Borttagen
|
Förlåt för att resultatet dröjde, men här kommer det!
Allas noveller var jättebra, och det var svårt att välja en vinnare.
Men på första plats med en väldigt fin novell om kärleken till en fandom kom Choixpeau! ♥ Grattis!
Här är hennes novell:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Until the very end
Jag är en till synes normal tjej som går i en nästan tråkigt normal skola i en lite väl normal småstad. Så som många tolvåriga tjejer gör. Men någonting skiljer mig från mina klasskamrater. Jag går inte på fotbollsträning, bakar cupcakes eller shoppar märkeskläder med mina vänner efter skolan. Jag lever instängd i mitt rum.
Den där sista meningen kan låta rätt sorglig. Både föräldrar, syskon och vänner har försökt få ut mig ur mitt territorium för att jag ska "göra något med mitt liv". Men det som de vägrar förstå är att mitt liv inte innebär att umgås med mugglare. Jag känner mig inte hemma på riktigt förrän jag lägger mig bekvämt i sängen och tar upp en Harry Potter-bok. Det är min chans att försvinna från allt tvång i den hemska mugglarvärld jag lever i. När jag blundar känns det som jag vandrar i Hogwarts majestätiska korridorer. Det är snart lektion i förvandlingskonst och jag pratar ivrigt med några andra Hufflepuffare påväg till klassrummet. Men den underbara dagdrömmen avbryts av ett plötsligt rop.
- Ooooolga! Vi ska fika!
Suck. Klockan är redan nio och mammas fikapauser brukar dröja ganska lång tid. Jag kommer att behöva stanna uppe länge om jag ska hinna skriva klart kapitel tjugoett på min fanfiction och det blir inte roligt i skolan imorgon. Men jag har inget val, så jag segar mig nerför trappan för att dela några torra degestivekex med mamma. Jag är nästan påväg att glömma trollstaven. Jag ser den där den ligger på nattduksbordet och vänder dit för att hämta den. Ebenholt, femton och en halv tum, vilket är extremt långt med en ensam fjäder från en Fenix. Jag köpte den när jag var i London förra året och tar med den vart jag än går sen dess. No wand, no witch.
Klockan är runt midnatt när jag äntligen kan logga in på Mugglis och publicera mitt verk. Jag är ganska nöjd, faktiskt. Kapitlet blev drygt tusen ord långt och avslutades med en spännande cliffhanger. Jag klickar på skicka-knappen och texten publisheras i tråden tillsammans med mitt mugglisnamn "Prospere". Innan jag ställer väckarklockan och försöker sova, så klickar jag in på Skuggklanen. Ett vilt krig om att shippa mugglisar pågår och jag ser att min kompis Parva Fortemque har blivit shippad med Sallad. Hogwarts så sött! Eller "dött", om man ska säga det som en äkta skugga.
Jag lägger ifrån mig laptopen och somnar med ögonen öppna och riktade mot min Hufflepuff-hylla.
Mycket riktigt så försover jag mig. Jag drar på mig första bästa jeans och ett linne som det står Hufflepuff Quidditch Captain på så fort jag kan. På pannan kan man fortfarande se namnet TONKS skrivet med tuschpenna i pannan, trots att jag gjorde ett ärligt försök att tvätta bort det igår. Rosa hår, klumpigare än en femtioårig tant vid namn Gun-Britt som ska åka finlandsfärja och har druckigt lite för mycket vin och ska sjunga kareoke klockan två på natten och Hufflepuffkläder. Snart förvandlas jag nog till Tonks också. Inte för att det vore fel ...
Det är i samma sekund som jag passerar skolgrindarna i vintermörkret som jag hör de första orden. Låtsas inte om att du hör.
- Tjenare, lilla fangirl! fnissar några killar i klassen under mig.
Fortsätt bara att gå. En hånande blick från min före detta bästis. Hon är ändå elak och inte värd att bry sig om.
- Har du läst Harry Potter igårkväll, eller? Ilskan över att hon uttalar Harrys namn fel får mig att koka inombords. Eller loggade du kanske in på Mugglisportalen och chattade med några av dina töntar till vänner? Jag klarar inte mer.
- Det heter Mugglarportalen och man chattar inte där, man ugglar. Och ja, jag gjorde båda. Vad gjorde du då, kysste din 1D-affisch?
Med den sista meningen blir hon äntligen tyst, men om blickar kunde döda så hade vi varit stendöda vid det här laget. Om hon har Harry Styles på väskan, varför får inte jag ha min Harry på pennfacket?
