Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Ooo sååå braaa!!!

OMR, amazing!!!

Sarima behövde inte ens tänka efter. Hon litade på alverna. Saramir och Zelmar sprang fram till en kvinna med renhorn i håret och kramade om henne. En man Sarima trodde var Calomars pappa - han hade hans bruna hår och starka ansiktsdrag - och några alver hon antog var helare tog Calomar med sig och försvann in i skogen. Bara Sarima lämnades ensam kvar vid ingången till labyrinten, och trots allt de gått igenom för att komma dit skulle hon mer än gärna springa tillbaka i mörkret för att slippa folkets stirrande ögon. Alla såg på henne. Efter Elamars ord om att hon var Kerahims dotter så hade alla alver dragit efter andan och vänt sina blickar mot henne. Hon ville gömma sig och dölja sitt ansikte, med tvingade sig att stå kvar.
Elamar gick fram till henne, la handen på hennes axel och bad henne att följa med. Alla alver vände bort från gläntan och gick in i skogen. Sarima följde efter, men samtidigt som hon kände sig trygg med alverna så kände hon sig utanför. Vad gör jag här? Alla de här personerna väntar sig att jag ska rädda dom, men jag vet inte ens hur.
Hon rättade till ryggsäcken på sina axlar och fortsatte att gå. Vad skulle hända om hon stack nu? Fick hon ens sticka, eller skulle de fånga in henne och tvinga henne att följa med som en fånge? Vad skulle hända om hon vägrade hjälpa dom? Tänk om alla historier hon hört om alverna var sanna, att dom var onda och barbariska. Dom kanske dödade henne eller behandlade henne som en fånge efter att hon hjälpt dom besegra människorna - om hon kunde besegra människorna.
Dom gick i tystnad fram genom skogen, någonting som förvånade Sarima. Hon hade trott att hennes vänner skulle vara helt galna av glädje över att få träffa sina föräldrar igen. Det är vad hon skulle ha varit. Det började snöa igen medans den stora gruppen vandrade genom träden. Dom gick i cirka en halvtimme genom den täta skogen. Solen sken starkt från himmelen och snön glittrade på grenarna. Det enda som hördes var ljudet av fötter som pulsade genom snön, och en och en annan fågel som lyfte ifrån trädtopparna.
Tillslut så var de framme i Förbannelsernas glänta.
Gläntan var med en gigantisk slätt än en glänta. Bruna tält var uppslagna överallt, men man såg ändå att de var förvånansvärt få för att vara ett helt folk. Hur det än var så var de flesta alver döda, inte så konstigt att de inte blev särskilt upphetsade när de bara kom fem barn. Det var säkert flera föräldrar som grät inombords, helt förstörda över deras barns död.
Hur som helst så ville Sarima både skrika av glädje och av sorg över att de var där. Några små barn lekte i mitten av alla tält, och flera män var ute och hängde upp tvätt på linor. Närmast dom på slätten så fanns det en krigsarena där flera personer tränade, vid den här tidpunkten mest tonåriga flickor. När de gick förbi så skrek många till och sprang fram för att krama Saramir. Det syntes att de var goda vänner. Sarima kunde inte låta bli att känna ett hugg av avundsjuka över det. Dom såg så normala ut tillsammans, medans Saramir hatade henne. Träningsarenan såg asgrym ut. Den bestod av flera dockor man kunde slåss mot, hinderbanor, cirkelplattor för närkamper, klätterställningar, en gigantisk klättervägg som slutade i ett långt rep ner till marken som man fick klättra nerför och, i kanten av alltihop, måltavlor där det stod fyra pojkar och sköt pilbåge och kastade yxor och pilar. I mitten av slätten så reste sig ett stort, rött tält med en flagga högt upp i toppen.
Sarima drog efter andan och försökte ta in allting. Men trots den glädje hon kände inombords så kände hon av ett stort lager av sorg som låg över hela platsen. Hon kände av en spänning, som om det här folket visste att dom var svagare än människorna och visste att dom var dömda till undergång.
En sak visste hon, och det var att alla litade på att hon skulle rädda dom.

