inget illa.”
Quirinus drog en skälvande suck och en kvävd snyftning hördes. Nathan strök honom över håret, innan han slängde av sig täcket och klev upp. Han tassade ut ur sovrummet och stängde dörren efter sig och gick ner till köket för att dricka lite vatten. Ända sedan Mia dog, hade han haft svårt att koncentrera sig. Han ryste när han tänkte på gårdagen. När han anlände till skolan, hade Quirinus först tittat på honom med en konstig blick, innan han blivit arg, vilket på sätt och vis var förståeligt.
Med en suck tog Nathan fram ett glas och hällde upp vatten. Men just som han skulle ta en klunk, såg han sig hastigt om i köket och plötsligt sjönk han ihop på golvet, medan tårarna rann nerför kinderna. Smutsiga tallrikar, bestick och glas låg i en enda röra på diskbänken, medan små flugor surrade över matresterna.
”Jag kommer inte klara det här!” snyftade Nathan. ”Hur ska jag kunna ta hand om Quirinus, om jag inte orkar bry mig om att städa med hjälp av magi?! Jag har låtit allt förfalla efter Mias bortgång.” Han ställde ifrån sig glaset och lutade huvudet mot sina knän, medan yrseln tog över. En hand lades på hans axel så han tittade upp, och till sin stora förvåning fick han se sin gamle vän från Hogwarts.
Richard MacGyver stod och såg på honom med medlidsam blick och viskade:
”Professor Dumbledore berättade vad som hade hänt. Det är så hemskt alltihop!”
Nathan svarade först inte, utan slog armarna om sin gamle skolkamrat, medan nya tårar rann nerför kinderna.
”Jag hade hoppats att vi kunde träffas på ett bättre sätt”, mumlade han efter en liten stund.
”Det blir inte alltid som vi har tänkt oss”, sa Richard vänligt och hjälpte honom upp. Hans stora chokladbruna ögon lyste oroligt. ”Du ser inte ut att må så bra”, sa han försiktigt.
”Jag vet.” Nathan suckade djupt. ”Jag har inte kunnat göra någonting sedan Mia dog. Jag har inte sovit på hela natten och det ser ut som om en orkan har dragit förbi! Och Quirinus! Han är så ung! Han… han…” Han avbröt sig när han kände hur det sved bakom ögonlocken.
”Var är han?” undrade hans vän.
”Han sover i mitt sovrum”, svarade Nathan och torkade sig i ögonen. ”Jag borde kanske göra frukost åt honom.”
”Jag tycker att du ska lägga dig och vila”, sa Richard och räckte honom vattenglaset. ”Jag kan ta hand om röran här inne, och sedan går jag och ser om Quirinus är vaken.”
”Men… men du kom ju just”, sa Nathan förvånat. ”Jag kan inte låta dig…”
”Jag vill hjälpa till”, avbröt Richard bestämt. ”Gå och lägg dig, så ordnar jag allting”, tillade han.
Nathan tvekade, men han insåg att han behövde lägga sig ner en stund.
”Jag skulle kunna lägga mig i gästrummet vi har i närheten av vardagsrummet”, mumlade han. ”Så slipper jag störa Quirinus.”
Richard log uppmuntrande.
”Det låter bra”, sa han. ”Ta det bara lugnt nu, så ska du se att det känns bättre.”
Nathan kände sig tacksam över sin kamrats omsorg, så han gick in till det lilla sovrummet. Han svalde när han såg de lila tapeterna han och Mia hade valt ut när de inredde rummet. Saknaden efter hustrun fick honom att gråta tyst, innan han följde Richards råd och gick till den lilla sängen som stod nära fönstret. Så fort han lade huvudet mot kudden, somnade han.
________________________________________________________________________________

Det här kapitlet är nog det sorgligaste jag skrivit. Ni ser ju hur Quirinus och hans pappa mår efter Mias död.

Quirinus försöker förstå och låta sanningen sjunka in, fast som ni märker, har han svårt att ta in det, vilket är förståeligt.