Jag sätter mig i ett hörn av kapprummet och drar upp mobilen. 7:51. Ytterligare nio härliga minuter av hat innan jag kan fly undan till min bänk i klassrummet. Jag kan lika gärna spela lite Snape under tiden, guldkortet på Hermione som jag köpte för knappt en vecka sen kostade en hel del. Just när jag kommer över 1300 poäng, så slås mobilen ur handen på mig. Jag hinner precis trycka av den så att den blir låst, men har ingen chans att få tag i den.
- Vad är koden? flinar killen som håller min iPhone i handen. Om du inte säger den så kastar vi den i sjön.
- Kan du inte läsa eller? Det står klart och tydligt på bakgrunden att mugglare inte får nudda min mobil.
- Gör det? frågar killen dumt och stirrar rakt på skärmen. Dååånt tutch my påne mlugg.
Han ser väldigt förvirrad ut där han står och försöker förstå en enkel engelsk mening och jag tar tillfället i akt och rycker mobilen ur handen på honom just som klassrumsdörren öppnas. Dumma unge.
Det är mycket enklare att räkna matte med Dödsrelikernas märke på pennan. Roligare åtminstone. Talen ser lika oförståeliga ut ändå. Jag längtar till svenskan, vi ska tydligen börja skriva noveller idag. Då minns jag Monas ord: "ingen magi den här gången" och allt blir genast mycket mer hopplöst. Det är ingen riktig novell om man inte lägger till lite spöken och häxor. Jag vill inte bli tvingad att skriva mugglarnoveller på det här sättet! Jag märker att jag börjat bli lite tankspridd när jag av misstag svarar "quidditch" på fråga tjugotvå. Det är en lättnad att äntligen lämna in ett papper till läraren med mycket mer klotter än korrekta svar och gå ut i snön.
Jag går längs med staketet i den delen av skolgården som ingen vill vara. En öde gräsplätt, numera täckt med snö brevid parkeringsplatsen när jag känner en kall snöboll träffa nacken och jag vänder mig irriterat om för att se vem det var som gjorde det. Jag rodnar när jag ser att det är Hampus, snyggare än någonsin förut. Han bara står och ser allmänt underbar ut. Jag undrar när han kommer skrika att alla Potterheads borde dö, eller något liknande. Men de orden han säger är några helt annat.
- Söt du är idag, säger han och jag får en chock av de positiva orden och kan bara nicka förvånat.
-Jo, jag undrar om det inte är dags för dig att släppa den där Harry nu. För då är jag väldigt interesserad. Vill du bli ihop, eller? Men jag tänker inte hångla med någon Harry Potter-galning, det ska du ha klart för dig.
Orden är inte precis vad jag förväntat mig. Olika känslor strömmar genom min kropp. Jag har chansen att säga ja och bli ihop med Hampus. Tanken får det att pirra i magen. Men det innebär också att jag måste släppa min fandom. Jag blir så otroligt rasande arg. Jag är den jag är och om han måste ändra på mig för att vilja vara min kille så passar vi inte ihop. Jävla mugglare som tror att han är något! Han står där i snön och väntar på svar, men det blir varken ett ja eller ett nej, utan en hård käftsmäll.
Jag springer därifrån och in på toan. Vad har jag gjort?! Förstört en sådan chans .. Av vana loggar jag in på Mugglis och ser en ny kommentar på min fanfiction av True Potterhead.
SÅ SUPERMEGAFANTASTISKTUNDERBARTAWESOMEBÄST
HAN LEVER IGEN
HAN MÅR BRA
DEN DÄR VIDRIGA MÄNNISKAN DÖDADE HONOM INTE
GRÅTER NU
SÅ GLAD
Tycker det var väldigt bra förklarat det där med att han fastnade på väg till dödsriket. Väldigt bra förklarat. Hur som helst, tycker det är imponerande av dig att få ihop det här grymmiga kapitlet. Det bästa hittills, skulle jag vilja påstå.
Känslan när jag läser kommenteren skulle kunna skänka lycka till hela Jordens befolkning flera gånger om. Den påminner mig om vad min äkta kärlek är. I'm a Potterhead until the very end.
Och på andra plats med en vackert skriven novell om syskonkärlek kom illusionofcool! ♥
Här är hennes novell:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag och Sam sitter i trädet. Den disiga morgonluften hänger mellan oss, och bakom trädgrenarna skymtar jag den mjuka soluppgången. Jag tittar upp i himlen och lyckan väller över mig. Äntligen är vi återförenade. Jag lutar mig ut lite från grenen och stirrar ner idet återspeglande havet. Mitt raka hår faller ner runt mig mig som en trädkrona, och skymmer mitt ansikte från omvärlden. Det är egentligen bara jag och Sam här, men jag känner inte min tvillingbror, vi har trots allt bara känns varandra i några dagar. Leende tittar jag upp mot min tvillingbror. Förutom att han har kort ljusbrunt hår, med raka vågor, ser vi nästan exakt likadana ut. Samma näsa -samma stora bruna ögon -samma utstickande hacka. Man ser att vi är tvillingar.