Elamar följde henne fram till det röda huvudtältet. Sarimas mage pirrade av nervositet. Vad skulle hända nu?
Elamar drog tältduken åt sidan och bad henne att stiga in. Hon klev in i tältet och blev än en gång mållös av förvåning.
Det var som ett helt vanligt tält, men man kände - och såg - tydligt att det var magiskt. I hörnet så brann det en smaragdgrön brasa, som slickade tältduken men inte satte eld på den. I taket hängde små metalldrakar i smala kedjor, och det fladdrande ljusskenet från elden gjorde att dom såg nästan levande ut. I mitten av tältet stod det ett runt bord med en fruktskål på, fyllda med lilaaktiga, bananformade frukter som Sarima varken sett eller hört talas om. Bakom bordet, i en sammetsröd fotölj, satt en man.
Man kunde genast se på honom att han hade en hög grad, men han var inte krigade som Elemar. Det kunde man lätt urskilja på hans släta ansikte och oärrade händer. Trots det så hade han en allvarlig blick i sina ögon. Hans blondvita hår sträckte sig till hans axlar, och hans buskiga ögonbryn var ihopdragna, vilket gav honom ett väldigt ilsket intryck. När han talade så var det med en mjuk, men sträng röst.
“Sarima.”
Sarima visste inte om hon borde svara eller bara stå still. Medans hon tänkte så ställde sig mannen upp och gick fram till henne.
“Välkommen hit, dotter till Kerahim, son till Megador, alvernas forna härskare.”
Sarima önskade att han inte låtit så formell. Det fick henne att känna att hon kanske borde haft någonting mer med sig att erbjuda. Kanske någonting att säga, en liten aning om hur hon skulle kunna hjälpa alverna, eller bara någonting. Mannen fortsatte.
“Jag ser på din blick att du åtar dig den titeln. Men hur vet jag att du verkligen är den du utger dig för att vara.”
Sarima kom på vad hon borde säga. När hon hade tänkt på den här stunden så hade hon inte trott att hon skulle komma ihåg frasen. Men nu, när hon var här, så flödade orden ur hennes huvud som vatten, till hennes mun och ut i luften.
“Weri er weamor de selami.”, sa hon och mannens blick stelnade till. Sedan log han.
“Välkommen hit, Kerahims dotter. Jag är Zelxer, brorson till din far. Det gör oss till kusiner.”
Sarima log. Hon kände att någonting sprätte till inom henne. Hon hade så länge hoppats att hon skulle ha en släkting här, men när hon tänkte efter så ville hon inte vara släkt med Zelxer. Han var så kall och avvisande, även när han log. Hon backade några steg bakåt och vände sig sedan om för att gå ut ur tältet. Hon gick förbi Elamar, utan att bry sig ett dyft om ifall hon fick gå eller inte.

Hon gick in mot skogen, men efter några minuter så kom Elamar ifatt henne.
“Jag vet att det inte är vad du hade hoppats på.”
Sarima stod med ryggen mot den äldre och ärrade mannen, utan att säga ett ord.
“Vi är en svag armé utan människorna. Vi behöver din hjälp för att kunna besegra dom. Snälla, stanna här! Jag vet att det inte är så magnifikt som det brukade, men det är en del av vårat hem. Vi hade hoppats på att du skulle vara villig att hjälpa oss ändå.”
Sarima vände sig om.
“Tror du att jag gick därifrån för att jag tyckte lägret var mindre än jag hade hoppats på?”
Elamar rynkade på pannan.
“Ja, jag antog att… “
“För det är inte sant. Det var inte därför. Jag tycker inte att lägret är litet eller dåligt, det är bara… dumt att tro!”
Sarima flämtade nästan till när Elamar började se rädd ut. Hur kunde hon ha så mycket makt, att till och med göra en van krigare nervös? Det gjorde henne rädd, för vad skulle hon inte kunna göra med den makten? Vad skulle kunna hindra henne från att använda den fel?
"Jag bara ... vet inte om jag vill vara släkt med någon som Zelxer. Han verkar inte ett dugg glad över att ha mig till släkting. jag vill inte vara en besvikelse."
Elamar gick fram mot henne. "Zelxer är avundsjuk på dig. Du är Kerahims dotter, du har rätt till alvernas tron. Han vill inte ge ifrån sig den titeln till någon småflicka. Jag trodde bara att du var ... missnöjd med våra styrkor. Att det inte var fint nog för dig."
“Det var inget sånt!” sa Sarima igen, och gick förbi honom tillbaka till lägret. Till ett läger där barn och vuxna viskade om henne, och ville att hon skulle visa de krafter hon inte ens visste att hon hade. Och för det var Sarima rädd, räddare än hon någonsin varit för demoner och fasor.