Nathan har i sin tur haft rätt svårt att ta itu med saker, som till exempel disken. (Vilket resulterar i att flugorna kommer på besök.) När han ser röran, bryter han ihop och undrar om han kommer att kunna ta hand om Quirinus.

Jag tror att det är så i verkligheten. När någon man står väldigt nära, avlider, tappar man kontrollen. Som tur är kommer Richard som en räddande ängel! Han tröstar Nathan och erbjuder sig att röja upp i köket. Så han är klok som förstår att det är tufft, och omtänksam, som råder Nathan att vila. (Tänk på att MacGyver inte har någon mamma, som ni läste i föregående kapitel. Då är det lätt för honom att känna empati för sin vän och hans son.) Videon här nedanför passar bra till kapitlet tycker jag.



Ett stort tack till Avis Fortunae  som har korrekturläst texten och kommit med smarta tips för att få texten att bli bra.

Nu när ni har läst kapitlet och smält alla händelser, kan ni leta upp ett roligt klipp att se.

Ja, just ja! Idag är det en skådespelare från Harry Potter som har födelsedag idag! Nämligen Ian Hart, som spelade Quirrell i första filmen! Han fyller faktiskt 57 år idag! För alltså tjugo år sedan fick vi se honom på bioduken! Han var 37 år gammal, men han såg tio år yngre ut, så jag blev lurad och trodde att ”Harry Potter och de vises sten” var hans första film. (Vilket fick min ett år äldre killkompis att skratta åt mig. Behöver jag säga att jag ville hälla vatten över honom? )

I alla fall, så tycker jag vi önskar honom en bra dag, och hoppas han och hans familj har det trevligt tillsammans!

Buhu, varför sa du inte att man skulle hämta näsdukar?

Det är så OTROLIGT bra skrivet och jag känner verkligen Nathan och Quirinus sorg.






Grattis Ian Hart/Quirrell!

Så fruktansvärt fint och sorgligt kapitel! Det griper verkligen tag om hjärtat när du beskriver vardagen hos Quirinus och Nathan … det måste vara det värsta, när allt det vardagliga ändå måste pågå. Utan den som varit en naturlig del av vardagen.

Med en klump i magen gick han till övervåningen och in till föräldrarnas sovrum. Han satte sig på moderns säng och tog upp hennes morgonrock. Utan att tveka begravde han ansiktet i den, samtidigt som en snyftning steg i strupen. Han andades in Mias parfym som hade fastnat på den och kroppen darrade.

Just detta, doftminnen av en älskad person, vet ju hur det känns när man saknar någon och andas in doften från något föremål, och tänk då när denna person är borta för alltid!

För att inte tala om hur målande och verkligt du beskriver vardagen, diskberg som måste kännas oöverstigliga, som en symbol för allt man måste igenom.

Med en suck tog Nathan fram ett glas och hällde upp vatten. Men just som han skulle ta en klunk, såg han sig hastigt om i köket och plötsligt sjönk han ihop på golvet, medan tårarna rann nerför kinderna. Smutsiga tallrikar, bestick och glas låg i en enda röra på diskbänken, medan små flugor surrade över matresterna.
”Jag kommer inte klara det här!” snyftade Nathan. ”Hur ska jag kunna ta hand om Quirinus, om jag inte orkar bry mig om att städa med hjälp av magi?! Jag har låtit allt förfalla efter Mias bortgång.” Han ställde ifrån sig glaset och lutade huvudet mot sina knän, medan yrseln tog över.

Ja, Richard kommer verkligen som en räddande ängel. En riktig vän! Han är det bästa stöd de kan få nu. Ser fram emot att läsa vidare! ♥

Grattis Ian Hart! ♥♥♥

Min dotter hade en praktisk fundering kring att de i nuläget kan ha hjälp av en diskmaskin.

Och visst är det så, att när något riktigt krisartat händer så behövs hjälp, både praktisk såväl som tröstande. Richard kommer att kunna ge Quirinus och Nathan båda dessa sorters hjälp.