Sam ler tillbaka, och jag lutar mig återigen ut över havet. Genom speglingen på ytan kan jag utan ansträngning se ner till bottnen. Det är djupt. Väldigt djupt. Antagligen är det minst tio meter ner till sanddynerna som är bottnen. Utan tvekan tillräckligt djupt för att dyka. Jag kastar en blick upp på Sam. En idé far genom mitt huvud och hittar någonstans fäste för att klamra sig fast, trots att dem är vansinnig. Sedan kastar jag mig ut från grenen. Ner i vattnet.
Jag landar och vatten skvätter överallt omkring mig, inte för att det är på så mycket mer än –nu skummigt- vatten. Jag sparkar med benen, och när jag öppnar ögonen igen plaskar det till bredvid mig, och en sekund senare dyker Sams dyblöta huvud upp med ett frustande. Han ser på mig med ett ansiktsuttryck som säger ”Vad det där verkligen nödvändigt?” men jag kan se att han också känner att vattnet är varmare än på hela sommaren.
Jag går. Runt omkring mig hör jag hur hundratals fötter trampar på berget under oss. Jag hör hur någon kommer springande och skriker något, och hur atmosfären snabbt förändras. De spridda skratten tystnar, inga fötter trampar längre och ingen verka ta ett enda andetag. Sedan hörs en röst som skär sig. <<Explosioner? Nu?>> Personen som kom springande har nu allas blickar riktade mot sig, och nickar skrämt. <<Men vad väntar ni på? SPRING!>> På den givna signal kastar sig alla in i den hemska språngmarsch mot hålet i berget –som nu ser lika litet ut som ett råtthål för mig- som är den enda passagen ut mot friheten, där inte allt snart kommer att bli skadat av explosionerna som kommer att förstöra gruvan, och allt och alla i den. Jag rör mig som om någon annan styr min kropp. Mina ben placerar sig i snabb takt framför mig, och trots den annalkande faran är mina tankar för två veckor sedan, när jag och Selena kastade oss ut från ett träds grenar rakt ner i vattnet, bara för att det var härligt. Det min kropp bestämmer sig för att göra nu är inte härligt. Om det hade varit på en stor vid äng med blommor, eller i en lövträdsskog med det enda målet att det skulle vara härligt, eller på en vidsträckt sandstrand, men skvalpande från vågor och Selena vi min sida. Då hade det varit härligt. Men nu? Med minst hundra andra människor vid min sida, alla på väg mot ett enda hål i väggen för att inte explodera inom den snaraste framtiden, kan jag inte säga att det är det minsta härligt.
Jag hör en explosion långt borta, tillräckligt långt för att det ska vara folktomt där, men tillräckligt nära för att en jag ska bli alldeles kall inombords. Min hund, Latro, som springer bredvid mig verkar uppfatta att någonting är väldigt fel, och istället för att skutta runt på bakbenen och gläfsa glatt som han brukar göra när vi springer, har han på något sätt blicken koncentrerad både rakt fram och på mig. Jag hör ännu en smäll bakom mig, och rycker till. Ljudet är öronbedövande, men jag fortsätter framåt, trots att jag nu är nästan helt säker på att nästa explosion kommer vara så nära att den spränger mig, Latro, och alla andra personer här som jag nästan inte vet någonting om. Det verkar som om tiden retligt nog har bestämt sig för att just nu, när alla vi här i gruvan är i fara, ska den gå långsammare än någonsin tidigare i mitt liv, till och med långsammare än dem där tio minuterna när jag väntade på besked om min tvillingsyster hade varit ett av dem barnen som rymde innan branden. En tanke slår mig, och det känns som en blixt slår ner i mitt huvud och får min kropp att frysa invärtes. Nu är det kanske Selenas tur att oroligt vänta på besked om jag var en av dem som hinner ur gruvan innan den sprängs..
Personer som har varit med om nära döden upplevelser säger ofta att precis innan de trodde att de skulle dö, upplever de glimtar ur sitt liv. Så är det emellertid inte för mig. Jag tror att vi alla vet att alla inte kommer att hinna komma ut, men på något sätt intalar de sig att de ändå är en av dem som inte kommer att bli kvar där inne, åtminstone vi som inte är i sista ledet. Den olycksbådande känslan om att världen snart borde slitas sönder är hela tiden i mitt huvud, men jag fortsätter bara att springa.
