Döda eller bli dödad [DOKUSÅPA]

Fairy Tale: Vad är ditt svar på detta?
1. Låter henne ta pistolen
2. Springer efter henne

Springer efter henne!

Fellrendión Åh x) Låter intressant! ~

För det första: SÅ VAR DETTA KAPITLET HELT AMAZING!!!!!

För det andra: så älskar jag Dawn i detta kapitlet♥

Vill någon av er ändra er eller står ni fast vid era beslut?

Ester Potter 04, åh tack! Känns bra om jag lyckas få till det rätt!

Jag står fast med mitt beslut!

Lol, jag är två kapitel i förväg (händelsen vid 16:00). Nu måste jag bara skriva kapitlet om vad som händer med Ivy och Jack och något litet mer.

När kommer det mer???

DAG 1 – EPISOD 8
(cirka 13:00)

Naomi
Händelserna tar plats mer längre inåt land och Naomi känner mest att hon vill hålla sig utanför. Huruvida att stanna ute på strandlinjen är en bra idé, är hon inte säker på men hon undrar om hon kommer kunna se land från något håll. Hon undrar om att bygga en flotte är uteslutet… men halsbanden skulle nog säga ifrån. Ugh.

Ivy & Jack
Ivy tycker nästan synd om dåren. Men snart kommer han att se fluffiga kaniner och simma i rosa moln. Stackars, stackars dåre. När han tittar bort passar hon på att flina för sig själv. Ännu ett nytt av hennes ovanliga mediciner testas igen. Om allt går ”illa” kommer han alltså att känna all smärta tio gånger värre från hur det var från början. ”Du, jag kan ge dig något som får det att kännas mycket bättre”, säger hon alldeles sockrat. ”Jo, tack”, mumlar Jack och hon placerar en växt mot såret. Han känner sig på kanten av medvetenheten. Blödningen har i alla fall stoppat men inte smärtorna.
”Okej, men det kommer kosta”, säger Ivy. Något med henne påminner om Cheshire-katten, leende och verkar säker på sin sak – men ändå inte helt att lita på.
”- din pistol”, säger Ivy och slår till blixtsnabbt och springer sen iväg. ”HEY!” skriker Jack och följer krampaktigt efter. Ivy är dock snabbare i stegen. Sen vänder hon sig om och gör ett snett leende. ”Tyvärr”, säger hon. Jack fryser till och sedan har hans t-shirt blivit täckt av fyra stora hål som läcker ut röd vätska (kan det vara tranbärsjuice?). ”Oh, det där var mitt blod”, tänker han och faller till marken.

---29 spelare kvar---




DAG 1 – EPISOD 9
(cirka 14:00
Dawn & Tobias
Dawn står vid diskbänken i köket och sorterar ut lämpliga knivar, ”Nå, har du något mer intresse än att slå ner tjejer då”?
”Jag slog inte ner dem för att det var kul”, säger Tobias mörkt. ”De förtjänade det.” Tobias är ute i bardisken och drar och slamrar i lådorna. ”Om du säger det så…” säger Dawn tyst. ”Var är det säkrast att stanna då”?
”Inlåst i ett hus är uteslutet. Det ger samma resultat som att hoppa från en klippa med bara stenar under. Jag tycker att vi ska gömma oss i skogen”, säger Tobias.

---29 spelare kvar---



DAG 1 – EPISOD 10
(cirka 15:00 – 16:00)

