Astrid och Blodtjuven

bättre än det

Supermegafantastisktjättebra

Andra gånge men så himla bra.
Ålltså du skriver så sjukt braaaa/!!!!!!!!

Hej kära läsare som jag helt har ignorerat.
Förlåt att jag bara slutade. Jag har haft så mycket att göra och ta ikapp så att det kändes som att jag aldrig skulle bli klar.
Nu däremot är hela min to-do list avklarad, alla uppsatser inlämnade, all praktik klar och till och med sagt upp mig från jobbet. Goooo me.

Det innebär också att jag äntligen har tid att fortsätta med denna.

Såååååå....

*trumvirvel*

Nytt kapitel, bara sisådär två månader för sent!

Kap. 20
En oroväckande utveckling

De sista eleverna hade precis hunnit in när Alyssa tog till orda i den förvånansvärt tysta hallen.
”Elever vid Hogwarts,” började hon i en högtravande ton. ”Vi förstår att ni är rädda. Vi förstår att era föräldrar är rädda. Men tro mig: vi är inte rädda.”

Ett fåtal spridda applåder hördes när Alyssa tog en uppenbar konstpaus. Astrid kände dock tydligt rädslan som sipprade ut från Alyssa.

”Det har skett flera hemska attacker här på skolan. Vi är här för att sätta stopp för det. Tro mig när jag säger att ingen vampyr kommer kunna gömma sig för oss. Vi har hanterat ett dussintal liknande fall. Det här är över inom en vecka.”
Bifallet vid nästa paus var tydligare, och applåderna fullkomligt dånade.
”Vi vill att alla elever som vet någonting som eventuellt kan förknippas med detta omedelbart besöker mig och herr Dimwhittle.” När Alyssa sade ”Dimwhittle” kände Astrid hur Alyssas rädsla stegrades, och hon sneglade försiktigt omkring i salen. En man oklanderligt klädd i senaste mugglarmodet med en välskuren kostym stod och stirrade bistert ut över folkmassan. Det måste vara Dimwhittle.

Mannen som Astrid hade gissat var Dimwhittle klev fram och log ett bistert, glädjelöst leende. ”Mitt namn är Gregory Dimwhittle, och jag är från ministeriets internrevision. Om ni har några klagomål på denna utredning är det mig ni ska vända er till. Om jag inte är närvarande vill jag inte att ni delger fröken Cervent någonting. Tack för mig.”
Salen var knäpptyst. Dumbledore rörde sig framåt. ”Med de tråkigheterna ur världen hoppas jag att ni alla vill hugga in på måltiden. Låt maten smaka, och låt oss vid Merlin hoppas att problemet är löst så snabbt som fröken Cervent hoppas. Jag är otroligt trött på vitlök.”
Flera av eleverna skrattade högt, och med ens hade den tryckta stämning Dimwhittle skapat försvunnit.

Astrid åt en vitlöksdoftande kycklingklubba och skrattade åt ett skämt som Ellina precis hade dragit när hon kände en hög röst dåna inuti hennes huvud. ”Astrid. Jag måste prata med er. Mahogany”. Snape tittade snabbt mellan Alyssa och Astrid, men Astrid petade direkt till Ellina med armbågen och reste sig upp.
”Specialmöte. Jag förklarar sen. Jeri,” viskade hon över bordet, ”hämta Kevin. Nicole, du kan också följa med.”
”Vart ska vi?”
”Biblioteket, antar jag. Alyssa sade bara ”mahogany”, så jag antar att det var vårt bord hon syftade på.
”Hur…?”
”Jag vet inte. Något med legilimantik, men Snape hörde det också.”

Knappt tio minuter senare satt de runt det väloljade mahoganybordet när dörren slogs upp och Alyssa klev in. Hennes blick for direkt till Nicole.
”Vad gör hon-”
”Hon vet redan vad som sker.”
Alyssas ögon spärrades upp.
”Vet ni-”
”Vi vet att professor Darafuil försöker komma åt blodsstenen," svarade Jeri. "Vi vet inte varför, men vi vet att han inte är ensam. Vi vet också att han har attackerat-”
”Att någon har attackerat elever och fått det att se ut som professorns jobb,” fyllde Ellina i med en giftig blick mot Jeri.

Kevin tittade försiktigt på Ellina och såg ut som att han ville säga något men inte vågade. Det var inte normalt för den vanligtvis så uppsluppna pojken.
”Vad är det Kevin?” frågade Ellina irriterat.
”Det går rykten om att…” han skruvade sig besvärat.
”Vad?” snäste Ellina med en stigande irritation.
”Att du och professorn har en relation.”
Jeri skrattade högt, men Ellina såg ut som att hon skulle kunna döda.

”Det är inte sant,” muttrade hon ilsket.
”Det… Jag antog det, men någon sade att du gick in i hans privata gemak…” fortsatte Kevin generat.
Ellinas ansikte antog en grå ton.
”Det… Det var inte… Det har inte du med att göra!”
Alla runt bordet tittade chockat på henne – även Alyssa, som innan dess mest sett ut som att hon hade hamnat med en grupp dagisbarn som helt saknade fokus.
”Du har väl inte…?” frågade hon öppet.
”Nej. Inte så. Jag… han hjälpte mig med vissa saker, bara. Jag vill inte prata om det.”

Den tryckta stämningen bröts inte förrän Alyssa började tala.
”Nå. Ni vet inte allt. Darafuil är inte den enda som är ute efter Cloichfala, som blodsstenen egentligen heter. Vi är ganska säkra på att han samarbetar med någon annan på skolan, men vi vet inte vem. Dumbledore spelar dum, men det är inte omöjligt att han också har ett finger med i spelet – det brukar han ha. Vårt största problem, just nu, är Dimwhittle.”
”Kontorsråttan?”

Alyssa fnös.
”Dödsätaren, snarare, även om han inte har blivit fälld för det. Och jag har ganska goda skäl att tro att han samarbetar med sin gamla vapenbroder.”
Alyssa vände sig mot Astrid med en medlidsam blick.

”Severus Snape.”

Åh vad glad jag blir att någon fortfarande läser ♥
Haha, sorry att det tog så sjuuuukt lång tid. Nu lovar jag regelbundna uppdateringar MINST en gång i veckan!

Du skriver ju bättre varje gång du lägger ut ett kapitel!♥

Bättre sent än aldrig

Bra

Jättebra!!

Tack hörrni! ♥ Blir så glad av att se att ni inte glömt bort denna