Och så kommer den, ljudet får det att ringa i mina ögon, och för min inre syn ser jag Selena sittandes ensam i vårat träd, men inte från samma synvinkel som när jag satt där för två veckor sedan, utan från sidan, som om jag svävar i luften. Hon sitter lutad mor stammen, med knäna uppe vid hakan, och tittar ut över vattnet medans en droppe letar sig ner för hennes kind. Sedan byts den sorgesamma synen ut mot en ö, långt borta, nästan som i en annan värld. En svart fågel glider mot ön, och enbart synen av den får mig att känna som om jag ska börja gråta, ungefär som om någon häller en spann med flytande silver över mig, hur det på något sätt kan beskriva en känsla, och när den landar svartnar det för mina ögon..
Selena satt i trädet igen. Medans hon tittade ut över havet föll en tår ner på hennes knän, som var uppdragna till hakan. Plötsligt passerade en bild av en ö revy för henne, med en stor vacker fågel som svepte ner mot stranden. Jag måste ha blivit galen tänkte hon, men trots att galen oftast inte är ett bra adjektiv, så blev hon inte rädd. Hon var för ledsen. Och för trött, för trött för att vara här egentligen, men hon ville vara vaken åtminstone till solnedgången.
När den väl gick kom var allt hon orkade att stirra på den, med tomma ögon och en hjärna som nästan sov. Utan att tänka sig för stängde hon sina ögonlock, och somnade.
När Selena vaknade, var det mörkt, även om hon vid horisonten kunde se en rosa rand, som sade att gryningen var på väg. Fast eftersom alltid när man vaknar på ställen där man inte sover i en säng så blir man förvirrad, tänkte hon inte på det, utan undrade istället var hon var (vilket dock snabbt gick upp för henne) och önskade att hon hade något mjukt och fluffigt att lägga huvudet mot. Sedan blev hon alldeles kall. Tänk vad som skulle kunnat hända om hon hade trillat ner.. Selena tittade ner i vattnet och hennes hjärna drog en koppling mellan vattnet och en av hennes drömmar. Men vad vad var det som hennes hjärna kopplade samman med vatten? Hon hade en svag aning om att det hade något med ett djur att göra, men vad för djur?
Ett högt skall störde henne i sina funderingar och hon tittade förvånat in mot land. Där stod en svart fluffigt liten hund. Det var Latro, Sams hund. Men det var någonting som inte stämde med honom. Han såg nästan ut som vanligt, förutom att han verkade svartvit, som om någon hade lagt ett filter över honom. Sedan, mitt framför ögonen på Selena så verkade han på något sätt bli svartare, samtidigt som han tonade ut till ingenting. Selena stirrade på platsen där Latro stått, fullständigt chockad över händelsen, och säker på att det var någonting hon hade missat. Sedan kom hon på det. Hade inte Latro varit med Sam i gruvan när den sprängdes?
När Selena äntligen slet blicken från den gräsbevuxna slätten kom hon plötsligt på vad det var hennes hjärna hade kopplar ihop med vatten. En ö, med berg och sandstrand och skogar. Men hade hon verkligen drömt det? Hon hade en svag aning om att hon hade haft en annan dröm, och hur hon hade stått framför ett lejon, som hade tittat rakt på henne. Och utan att någonting egentligen hände, hade hon förstått någonting. Men vad? Hon stängde sina ögon och försökte minnas. Hade det varit blått bakom lejonet, som ett hav? Och nu började minnena komma tillbaka. Ögonen hade reflekterat något bakom henne. En strand. Och någon som stod på den? Hon drog efter andan. Det hade varit Sam som hade stått bakom henne. Och under själva drömmen hade hon inte förstått någonting mer än att hon borde komma tillbaka dit..
Selena slog upp ögonen, och synen som drabbade henne när hon gjorde det fick henne att stirra. Runt henne hade små blåa trådar bildats, men de såg inte ut som om de hörde hemma i denna världen, utan gnistrade och såg ut som klängväxter med små blommor på. Hon ställde sig upp på grenen, och vacklade lite, men trillade inte.
Det var då Selena bestämde sig för att chansa. Det kunde bara sluta på två sätt. Ett; Hon var galen Två; Hon var inte galen, och skulle antagligen få se Sam igen. Det verkade inte som att det överhuvudtaget fanns mer än ett alternativ. Lite skakig tittade hon ut över vattnet. Och så dök hon. Redan innan hon var i vattnet började de blå trådarna slingra sig runt henne och förändra henne, och när hon slog i vattenytan var hon en delfin, som simmade bort mot fjärran i gryningen försatt leta efter sin försvunna tvillingbror.
På tredje plats med en söt novell om Frozen kom smörbyttan! ♥
Här är hennes novell:
Spoiler:Tryck här för att visa!