Sam
Kim sover i fosterställning mot den fuktiga jorden, nere i hålan. Armarna är lagda under huvudet som en söt liten kudde och hon verkar drömma någonting. Det är varmare under marken än ovan, även om inte mycket. Det känns skönt att i alla fall ha någon hos sig. Det är inte ens kväll men det känns redan som om det gått veckor på ön. Kim är det närmaste hon haft till vän på länge och det känns hemskt att tänka att de kanske inte alls kommer härifrån. På den femte dagen sprängs alla, om de inte lyckas fly innan dess. Kim vill fortfarande att de ska försöka samla ihop alla men Sam är inte övertygad alls. Om de alla är där för att de gjort något dåligt, kan det inte vara bra. Det är hon säker på, då det hon själv gjort inte precis är någon vacker historia.
Efter att hennes mamma och bror hade dött blev hon deprimerad och arg. Hon började stjäla och snatta utan att riktigt förstå vad hon gjorde. Med åren blev det värre, hon stal dyrare och dyrare saker och blev skickligare och skickligare, och tillslut fick hon tag på en pistol. Hon gick omkring på gatan med den i byxfickan när en man kom fram till henne. Han hade en polisuniform och bad henne visa vad hon hade i fickorna. Hon vände sig om och började springa, polisen följde efter och knappade in på henne. Utan att tänka tog hon fram pistolen, vände sig om och sköt honom till döds.
Sam är inte stolt över vad hon gjort men om hon själv gjort något så illa, måste det säkert finnas de som gjort värre saker, och de som säkert måste vara riktigt nöjda över sig själva. Usch.
Den lilla hålan är stor nog att kunna sitta upprätt inuti men inte för att stå eller ligga med benen utsträckta. Därför sitter hon ganska trångt intill s in kamrat. Hade hon varit mordisk hade hon kunnat ta svärdet och hugga henne här och nu, men det är hon inte så svärdet ligger avslappnat mot ingången. Hon bryr sig faktiskt om Kim. Så mycket att hon hoppas på att hon kan hitta någonting som de båda kan äta. Sam lämnar pappershatten i hålan som ett spår av att hon kommer komma tillbaka, och sedan lyfter hon loss busken från öppningen och kryper ut. Sam blockerar ingången med busken igen – såja! Nu kan ingen tro att marken under faktiskt är ihålig.
Av alla bär i skogen undrar hon vilka som är ätbara och vilka som inte är det. Ska hon jaga känns det bara skumt om hon ska kasta stenar på djuren tills de dör och Kims svärd är inte heller värt att försöka med. Sam vandrar utan vapen. Allt hon har på sig som är utanför ryggsäcken är en ficklampa i ena handen och en kompass i den andra, och så förstås kartan runt halsen.
Mossan hon går över är mjuk och skön, och alla starkt gröna växtligheter får det att kännas som om hon står i en kristallgrotta med smaragder så långt ögat når. Hon hör ett lågt brus. Det måste finnas ett vattendrag i närheten, men åh vad surt då hon bara har sin egen vattenflaska nerpackad. Nåja! Hon fyller den bara och så får hon dela den med Kim om hon skulle vilja det sen. Men hon vädrar något mer. Det luktar skumt, och de flygande insekterna verkar lockas in mot buskarna. Hon viker av och går försiktigt lite inåt bland ormbunkarna, för att se vad det är. Sam skriker till och sätter handen för munnen.
Tingesten ligger med skelande uttryckslösa ögon och med ett horn som sticker ut ur pannan – nej, det är en pil! Det är som en misslyckad lobotomi. Åh, fy! Hon ska just backa bort och springa vidare, men hittar en elchockpistol som hon behåller. På sätt och vis känns det skönt att kunna försvara sig en aning lättare men hon stöttar inte situationen.

Sam lyckas efter en stund nå fram till en rinnande bergsfors, som var just vad hon sökte. Här är det brant, tänker hon när hon klättrar fram genom klipporna för att nå vattnet. Hon är noga med att inte sträcka sig för långt för då kan man bli tagen av strömmen. Det rycker lite i flaskan men snart fylls den på. När hon lyfter upp flaskan ser vattnet klart och färskt ut, men är det drickbart? Hon har läst att man framförallt behöver koka det först men sen måste det också finnas något mer man ska göra. Hon undrar hur människorna på stenåldern levt. De drack antagligen bara utan att tänka över det.
Sam bestämmer sig för att lämna flaskan igenkorkad tills hon kommit tillbaka till hålan, och stoppar då ner den igen. Men nu ska hon gå och hitta något som hon kan äta. Hon klättrar uppför klipporna vid älvens sida och kommer allt högre upp på berget. Hon hoppas att hon inte kommer vilse i alla fall.