Superbra!

Hmmm, det råkare inte vara så att Sarima fått litte känslor för Saramir? Jag shippar dem i alla fall Och den där Zelxer värkar inte vara en särskilt trevlig typ... Jag förstår att Sarina inte gillar honom.

Jupp, kaaaanske

---

Otroligt!

Vad blir Shippnamnet för Samira & Saramir? Samimir? xD

Samamir?
Btw Suuupeeerbäääst!

Sarima öppnade ögonen. Hon låg i det tält hon tilldelats, och stirrade upp i taket. Hon hade drömt om sin familj, hennes människofamilj. Senare skulle hon inte komma ihåg någonting, bara en känsla av ren fruktan när hon inom sig såg drömverisionen av Walls ögon.
Det tog några sekunder innan hon insåg att någonting var fel. Det var inte tyst, för marken skakade och utanför tältet skar skrik och ljud av klingande metall genom natten. Sarima låg still i några sekunder innan hon sprang upp och rusade ut ur tältet.
Det var eld, eld överallt. Först trodde Sarima att det bara var en eldsvåda, men sedan såg hon soldaten - en av de många soldaterna som attackerade lägret.
Sarima drog ett svärd från ett av vapenställen och sprang över det brända gräset, snön hade sedan länge smält bort av eldens hetta. Hon sprang fram och högg en av soldaterna i magen med bredsidan av sitt svärd så att den sjönk ihop med ett väsande ljud. Hon visste inte varför hon vridit svärdet, men hon antog att hon inte var redo att döda någon än. Hon sparkade en soldat i skrevet och slog en annan i huvudet med svärdsskaftet så att den föll ihop i en medvetslös hög.
Alver var överallt omkring henne, alver och soldater. Det var strider överallt, och Sarima visste inte vart hon skulle ta vägen.
“Sarima!” Saramir stod fem meter ifrån henne och slogs med tre anfallare. Sarima sprang fram till henne och började fäktas med en av dom. Han slogs som en björn, viftade svärdet runt sig så att Sarima inte kunde göra annat än att försöka parera hans hårda slag. Hon var inte mycket av en fäktare, men mot en krigare med så lite stil som den här kunde till och med hon klara sig - om hon inte fick huvudet avhugget först.
Det gällde att vara snabb, och det var inte Sarima. Hon såg hur svärdet skar genom hennes ben, men konstigt nog kände hon ingenting. Trots det kunde hon inte stödja på benet, och hon ramlade bakåt. Saramir hoppade framför henne och sparkade soldaten hårt i magen så att han föll ner på marken, blödande ur munnen. De andra två soldaterna låg stönande och blödande vid deras fötter.
Saramir drog upp Sarima på fötter, och plötsligt så möttes deras läppar i en kyss som Sarima skulle komma ihåg i resten av sina drömmar. Dom stod där, medvetna om striden som pågick runtomkring dom, men utan att vilja ta någon ställning mer. Bara stå där, nära varandra, i resten av evigheten.
Plötsligt så kände Sarima en skärande, men egendomlig, känsla i magen och Saramir flämtade till. En soldat hade kommit bakifrån Saramir och stött ett svärd genom de båda. När svärdet drogs ut igen kände hon att hon föll mot marken. Hon slog i den med en duns hon inte kände, och såg elden sluka världen ovanför henne.
Sarima vaknade ur mardömmen med ett skrik, och kunde även nu när hon var vaken känna röklukten i sina näsborrar och känslan av Saramirs läppar mot sina.

Moahahahahaaa xD

Okej, det här kapitlet skrev jag bara för att fylla ut, och för att vara taskig Sorry, men sånt är livet xD

Förlåt för att kapitlet var så kort xD Skulle ha fyllt ut det lite mer, men jag hann inte och jag vill gärna få upp det nu!

Kramis♥

BÄÄÄÄST!