Mistel för is
Observera att det är skrivet ur två olika perspektiv - Elsa och Johannes. Observera också att detta är fortsättningen på frost, Elsa är Elsa från frost, fattar ni?
ELSA
Det var varmt i rummet när jag vaknade. Genom fönstret såg jag morgonsolen stiga och jag sträckte på mig. När skulle Anna komma och banka på dörren? Fast i o för sig, nu när hon hade Kristoffer så var hon mest med honom. Mitt hjärta sjönk. Varför älskade ingen mig? Tänk inte så, intalade jag mig själv. Jag behövde ingen man, Jag klarade mig själv. Jag försökte låta kaxig men det slutade med att jag sjönk ned i sängen. ”Jag kan ju kontrollera mina krafter nu, varför litar ingen på mig?” Viskade jag och en ensam tår rann ned för min kind.
När jag kom ned i den stora salen var det full fart. Betjänter sprang hit och dit men såg ändå glada ut, Folk hejade på mig och log. Så fint, tänkte jag. Plötsligt såg jag två bruna flätor bland alla människor och skyndade mig fram till Anna. ”Hej Elsa!” Skrek hon och jag skrattade. Jag älskade henne så, så mycket. Ingen i världen var lika fin som hon. Och bakom henne, till allas glädje kom Olof. ”Hej Olof” skrattade jag och gav honom en varm kram – hans favorit. ”Vad ska ni göra idag?” Frågade jag glatt och vände mig mot Anna. Hon tvekade lite innan hon började prata. ”Jo, jag och Kristoffer tänkte åka och bada…” Jag nickade. ”Självklart!” Sa jag och såg efter henne när hon sprang iväg. Jag kollade i marken och blundade. Plötsligt kände jag hur något mjukt omfamnade mina ben. ”Tack Olof” Viskade jag och skrattade.
JOHANNES
Jag kunde inte klandra det. Barnens hundvalpsögon plirade mot mig. Vem skulle kunna stå emot tio barn som bara vill bada lite? Jag hade velat samma sak om jag var fem år! Ibland är vuxna lite tråkiga, när det gäller till att bada i fontäner i alla fall. Men jag sa till barnen att det var helt okej att plaska i fontänen den närmaste timmen. Deras skratt gjorde mig så lycklig, jag ville nästan hoppa i själv. Men såklart så fanns det ju vissa (Jag nämner inga namn men den där sura tanten med en liten hund i en väska fanns bland dem) som inte tyckte att det var lämpligt att man stänkte ned ett halvt slott och dess invånare. De tyckte inte heller att det var lämpligt att vissa av barnen.. ja… vi kan säga att det skedde en del så kallade ”olyckor” speciellt hos de mindre barnen…*host*. När sedan vakterna kom och sa åt mig att gå och tala med drottningen så skrattade jag inte längre. Jag menar, jag älskade ju mitt jobb, Jag ville inte bli av med det.
ELSA
När någon knackade mig på axeln vände jag mig stressigt om. Jag var påväg för att äta och efter det skulle jag på ett viktigt möte om barnomsorgen här i Arendal. Men när jag såg den strikta vakten framför mig så lugnade jag ned mig.
”vad är det” frågade jag vänligt, och han drog fram en person som stått bakom honom. En person med djupa bruna ögon rättare sagt. Som personer (jag) kunde fastna i.
”Den här mannen har orsakat kaos på bottenvåningen” Brummade vakten och jag nickade.
”Hur?” Frågade jag med en ängslig ton. Jag ville inte att något hade hänt.
”Han jobbar som barnvaktare till barn vars föräldrar går på guidning här i slottet eller jobbar här. Och idag beslöt sig Johannes här för att låta barnen bada i fontänen! BADA! Självklart stänkte de ner halva slottet och kissade i fontänen! KISSADE!” När vakten pratat klart sjöd han av ilska och kollade på mig som om han väntade på att jag skulle avskeda den där Johannes. Men istället skrattade jag. Ett skratt jag inte skrattat på länge.
JOHANNES
När hon började skratta så förundrades jag över hennes glada och livfulla ögon, hon kunde inte ha ett hjärta av is, som ett av många rykten berättade. Men jag blev så glad av henne så att jag började skratta också. Men plötsligt slutade hon som att hon kommit på något viktigt.
”Johannes, jag har ett möte om barnomsorgen här i arendal efter att vi ätit lunch” Sade hon glatt. Vi? Skulle hon äta med prinsessan Anna? ”Du kanske vill följa med och förespråka om barnens rätt att bada i fontäner?” Jag tappade hakan. Varför? Ville jag fråga men vågade inte. Det var ju trotts allt drottningen. En vacker kvinna med en kort grön klänning och utsläppt blont hår. En vacker kvinna med vackra ögon och iskrafter i sina händer. En vacker kvinna med små svarta skor. En vacker kvinna.