Så småningom kommer Sam in i skogen igen längre uppåt och går i tystnad och lugnt förrän plötsligt…
”Kyaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!” vrålar Crystal och hoppar rakt ut ur buskarna. Hon trycker ner Sam mot marken och sätter sig gränsle ovanpå henne. Hon siktar med en pil rakt mot hennes panna. Hjärnsignalerna skriker fara och Sam får fram elchockspistolen för att ge Crystal en elstöt rakt i handleden. Stöten är så stark att Crystal ramlar av och börjar rycka till av smärta, men stötarna når också in i henne själv, vilket får hennes hår att spraka till. Sam skyndar sig upp på fötter igen och springer iväg så snabbt hon kan – men Crystal är inte långt efter och skjuter henne rakt i nedre ryggen - och hon stupar framlänges.
”Faaan!” jämrar sig Sam i smärta och försöker krampaktigt resa på sig. Några meter bakom henne går Crystal lugnt framåt med robotlikt uttryck i ögonen.
”Döda mig inte”, stönar Sam och vänder sig om.
”Tyvärr”, säger Crystal med en fejkad sympatisk röst. ”Bara en kan vinna och…”
Sam hoppar upp när stötarna inom henne sprakar till igen och hon kastar sin packning rakt mot hennes huvud. Crystal skyddar huvudet precis innan den träffar, men det var aldrig tänkt att den skulle göra någon skada. Det var bara en distraktion när Sam nu börjar springa igen. Hon hoppar ut från stigen neråt den branta delen och börjar kasa ner längs den löviga nerförsbacken. Hon får bara se till att akta sig för de nakna klipporna. Det tycks inte hindra Crystal för hon hoppar efter. Crystal kommer snart för nära och tar tag i Sam med sina klor till naglar och de börjar rulla längs branten. Hela striden blir bara hjärnvridande när de både river och sliter i varandra och försöker ta i varandras vapen samtidigt som hela världen snurrar.
”Ajjjjee!”
Men, slutligen, som ni tyvärr nog förstår, så var Crystal den starkare av dem, och precis innan nerförsbacken slutar tvärt och de skulle falla ner i ett stup, så ger Crystal Sam en elstöt mot hjärtat och det stoppar helt. Crystal släpper sitt grepp om Sam och sträcker ut benet mot marken för att hejda fallet och ser på när Sam faller. Sams sista tankar rör varken sitt liv utanför spelet eller Kim, de rör bara skräcken över Crystals sista flin när hon vinkar åt henne från klippavsatsen som långsamt krymper.
Sam finns inte mer. Sam kan inte tänka mer. Sam existerar inte mer. Det enda som någonsin varit Sam ligger krossad mot marken, med en krossad vattenflaska hängande från bältet.

Kim
Kim brister i tårar och känner att benen faller ihop som bräckliga pinnar. Hon känner sig som en trasdocka som kastas ner i en brunn. Hon kan inte klättra upp på egen hand. Hon klarar det bara inte, för hennes kropp är inte vid liv. Hon står som fastfrusen uppe på stigen. Bara minuter kom hon ut på stigen och letade efter sin bundsförvant och nu ligger hon krossad hundra meter ner – och nu har hennes mördare fått syn på henne och är på väg upp. Crystals ögon glänser i blått. Åh, hon njuter verkligen av det här!
”Jag måste tillbaka till hålan”, tänker Kim. Om hon bara kunde trycka på en ON-knapp. Varför vill inte hennes ben reagera? Crystal närmar sig snabbt med tio meter per sekund känns det som. Crystal luskar fram sin båge under buskarna där hon slängde ut den innan hon hoppade, och förbereder en pil.
”Okej, ben, snälla ni måste röra på er nu”, viskar Kim för sig själv, och skrattar nästan panikslaget inombords då hon spårat ur så illa att hon pratar med kroppsdelar, ”om inte för mig, gör det för Sam!”
Crystal ropar ut så högt att fåglarna i träden börjar flaxa runt,
”Vill du dö eller”?! ropar hon retligt.
Kim kutar fort iväg, och innan hon lämnar stigen bakom sig hämtar hon upp Sams kvarlämnade väska, och fortsätter. Allt är hennes fel! Om hon bara inte sovit hade Sam inte gett sig av helt själv! Fan också!
Det känns som att allt plötsligt blivit svartvitt. Det är som att se på en gammal 50-talsfilm snarare än att se på sitt eget liv. Skådespeleriet är bara inte detsamma som i nutidens film. Därför märker man ofta att det är fejk. Just nu ser allt ut att vara fejk då allt bara är så sjukt. Allt känns som en stor mardröm. Det här kan bara inte vara på riktigt. Bakom sig ser hon Crystal kravla sig upp på stigen och kommer själv precis ner på klipporna vid älvens sida, och fortsätter nedåt.

Till slut efter en evighet kommer hon fram till hålan och kryper ner snabbt som tusan. Efter allt springande är hon så slö att det känns som hon ska dö. Men hon är tacksam över att vara vid liv. Den här dagen har varit så värdelös att hon tänker sova utan att äta alls ikväll. Det var precis det som Sam gjorde. Crystal letar säkert fortfarande efter henne, men hon kommer nog ändå inte nå henne där. Sam hade i alla fall rätt i en sak, och nu vet hon att det inte är läge att lita på någon. Hon kanske ställer upp på dödandet ändå. Om Crystal någonsin släpper taget om sin båge, vill hon mest av allt bara driva svärdet genom hennes hjärta och döda henne!

---28 spelare kvar---

Åå Sam! Nej, vilket medlidande jag fick nu då! Nu är Kim ensam *snyft*

Men wow vilket bra kapitel!!!