ELSA
Johannes rörde till någonting inom mig, han liksom lagade något, en nerv eller så. För så som jag såg på honom hade jag aldrig sett på någon förut, Hans nötbruna hår, de simpla kläderna och de där ögonen. De var som ett djupt hav av... choklad. Jag hade den roligaste måltiden på länge, jag fick också veta en del om honom och folket som fanns i Arendal.
“Så det var du som lät barnen måla på bakväggen? Jag tyckte i alla fall att det blev mycket trevligare!” Skrattade jag och Johannes skrattade också och nickade.
”Den behövde ju lite färg!” Fortsätter han och jag kan svära på att allas blickar vänds mot oss, men jag bryr mig inte.
Lite senare hade vi varit på möte och övertygat alla att man skulle bygga en stor fontän på borggården där kungarikets alla barn skulle få bada. Jag log lyckligt mot Johannes. Vilket vackert namn.
”Vad ska du göra ikväll?” Frågade jag.
JOHANNES
Jag skyndade mig hem till mitt lilla hus i utkanten av staden. Vad skulle drottningen tycka om mig? Jag var fattig, hon var rik. Jag var galen. Hon var drottning. Jag var galen. Vad gjorde jag? Trodde jag att hon skulle gilla mig? Aldrig! Men ändå fanns hoppet där. Ta vara på det, intalade jag mig själv och drog på mig ett par blå byxor som jag knäppte hängslen på. Under hade jag en vit skjorta. Det sista jag gjorde innan jag sprang bort mot stjärnornas bro var att blunda och tänka på något fint. Den här gången var det Elsa.
ELSA
Jag sprang leende in på mitt rum och stängde dörren. Väl där inne skrek jag av glädje och skrattade länge. ”Äntligen” fnissade jag och sprang fram till garderoben. Bara massa långa trånga klänningar som man skulle ha på ”viktiga” möten. Jag suckade och gick till anna.
”Kan jag få låna kläder av dig?” Frågade jag henne där hon satt i sängen och skrev.
”Ehh, visst… Hursa?” Frågade hon och jag kollade ned på mina bara fötter. De stod på en mjuk matta i grönt.
”Jag har träffat en kille” Sa jag bara och försökte låta nonchalant men det gick inte. Jag brast i skratt och Anna kramade mig.
”Vad kul!” Skrek hon och jag nickade. ”Vad vill du ha för sorts av klädsel då?” frågade hon.
JOHANNES
SPLASH!
Någonting kallt träffade mig i ryggen där jag stod och väntade på bron. Vattnet var blankt såhär på kvällen och bron av trä höjde sig över vattnet. Det var en magisk kväll. Jag vände mig blixtsnabbt om och fick se Elsa med en snöboll i handen. Hon hade en grön jumpsuit och håret utsläppt. Jag tappade andan, hon var så… söt. Men jag stod nog still för länge för plötsligt var ansiktet fullt av snö. Elsa kiknade nästan av skratt och jag blev låtsasarg och samlade upp det och kastade tillbaka. Tillslut gick vi och satte oss på bron och dinglade med benen. Jag var fylld av en lycklig känsla, som om att jag klarade allting.
ELSA
Vi satt och pratade länge, länge.
”är… Är du ihop med någon?” Frågade jag tillslut och väntade spänt på svar.
”Nej” svarade Johannes till sist och kollade djupt in i mina ögon. Jag blev helt yr och ville bara stanna tiden, för alltid leva i det lyckliga ögonblicket, där jag älskade honom. För ja, jag älskade honom. Nästan för mycket, för mycket för mig att hantera. Nästan för mycket att kontrollera, för mycket att tämja. Så jag viskade varsamt:
”Jag älskar dig” och världen stannade. Det blev tyst. Till slut så svarade Johannes:
”jag älskar dig” och kysste mig under stjärnhimlen. Lycka.♥
JOHANNES
Ett år senare
Vi satt i en båt ute på vattnet och skrattade åt ett skämt. Jag och Elsa. En solig sommardag. Vem kunde tänka sig oss två tillsammans? Nu när jag tänker efter var det mitt bästa val någonsin att låta barnen bada i fontänen. För jag har hittat mitt livs kärlek. Min sanna kärlek. Plötsligt puttade Elsa ned mig i vattnet och jag gungade båten så att hon också ramlade i. Vi skrattade tillsammans.
Sann kärlek
På fjärde plats kom Piggelinisen! ♥
Här är hennes novell:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Dom hade skickat en ros igen. Den var röd som blod, och jag kramade den så hårt att taggarna trängde in i min hand. Små bloddroppar rann ner för min arm och bildade en mörk fläck på min tröjärm.
- Ge bort den nästa gång, sa Rex.
- Jag kan inte, viskade jag samtidigt som tårarna trängde fram.
Varje dag i flera månader hade jag fått ett långsmalt paket med en blodröd ros i. Det var från Solländerna, som inte ville något annat än att döda mig. Om jag växte mig starkare skulle jag bli farlig för dom. Och dom visste hur dom skulle stoppa mig.
Det ända sättet att döda någon som mig är att skicka en ros varje dag i ett år. Jag måste få i mig saft från allihop. Jag försökte undvika paketen, men blev så paralyserad att jag ändå lät saften blandas med mitt blod. Rex hade försökt stoppa mig, men det går inte. Jag är besegrad, och ingen vill ta rosorna åt mig. Inte ens Rex.
Rex
Varje gång jag såg henne stå i trädgården med en av rosorna i handen kändes det som att jag dog inuti. Jag ville så gärna hjälpa henne, men jag kunde inte. Jag vågade inte, och om inte jag fanns där för henne var hon hjälplös. Jag gick ut i trädgården och fick syn på henne.
- Ge bort den nästa gång, sa jag.
- Jag kan inte, sa hon tyst.
Alltid så snäll. Hon stod inte ut med att se någon annan lida för henne.
Hon ville vara ensam, så jag gick in i slottet igen. På hennes skrivbord låg ett nytt paket. Solländernas stämpel satt på den, och jag öppnade det. Rosen låg där som alltid. Jag tog med den ut till henne.
- En ny, sa jag och räckte fram den mot henne.
På en sekund förvandlades hon från en snäll, men ledsen flicka, till en arg och farlig. Hon vände häftigt om och kastade rosen på mig. Tårarna strömmade ner för hennes kinder och hon sprang upp till tornrummet. Jag hittade henne sittandes på sin säng. Jag satte mig bredvid henne och höll om henne.
- Förlåt, jag borde inte gett den till dig.
- Förlåt själv, sa hon och lutade sig närmare.
När våra läppar möttes insåg jag för första gången hur mycket jag älskade henne. Så mycket att jag var beredd att dö för henne? Ja, viskade en röst långt bak i mitt huvud.
Jag avbröt kyssen efter ett tag och lämnade henne där.
Rosen låg kvar i gräset, lysande röd. Jag tog upp den och kramade om själken med handen. Taggarna trängde sig genom min hud och giftet spreds ut i min kropp. Trots att jag visste att det skulle döda mig släppte jag inte. Jag höll den hårdare än jag någonsin hållit henne och när jag tillslut släppte föll den till marken, brun och vissen. Precis som hon skulle blivit. Men jag lät det inte hända. Jag lät det hända mig istället för människan jag älskade mest av allt.
På femte plats kom Holytail! ♥
Här är hennes novell:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Will You Marry Me?
<><><><><><><><><><>
Lourens väntade otåligt i den överfulla fina restaurangen på sin flickvän:
Lilja. Han själsfrände.
Och tillslut kom hon.
Med tindrande hasselbruna ögon och sitt bruna hår uppsatt i en fläta.
"Hej älskling!" Sa hon och kysste Lourens på kinden medans hon satte sig på stolen mittemot.
Han kunde inte låta bli att stirra på henne.
Hon var så vacker.
Men Lourens blev avbruten med sitt stirrande.
"Vad vill ni ha monsinjor?"
Kyparen hade smugit sig fram.
Lilja hoppade till men skrattade sen ett sött litet skratt.
Han kollade på henne.
"Vi kan ta två kräfttallrikar och två milkshakes!" Säger han sen drömmande.
Lilja tittade glatt på på Lourens.
"Min favoriträtt!" Säger hon.
Lourens fingrade på den lilla lådan i sammet under kavajen.
Den stora kvällen.
Och när Lilja svalt den sista skeden sirapstårta finns det ingen återvändo. Det måste göras nu.
Lourens reste sig nervöst upp och tog klumpigt ut asken medans Lilja fick otroligt stora ögon.
Det gick sekunder. Men tillslut ställde Lourens sig på knä, öppnade asken och frågade:
"Jag vet att vi bara dejtat i ett halvår.... Men jag älskar dig.... Så jag frågar dig bara nu:
Vill du gifta dig med mig?"
Liljas ögon fylldes med tårar.
"J.........."
Lourens sken upp. Glad över ordet som skulle komma nu. Men det kom inte.
"J.....J...jag kan inte!" Snyftade hon ställde sig hastigt upp och sprang.
<><><><><><><><><><><><><>
Lourens
Ett otroligt mörker tyngde över mig,
Vad hade jag gjort? Var det för tidigt?
Men jag sköt undan tankarna och sprang efter. Ut på dom mörka hamngatorna.
Där! En skugga med den gröna klänningen Lilja hade fått i födelsedagspresent av mig.
Men bultande hjärta sprang jag snabbt efter.
"LILJA!! VÄNTA!!" Flåsade jag vädjande.
<><><><><><><><><><><><><>
Lilja
Jag hörde Lourens ropa efter mig.
Gud. Jag älskade honom verkligen.
Men.... Jag kunde inte.
Om han fick reda på vem jag verkligen var skulle han hata mig.
Och det skulle jag inte kunna leva med. Alls.
Jag skulle hellre dö.
Tusen gånger om.
Men jag skulle inte kunna springa mycket längre.
<><><><><><><><><><><><><>
Lilja snubblade framstupa.
Och genast var Lourens där.
"Lilja! Hur gick det?"
Lilja svarade inte.
Reste sig upp redo att springa igen.
Men han håller fast henne.
"Förlåt om jag var så framrusande....
Kan du förlåta mig?"
Lilja började gråta hejdlöst.
"D...det är inte det..." Snyftade hon.
"Du kommer hata mig..."
Lourens tittade på henne.
"Aldrig att jag skulle kunna det, inte ens om du varit med nån annan..."
Lilja log ett snett leende.
"Du kommer tro jag är galen..." Viskade hon.
"Aldrig!" Sa han igen.
Lilja suckade. Hon älskade honom.
Han hade rätt att få veta.
"Jaaag..... Är en häxa..." Snyftade hon och drog fram en trollstav. Sa "accio ring!" För att bevisa det.
Nu var det Lourens tur att få stora ögon.
"Wow..... Det är....
Otroligt! Helt otroligt!"
Hon andades ut.
Han hatade henne inte.
Lilja tog på sig ringen, och sa:
"Ja..... Jag gifter mig med dig!"
Lourens log ett strålande varmt leende.
"Jag älskar dig!" Sa han tyst och kysste henne.
Och på sjätte plats kom JossiMarauder! ♥
Här är hennes novell:
Spoiler:Tryck här för att visa!Livet som fangirl
Iris satt på mitt stora rum och kollade Ipaden. Plötsligt kom ett kik på hennes Iphone 5.
SnapeSeverus: Heeeeeej Issi! Hur äree?
Iris log. Det var Sandra, en av hennes bästa kompisar. Eller typ iallafall. Dom var BFF.
Daniel, Lola, Loyd och några till var hennes fbbf. Fandom Best Friend Forever.
Hon kikade tillbaka;
Huffiepuff: Heejjjjjjj Sann, de är braaa, är bara lite trött, klockan är 00.07 här 
Iris bodde i Miami, men Sandra bodde i Las Vegas. Daniel och Loyd bodde i England, Lola bodde i Nya Zeeland.
Scarpotter: Är i skolan, ses sen.
Lola Gryffindor: Ni väckte mig!
Slytherclaww: Oj sryy Loll xD
Iris log och stängde ner kik.
Nästa dag vaknade hon av ett plingande på mobilen, som följdes efter flera.
Pling Pling pling.
Oj, det måste vara något stort.
Scarpotter: OMR OMR OMR
Lola Gryffindor: JAG DÖÖÖR ;____; ♥
SnapeSeverus: ♥♥♥
Huffiepufff: Vad?!
Slytherclaww: EN NY HPFILM
Hela världen snurrade. En ny?!
Huffiepuff: NÄR?!
SnapeSeverus: Nästa år!! Kan vi inte alla åka till London för att se den?
Scarpotter: Azum idé!
Lola Gryffindor: Vi är ju faktiskt 18...
Hermone puddlemere,
Ella01,
Ester Potter 04,
Roger Davies,
Lywon Black och
taggsvansen02 lämnade inte in, men jag hoppas att ni vill vara med i de andra deltävlingarna också.
Då är poängställningen så här just nu:
Choixpeau = 20 p
illusionofcool = 18 p
smörbyttan = 16 p
Piggelinisen = 14 p
Holytail = 12 p
JossiMarauder = 10 p
Och eftersom det inte blev någon 7a, 8a, 9a och 10+, så får de andra som inte lämnade in 0 poäng.
Nästa tema kommer om ett tag.
Hare bra! ♥
16 aug, 2015 11:46
Detta inlägg ändrades senast 2015-08-16 kl. 12:45
Antal ändringar: 1
|
Mugglarportalen